Krönika: Var är visionerna för kulturfältet?

Kulturfältet är en ytterst komplex helhet, men det är viktigt att den syns i politiska debatter. Centret för konstfrämjande Taikes debatt var mest konkret i fråga om socialskydd, medan bristen på visioner skavde.

Centret för konstfrämjande ordnade kulturpolitisk debatt på G Livelab i Helsingfors. Från vänster debattledaren Paula Vilén, Sonja Lautamatti (C), Silvia Koski (Sannf), Sari Multala (Saml), Saara Hyrkkö (Gröna), Matti Turunen (KD), Anna Hultin Pashley (SFP), Harri Virtanen (SDP), Veronika Honkasalo (VF) och debattledaren Henri Terho.
Tove Djupsjöbackatove.djupsjobacka@hbl.fi
17.03.2023 14:57
”För mig är konsten ett sätt att uttrycka mig själv, att slappna av, att strukturera mina tankar”. Då Centret för konstfrämjande Taike på förhand hade bett deltagarna i sin kulturpolitiska debatt beskriva sina mest minnesvärda kulturupplevelser, ringade Sonja Lautamattis (C) svar in något av kulturens själ, den egna upplevelsen av kulturutövande.
Skådespelaren Anna Hultin Pashley (SFP) nämnde baletten Romeo och Julia hon som ung interrailare sett i Verona. ”Den trettonåriga Julia tolkades av en 40-årig ballerina. Då förstod jag att saker kan göras på många sätt, det viktiga är äkta, djup känsla” (min översättning). 
Hultins svar bidrog med scenkonstnärens insikt om att konst är något annat än realism, vilket känns värt att påminna om i dag då mycket fokus ligger på konstnären som person, ofta mer än på konstverket.

ANDRA LÄSER