Mårten Westö: Fotboll är vår tids esperanto

Häromkvällen lockade jag ut min irakiske kompis för att titta på fotboll på en sportbar i huvudstaden.

M. flydde sitt hemland ungefär samtidigt som IS gjorde sina framryckningar i Irak sommaren 2014. Det sista året i Bagdad levde han i princip inom barndomshemmets fyra väggar, eftersom alla bilbomber som exploderade i stadsdelen gjorde att varje butiksbesök var förknippat med livsfara. I dag har han beviljats ett längre uppehållstillstånd i Finland och talar redan majoritetsspråket förbluffande väl.

Terrordåden i Bryssel, i kombination med vinterns alltmer polariserade invandringsdebatt hade dock gjort honom betryckt. Jag insåg att han behövde piggas upp. Och i sådana lägen är det ju aldrig fel med en riktigt bra fotbollsmatch.

Jag ville, kort sagt, visa honom ett annat Finland, fjärran från xenofobiska riksdagsassistenter och patrullerande Odinsoldater.

Dessutom visste jag sedan tidigare att ett bra sätt att uppleva ett annorlunda Helsingfors är att se ett El Clásico-möte mellan Barcelona och Real Madrid ute på stan.

Och mycket riktigt: Klientelet på den välfrekventerade baren denna kväll var mångkulturellt så det förslog. Åtminstone hälften av kunderna var spanjorer, några bord bort satt ett gäng gambier och spekulerade kring slutresultatet, vid bardisken köade två turkar efter kaffe och till vänster om mig munhöggs en italiensk tjej vänskapligt om slutresultatet med sina två manliga kompisar.

Kring vårt bord satt en engelsk affärsman från Grimsby och pratade med ett gäng trettioåriga killar från Uleåborg som alla talade en klanderfri engelska och lät som om de också bott i North East Lincolnshire i decennier.

Smältdegel var ordet.

Fotbollen är den enda religion som inte har några otrogna, hävdade en gång den uruguayanske författaren Eduardo Galeano, som gick bort i fjol. Och där, på den knökfulla sportbaren, förstod jag precis vad han menade.

Före avspark på Camp Nou hölls nämligen en tyst minut för Barcelonaikonen Johan Cruyff, som avlidit veckan innan. Och trots att gästerna den här kvällen var oerhört laddade, och i vissa fall även påtagligt berusade, iakttogs en klanderfri tystnad även i den finska utskänkningslokalen. Det var en oerhört stark, kollektiv upplevelse, och jag tänkte: fotbollen kommer alltid att förbli en frizon, utom räckhåll för Olli Immonen och hans meningsfränder, ängsliga själar som vill stänga gränser och odla sin utopi om en ren, nationell kultur, och där magiska ögonblick som det i lördags aldrig skulle kunna äga rum.

Det var en händelse som såg ut som en tanke att den svenske fotbollsjournalisten Erik Niva samma dag hade lanserat sitt nya opus, Känner ni vibbarna? – med undertiteln Fotbollen och det nya Sverige.

I en förhandspuff i Aftonbladet poängterade Niva att fotbollens roll i dagens föränderliga värld knappast blivit mindre, snarare tvärtom.

– Landet befinner sig i en brytningstid, och det finns en högst konkret risk att vi fruktar förändringarna så mycket att vi sluter oss och blir en orolig, olycklig nation. Fotbollen är den tydligaste motkraften vi har. Den bejakar utveckling och mångfald, den får olikheter att fungera och den visar oss därigenom också en väg framåt.

Det är, tror jag, en utsaga de flesta av oss på den där knökfulla puben i lördags hade kunnat skriva under.