Händelseförloppet började i oktober 2021, då kvinnan och mannen efter en sen fest hamnade hemma hos henne. Här hade mannen gjort närmanden som hon förgäves försökt avfärda. Efter det här hade han enligt kvinnan under våldsamma omständigheter våldtagit henne.
Mannens version var att båda var med på samlaget, men i tingsrätten presenterade kvinnan både läkar- och andra expertutlåtanden. Bland materialet fanns bland annat bilder på strypskador på hennes hals.
Enligt Mellersta Finlands tingsrätts domare var bevisningen så övertygande att han ville döma mannen till två års ovillkorligt fängelse för våldtäkt.
Men de två nämndemännen – en kvinna och en man – var av annan åsikt.
Våldtäktsoffrets beteende
Kvinnan hade ett halvt år efter händelsen medverkat i inspelningen av en tv-serie och det, ansåg nämndemännen, talade mot henne: ”På basis av den allmänna livserfarenheten kan ett våldtäktsoffer inte några månader efter en sådan här händelse delta i en sådan.”
Så de röstade mot domarens bedömning och friade mannen.
Expert: Aktualiserar flera problem
Julia Korkman, docent i rättspsykolog och numera anställd vid Europeiska institutet för kriminalpolitik (HEUNI), är djupt kritisk till utfallet och menar att den friande domen aktualiserar två strukturella problem.
Det första är hur man bedömt våldtäktsoffrets beteende. Det andra är hela nämndemannasystemet och om det alls fungerar.
– Nämndemännen har i det här fallet gjort en extrem tolkning av hur ett våldtäktsoffer antas bete sig och det baserar sig inte på någon befintlig forskning.
Det forskningen vet är att offers beteende påverkar hur utomstående ser på hens trovärdighet. Gråter hen exempelvis så anses hen vara mer trovärdig. Beter sig offret på ett sätt som strider mot förväntningarna om hur offer borde bete sig anses hen vara mindre trovärdighet.
Men de här förväntningarna handlar om människors magkänsla, inte om beteendevetenskaplig forskning om hur offer de facto beter sig, säger Korkman. Nämndemännens slutsats där man med hänvisning till ”allmän livserfarenhet” bedömer att kvinnan inte borde ha mäktat med att spela in en tv-serie efter att ha blivit våldtagen bedömer hon som absurt.
– Överlag är människans beteende ingen bra indikator för att bedöma sanningshalten i juridisk evidens. Folk kan utsättas för fruktansvärda övergrepp och ändå klara vardagen. Människor som varit med om traumatiska erfarenheter kan bete sig på väldigt olika sätt.
Samtidigt undergräver det färska beslutet enligt henne hela nämndemannasystemets trovärdighet.
Partier utser nämndemännen
Nämndemän är i princip lekmannadomare, som väljs av kommunernas fullmäktige. Det finns ungefär 1 700 personer som utsetts till nämndemän och de ska i så hög grad som möjligt representera kommunens genomsnittliga befolkning både då det gäller ålder, kön, språk och näringsliv.
Ofta är det partiernas valresultat som avgör vem som utses till nämndemän, trots att de ska agera partipolitiskt obundna i tingsrätten. Systemet har sina rötter i den svenska stormaktstiden, då Finland var en del av Sverige. Antalet nämndemän som deltar i rättsskipandet har under årtiondena som gått minskat radikalt och numera sitter de huvudsakligen med i sådana fall där man behandlar allvarliga brott.
Men är det verkligen sådana sammansättningar som ska ha makt att kullkasta den juridiska expertisen i svåra rättsfall, frågar Korkman.
– I det här fallet har lekmän med hänvisning till ”allmän livserfarenhet” underkänt kvinnans berättelse medan sammansättningens enda juridiska expert – domaren – gjort en radikalt annan bedömning. Det aktualiserar nog frågan om hur väl nämndemannasystemet fungerar, särskilt i så svåra fall som bland annat sexual- och våldsbrottslighet är.
Juristkritik mot systemet
Bland den juridiska expertisen har stödet för nämndemannasystemet varit svagt. Redan för tio år sedan gjorde finska Yle en omfattande utredning av vad åklagare, domare och jurister tycker om nämndemän. Tre av fyra svarade att systemet borde läggas ner, eftersom man ansåg att nämndemännen inte har några som helst förutsättningar att ta juridiska beslut.
Julia Korkman är benägen att hålla med.
– Våld mot personer och sexualbrott handlar om att bedöma sanningshalten i människors minnesbilder. Det här är krävande också för utbildade jurister. Att överlåta den bedömningen åt människor utan mer kunskap än sin magkänsla innebär oerhört stora risker för både offer och den åtalade.
