Palmgren tillbaka i hemknutarna

Det är inte en odiskutabel fullträff, men nog ett klart steg framåt, menar Mats Liljeroos efter att ha hört Henri Sigfridssons och björneborgarnas version av Selim Palmgrens tre första pianokonserter.

13.04.2016 00:00 UPPDATERAD 13.04.2016 07:12

PIANOKONSERTER

Selim Palmgren: Pianokonserter nr 1-3, Stycken för violin och piano op. 78. Pori Sinfonietta under Jan Söderblom. Henri Sigfridsson, piano. (Alba)
”I förrgår Selim Palmgrens geniala 'Floden'.” Sibelius hade inte förmått hålla sig borta från uruppförandet av Palmgrens andra pianokonsert och han gillade vad han hörde, vilket framgår av dagboksanteckningen från den 15 oktober 1913.
Den trettiofemårige pianisten Selim Palmgren slog i och med uruppförandet av andra pianokonserten igenom med dunder och brak också som tonsättare och kom hädanefter, även internationellt, att hållas som Sibelius kronprins.
Uruppförandet av tredje pianokonserten, Metamorfoser, två år senare blev en ännu större succé – den mest spektakulära i vårt land efter uruppförandet av Sibelius andra symfoni – och publiken hyllade kvällens hjälte i foajén långt efter konsertens slut.
Palmgren var med andra ord i ropet med besked och även om han sist och slutligen inte helt och hållet kom att infria förväntningarna – Melartins och Madetojas tonsättarprofiler ter sig ur dagens perspektiv ändå intressantare – har hans musik åtminstone delvis etablerat sig på den nationella repertoaren.
Så inte minst solopiano- och manskörsverken, medan de en gång så populära solosångerna samt, intressant nog, pianokonserterna i dag är något av kuriositeter såväl på konsertprogrammen som i skivkatalogerna.

Fördomsfritt orkesterval

Finlandias helhetsinspelning av pianokonserterna från tidigt 90-tal hälsades även när det begav sig som den uppgående solen och fyllde onekligen en viktig lucka, samtidigt som det var en smart idé att göra dem med olika Åbobördiga pianister: Juhani Lagerspetz, Eero Heinonen, Matti Raekallio och Raija Kerppo.
Utgåvan hade dock sina brister, även om det inte var något fel på pianospelet. Åbofilharmonikerna under sin dåvarande chefdirigent Jacques Mercier var kanske inte det optimala valet för den här repertoaren, tolkningarna ter sig stundom onödigt tama och såväl ljudbilden som mixningen dras med diverse ojämnheter.
När det nu är dags för en ny helhetsinspelning känns valet av Palmgrens hemstads orkester klart fördomsfritt. Björneborgs stadsorkester, eller Pori Sinfonietta som man nu för tiden kallar sig, har gått framåt med rejäla kliv under sin nuvarande chefdirigent Jan Söderblom och att även Henri Sigfridsson råkar vara Åbobo är en skojig poäng i sammanhanget.
Och friskt vågat nästan allt vunnet, är jag frestad att påstå utifrån den första skivan med de tre första konserterna. Det är inte en odiskutabel fullträff, men nog ett klart steg framåt såväl vad de välgenomtänkta tolkningarna som själva produktionen anbelangar.

Maximal briljans

Det här är förvisso en estetik som passar romantikern Sigfridsson som hand i handske och han utvinner maximal effekt ur Palmgrens briljanta, men samtidigt välintegrerade, solostämmor utan att det hela för en sekund skulle degraderas till ytligt virtuoseri.
Söderblom assisterar alert på podiet och även om ensemblen är i minsta laget – stråkarna klingar emellanåt onödigt tunt – kompenserar man effektivt med ett passionerat grepp om musicerandet och det är egentligen endast sluttakterna i Floden som kunde ha fått ytterligare ett avgörande lyft.
Albainspelningen är naturlig utan att vara i den absoluta demonstrationsklassen – klangkroppen kunde ha fått mer rymd kring sig – och jag kan ännu leva med att indexnumrorna saknas för den första konsertens satser. Att man tappat bort samma konserts opusnummer är däremot ett slarv som inte borde få förekomma på den här nivån.
De sju styckena i violin-piano-opuset 78, förtjänstfullt framförda av Söderblom och Sigfridsson, är ett förvånansvärt substantiellt utfyllnadsnummer och det blir intressant att se vilka av Palmgrens smärre orkesterverk som kompletterar fjärde och femte konserterna på den följande skivan.
Vars solist för övrigt kommer att vara en annan fullblodsromantiker, Janne Mertanen. Sigfridssons högra hand sade kort efter att detta satts på burk upp kontraktet och i värsta fall är det här hans sista inspelning någonsin som tvåhändig pianist.

ANDRA LÄSER