Ni vet väl om att den är på svenska? Så frågade en skeptisk biljettförsäljare på Finnkino i Iso Omena i Esbo då min sexåriga dotter och hennes mamma kom för att se My Little Pony i höstas. Filmvalet, liksom valet av biograf, föranleddes av att det ingen annanstans i huvudstadsregionen visades någon barnfilm på svenska.
Biljettförsäljarens fråga kan framstå som fördomsfull, men fick sin förklaring då mor och dotter bänkade sig med sina popcorn: förutom dem satt inte en kotte i salongen.
Dottern tyckte det var lyxigt att få ha filmen helt för sig själv, men man behöver inte vara ekonom för att inse att en sådan lyx inte är hållbar ens för en ideell aktör, än mindre för ett kommersiellt bolag.
När jag läser att Muminfilmen Trollvinter nu bara visas på finska på grund av sviktande publikintresse, blir jag alltså inte speciellt förvånad. Men jag tycker att utvecklingen är sorglig. Naturligtvis skulle jag som svenskspråkig vilja att mina barn får bioupplevelser på svenska. Jag tror också att det finns många andra föräldrar – också sådana med barn som förstår finska – som delar denna önskan. Om jag får kasta fram en hypotes om varför läget är som det är tror jag dels att Finnkino är dåliga på att marknadsföra sina svenskspråkiga visningar, dels att många stressade småbarnföräldrar, som undertecknad, inte har tillräckligt med framförhållning när det skulle gälla att leta upp svenskspråkiga visningar långt på förhand och pricka in dem i familjekalendern. Speciellt i huvudstadsregionen är vi vana med att bio ska fungera enligt en drop-in-princip. När det gäller barnfilm på svenska går den ekvationen helt enkelt inte ihop.
Behövs det barnbio på svenska? Ja, det gör det. Men om min dotter inte hade dykt upp på den där visningen av My Little Pony i höstas, hade det – faktiskt – varit fullständigt meningslöst att köra i gång projektorn.
