Konsertrecension: Mahlers gripande musikaliska bikt i betvingande angelägen tolkning

Det var nog så påpassligt av Radions symfoniorkesters chefdirigent, Nicholas Collon, att inleda vårsäsongen med Mahlers storartade svanesång, tionde symfonin. I samband med RSO:s Mahlersatsning för några år sedan hördes endast det inledande Adagiot ur symfonin, vilket förstås hade sin förklaring i att det var den enda sats Mahler hann fullborda.

Mahlers gripande musikaliska bikt – Mahlers hjärtlidande hade förvärrats, hustrun Alma var otrogen och manuskriptet är fullt av upprivande personliga kommentarer – har, efter att edsvurna mahlerianer som Schönberg och Sjostakovitj vägrat ta sig an uppdraget, sedermera fullbordats i olika omgångar av främst musikologer med Deryck Cooke i spetsen och det finns i dagsläget inte mindre än 36 inspelningar av symfonin.

Mahler hann nämligen skissa upp även de övriga satserna i ett slags particellform och det har alltså inte enbart handlat om att orkestrera det befintliga stoffet utan även, i viss mån, komponera nytt, kontrapunktiskt och stämföringsmässigt sammanbindande material. Det har blivit kutym att göra Cookes tredje version, som i sin materialtrogenhet dock är aningen rudimentär i jämförelse med exempelvis Rudolf Barsjajs version, som öppnar upp en mer levande vision av hur det hela kunde ha låtit om Mahler fått leva ytterligare några månader.

Vi vet vid det här laget att även Collon är en mahlerian av rang och trots att också han stannar för nämnda Cookeversion råder det inget som helst tvivel om hur mycket den här musiken betyder för honom. Han utvann myriader av känslolägen ur den symmetriska femsatsiga storformen, där två allt annat än lekfulla scherzon omgärdas av två brett utspunna adagion och med ett kortkort wunderhornfärgat Purgatorio som symfonins epicentrum.

Collon höll sig genomgående med rörliga tempon, musikens naturliga flöde rubbades aldrig och det fanns en betvingande angelägenhet över hans tolkning, som förvaltades ypperligt av de intensivt medlevande och såväl precist som känslosamt musicerande RSO-musikerna – en speciell eloge går till Kaisa Kortelainens hisnande sköna flöjtsolo i början av finalen. Mahler övervann även, åtminstone tillfälligt, sina demoner och symfonin utmynnar i förtröstansfullt Fiss-dur med blott ett stänk av resignation i botten.

Jaakko Kuusistos musik har framförts flitigt runtom i vårt land sedan hans tragiskt tidiga frånfälle för ett knappt år sedan och det är bara att hoppas att trenden håller i sig. Det är musik som är skriven på såväl musikernas som lyssnarnas villkor, såtillvida att allt är naturligt och tacksamt avfattat utan att för den skull göra det alltför lätt för någondera parten.

I den elegiska cellokonserten – Kuusistos sista solokonsert, skriven 2019 för Arto Noras – är fokus lagt framförallt på soloinstrumentets klangliga kvaliteter och orkesterns förträffliga solocellist Tuomas Lehto förvaltade de många skönt utspunna kantilenorna på ett sedvanligt chosefritt, tonbildningsmässigt fullödigt sätt.

Lehto undvek i pausintervjun diplomatiskt att nämna några direkta historiska förebilder för Kuusistos tonspråk, men visst finns de där. Sjostakovitj spökar frekvent i kulisserna, men framförallt känns stycket själsligt – och stundtals rent konkret – befryndat med William Waltons underbara, alltför sällan spelade cellokonsert.

Vilket självfallet inte förtar ett uns av det kuusistoska tilltalets charm och, inom ramen för sin egen estetiska kontext, originalitet. Den här musiken växer med varje lyssning och bakom de till synes omedelbart berörande melodierna och harmonierna lurar stundvis emotionella bråddjup. På kornet fångade av Lehto och Collon samt de uppmärksamt inlyssnande RSO-musikerna.