Kjell Skoglunds Bakgrunds-artikel (HBL Debatt 25.1) om finländska och svenska företags risktagningsförmåga visar än en gång att vi ligger efter Sverige i fråga om globala varumärken och innovationer. Finländska företag anses vara duktiga på innovation, åtminstone mätt enligt antalet patentansökningar och nybildade innovativa småbolag. Ändå syns inte resultatet på samma sätt som i vårt västra grannland. Två inlägg av Tom Palmberg och Gustav Tallqvist kompletterar Skoglunds utmärkta analys (HBL Debatt 28.1).
Finland har byggt upp ett innovationsnätverk med statligt styrda aktörer som Sitra, det nybildade Business Finland och Uppfinningsstiftelsen, som staten visserligen för några år sedan avslutade finansieringen för. En uppsjö av konsultbyråer har etablerat sig kring detta nätverk, som specialiserat sig på att för kundens räkning ansöka om finansiering av innovativa projekt. Men hur många statligt finansierade utvecklingsprojekt utgör verkliga potentiella innovationer? En finansieringsansökan kan faktiskt formuleras så att en liten teknisk förbättring eller marknadsnisch framstår som en genomgripande ny innovation. Innovationsgraden är inte lätt att mäta i kilo eller centimeter!
Det är svårt att peka på en enskild orsak till att Finland förlorat innovationslandskampen mot Sverige. Kanske Finland inte klarat sig i innovationsbranschen för att vi inte är lika öppna för nya idéer som det svenska samhället? Skoglund pekar på en låg risktagningsförmåga hos våra företag och rädslan att misslyckas. Här kunde man våga sig på att ge våra företag det råd Nobelprisvinnaren Samuel Becket en gång gav: ”Har du någonsin försökt? Någonsin misslyckats? Spelar ingen roll. Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre.”
Palmberg tar sakkunnigt upp styrelsearbetets roll vid företagens risktagning. Med personlig erfarenhet från flera uppstartsföretag för ett tjugotal år sen är det lätt att intyga att valet av styrelsemedlemmar i ett litet utvecklingsbolag är av allra största vikt, likaså av privata businessänglar. Styrelsemedlemmarna har tyvärr sällan tillräcklig kunskap i både teknologi- och marknadsfrågor i mindre uppstartsbolag. Förväntningarna kan till exempel vara uppställda på att nå resultat med för kort varsel. Divergerande åsikter mellan en operativt verkande uppfinnare och hans eller hennes styrelsemedlemmar leder lätt till att samarbetet spricker med svåra följder för företaget. Det vore intressant att veta hur många lovande innovationer uteblivit på grund av olösta konflikter inom styrelsen.
Tallqvist, som sålde vindkraftverk på 1990-talet, riktar för sin del kritik mot den statliga dominansen inom energisektorn både hos energibolaget ifråga och myndigheterna. Kritiken verkar befogad. En av de innovationsbaserade firmor jag startade på 1990-talet hade en patenterad rökgasprocessor kopplad till en vanlig oljepanna, som med en femtedel sänkte uppvärmningskostnaderna jämfört med konventionell oljeuppvärmning. Uppfinningen innebar samtidigt lägre utsläpp av miljöfarliga rökgaser. Projektet erbjöds i brist på egen finansiering till Nestes utvecklingsbolag Noptor, som inte visade något intresse för den nya tekniken. Man uppgav faktiskt ärligt att det inte ligger i bolagets intresse att minska moderbolagets oljeförsäljning. Samma attityd framgick hos Imatran Voima, som innehade monopol på elmarknaden.
Av erfarenhet kan ännu nämnas att ett litet uppfinnarbolag eller enskild uppfinnare ofta har oöverkomliga svårigheter att få till stånd ett samarbete med eller sälja en patentlicens åt ett finskt storbolag. Licensgivaren möts alltför lätt av NIH-effekten, som de flesta uppfinnare säkert fått uppleva någon gång, Not Invented Here. Också på den här punkten är mina erfarenheter av svensk industri mycket mera positiv, jämfört med hur våra storbolag har bemött utomstående uppfinningar.
Carl-Magnus Fogelholm,
tidigare innovationsrådgivare och uppstartsföretagare, Esbo
