Hyllade fotografen Elina Brotherus kände sig underlägsen i Ekenäs – nu gjuter hon självförtroende i unga studenter

Elina Brotherus självporträtt har setts på otaliga gallerier i Europa de senaste 25 åren. Men det var på håret att hon inte blev fotograf alls. 

Elina Brotherus
Premium
Fotografen Elina Brotherus bor en tredjedel av året i Burgund i södra Frankrike, en tredjedel i Helsingfors och resten av året är hon på resande fot.Timo Kari
Sandra Brobornsandra.broborn@hbl.fi
20.05.2023 07:16 UPPDATERAD 20.05.2023 10:00
Fotografen Elina Brotherus har hela världen som sitt arbetsfält. När hon inte befinner sig i lägenheten i centrala Helsingfors eller i huset på landet i Burgund i Frankrike är hon på utställningsresor runtom i Europa eller bor på konstresidenser hon blivit inbjuden till. 
– För en konstnär är det bra att inte rota sig för mycket. Då kan man se nya saker med färska ögon och stå lite utanför sammanhanget som man befinner sig i.  
HBL träffar henne på konstgalleriet Helsinki Contemporary, under sista dagen av hennes utställning Spaces and places. 
På huvudet bär hon en hatt á la Joseph Beuys, en av Tysklands kändaste konstnärer mellan 1960- och 1980-talet. I september är hon inbjuden att ställa ut på Museum Schloss Moyland utanför Düsseldorf i Tyskland, som har världens största Beuysarkiv och samling av hans ungdomsverk.  
Brotherus tackar sällan nej till arbetsrelaterade projekt och kalendern är fullspäckad fram tills januari nästa år. Då ska hon eventuellt ta en månads semester med sin man på Korsika eller Sicilien och bara vara ledig. 

Sig själv som instrument

Större delen av sin karriär har Brotherus ägnat åt att fotografera sig själv ur olika vinklar, ofta i naturlandskap i Europa. En del av hennes utställningar är medvetna självporträtt medan hon i andra bara använder sig själv som en modell. 
Idén till att fotografera sig själv kom när hon studerade på nuvarande Aalto-universitetet och gifte sig, för att sedan skilja sig ett år senare. Då ville hon dokumentera förändringarna i sitt mående. 
Att Elina Brotherus använt sig själv som instrument i sina bilder beror på att hon varit ensam på de platser hon arbetat på och att hon gillar att jämföra bilderna över tid. Timo Kari
Och sedan har det rullat på. 
Fram tills 2015. Då fick hon skrivkramp och behövde nya idéer. Efter att ha besökt kuratorn René Blocks utställning i Berlin fick hon upp ögonen för konstnärsinstruktioner. 
– Det är en typ av bisarra, konstiga och poetiska uppmaningar som man kan ha som utgångspunkt för sitt verk. 
Brotherus tar upp boken Règle du jeu (på svenska ungefär ”Spelreger”) från utställningen 2017 i Centre Pompidou i Paris och visar hur man med hjälp av instruktionen ”titta intensivt på någons hand” kan få till en vardaglig och komisk bild. 

Hur har det påverkat din syn på dig själv att använda dig själv som instrument i din konst?

– Det är så synd att så många unga människor tycker att de är fula. Jag minns när jag själv såg mig för första gången på bild i ett självporträtt och tänkte att jag var ful och att man inte kunde använda en sådan bild.
Av samma anledning tar Brotherus för vana att påminna de unga studenter hon träffar på sina workshoppar, framförallt kvinnor, att de är vackra som de är och inte behöver göra sig snygga för den manliga blicken.
– Så småningom, när man ser sig själv om och om igen på bild, kommer acceptansen och man börjar gilla sig själv. Jag är helt okej med min kroppslighet nuförtiden.
Och det är klart, tillägger hon, att det har hjälpt att många tycker om bilderna hon har ställt ut genom åren.

Att gräva där man står

Brotherus fick sitt genombrott med serien Suites françaises (svenska: ”Franska sviter”) 1999 för vilken hon blev tilldelad Fotofinlandia-priset. I den fotograferade hon sig själv när hon lärde sig franska med hjälp av post-it-lappar. 
– Man behöver inte åka till Sydamerika för att skapa. En del gör det, men jag behöver inte göra det.
Mest uppmärksamhet hittills har hon dock fått för utställningen Annonciation (2009–2013) där hon skildrade sin ofrivilliga barnlöshet. Än i dag skriver folk från jordens alla hörn och tackar henne för att hon vågade lyfta upp ett så tabubelagt ämne.
Hon såg det som sin konstnärliga plikt att lyfta diskussionen och det var också ett sätt att få tyst på alla frågor hon dittills fått om varför hon inte hade barn.
– Att ens fråga en kvinna som är nästan fyrtio år varför hon inte har barn … då ville jag ge fingret åt dem.
Och fingret gav hon, bokstavligt talat, i den nästkommande serien Carpe fucking diem (2011–2015) som handlar om att förlika sig med att inte få barn. På en av bilderna pekar hon finger och poserar tillsammans med taxen Marcello med texten ”Min hund är sötare än din bebis”.

Arkitektur som känns i kroppen

På hemmaplan är Brotherus just nu aktuell med utställningen Besökaren. I den gestaltar hon olika besökare i paret Didrichsens konsthem på Granö i Helsingfors, ritat av arkitekten Viljo Revell (1910–1964). Hon intar till exempel simbassängen utanför huset.
– Det är ett gammalt motiv att ha en människofigur vid vattenytor, under renässansen och även tidigare. Jag har alltid varit intresserad av klassisk målarkonst.
Brotherus har framför allt inspirerats av den tyska romantiska konstnären Caspar David Friedrich (1774–1840). 
Att Elina Brotherus inte ler på sina bilder är ett medvetet val. – Om man ler, konsumeras bilden snabbare eftersom det bara går att läsa in en sak. Om man är neutral finns det mer tolkningsutrymme.Timo Kari
Intresset för arkitektur tog fart när hon blev inbjuden att ställa ut på Alvar Aaltos hus Maison Louis Carré utanför Paris i Frankrike 2015. Under tre dagar fick hon bo där alldeles ensam. Det var en viktig upplevelse där idéerna ”ramlade ned från rymden”. 
– Där förstod jag hur arkitekturen påverkar en människas välmående. När man befinner sig i ett rum med en designmässigt tilltalande arkitektur känns det i hela kroppen. Vi tillbringar en så stor del av våra dagar i mediokra rum. 
Det var också där Brotherus fick idén till att fotografera sig själv vid en simbassäng, som därefter blivit ett återkommande tema i hennes verk. 
När Maria Didrichsen såg serien från Aalto-huset i Frankrike föreslog hon att Brotherus skulle göra ett liknande projekt på Didrichsens museum. 
– Ur deras enorma samling fick jag själv välja ut vad som skulle hänga på väggarna tillsammans med mina bilder. Det var väldigt lekfullt eftersom jag fick göra intuitiva arrangemang och använda mig av färger som utgångspunkt.
De olika besökarna är anonyma kvinnor som föreslår en alternativ historieskrivning, kanske ägaren Marie-Louise Didrichsens (1913–1988) väninnor, avlägsna släktingar eller kusiner från landet som är på besök. 

Finskspråkig i Ekenäs

Brotherus föddes i Helsingfors med en tvåspråkig och en finskspråkig förälder. Trots det känner hon sig numera inte finländsk till hundra procent, efter alla år hon bott utomlands. 
Föräldrarna var kemister och när hon var fyra år flyttade familjen till Oregon i USA på grund av faderns doktorat. Ett par år senare kunde hon engelska flytande och familjen flyttade till Kervo.
När Brotherus och hennes ett år yngre bror knappt var tonåringar hade båda föräldrarna gått bort. De växte upp med sin tvåspråkiga mormor och morfar i svenskspråkiga Ekenäs. Hemma talades det bara finska och hon gick grundskolan och högstadiet på finska i Karis. 

Hur var det att växa upp som finskspråkig i Ekenäs?

– Det var inte lätt. Jag hade hela tiden ett mindervärdeskomplex. Jag trodde att folk tyckte att jag var dum i huvudet eftersom jag inte kunde uttrycka mig som jag ville på svenska.  
Svenska lärde hon sig på musikskolan där hon sjöng i kör med bland annat Henrik Otto Donner som lärare. Hennes pianolärare var också tvåspråkig. 
– Både brorsan och jag började studera kemi. För det var vad vi hade lärt oss att vuxna människor gör i livet.
Då kom jag att tänka på min kamera och att den ritar för mig.
Pappan hade varit hobbyfotograf och Brotherus minns hur han framkallade svartvita bilder i badrummet. När hon fyllde sju år fick hon sin första kamera. Sitt första foto tog hon av djur på långt håll på Högholmen; de gick knappt att skönja på grund av den dåliga kvalitén. 
När hennes pappa dog började mamman studera på Fria konstskolan. 
– Det var något hon inte hade kunnat göra tidigare eftersom hon skulle vara hemmafru och allt möjligt. Hon var nog egentligen ingen kemist ut i fingerspetsarna, som min pappa var. 
Med de förebilderna hemifrån och efter ett sommarjobb där Brotherus fick arbeta mera praktiskt insåg hon att hon inte ville sitta i ett laboratorium resten av livet. 
– Jag vågade inte söka in till Bildkonstakademin för jag tänkte att jag inte kunde rita tillräckligt bra. Men då kom jag att tänka på min kamera och att den ritar för mig. 
Hon sökte in och var den åttonde och sista av 800 sökande som antogs det året. 
– Det var så nära att jag inte skulle ha blivit fotograf. Men nu behöver jag inte ställa mig frågan vad jag skulle ha gjort annars.

Elina Brotherus

Ålder: Inte viktigt. 
Bor: I Helsingfors och Burgund i Frankrike. 
Familj: Man och taxen Marcello, döpt efter italienska filmstjärnan Marcello Mastroianni. 
Utbildning: Magister i kemi från Helsingfors universitet och magister i fotografi från nuvarande Aalto-universitetet.
Aktuell med: Utställningen Besökaren på Didrichsens konstmuseum i Helsingfors (11.2–28.5), utställning på Finlayson art area (16.6–20.8) i Tammerfors och två sommarutställningar på Martin Asbæk Gallery i Köpenhamn. Utställning i Düsseldorf och soloutställning i Madrid i september. Grupputställning i Cambridge och videoinstallation för konsert i Kristiansand, utställning i Normandie och tre utställningar i Jyväskylä i oktober. 
Favoritplats: En gammal skog med vy över vatten. 
Skulle aldrig fotografera: Sport. 
Vin: Mercurey, Gevrey och Montagny från Côte Challonnaise i södra Burgund. 

ANDRA LÄSER

Senast publicerat