Det har hittills inte varit särskilt mycket sommar. Det inser jag efter att för en tid sen ha googlat runt på olika sajter som hyr ut hus i Spanien. Huset är funnet, strax intill en liten landsortsby där man odlar avokado, mango och oliver. Nu kan jag dagdrömma i väg till dagar i det solbelysta Andalusien medan det värsta mörkret, regnet och slasket sakta lägger locket på här hemma.
Och hur tar vi oss dit? Flyger. Självklart.
Vi är alltså klimatdårar och typexempel på ett välfärdssamhälles tänkesätt.
Den brittiska klimatforskaren Kevin Anderson, som intervjuades av HBL i våras, har inte flugit på tretton år. Han tror på en förändring som kommer från gräsrötterna och har redan nu fått ett antal andra internationella klimatforskarkolleger att gå med i flygstrejken, Härom dagen sällade sig den svenska operastjärnan Malena Ernman till skaran.
– Jag var helt beroende av flyget i jobbet. Men det råder en akut klimatkris och nu är jag för insatt i frågan för att inte agera. Vi måste ändra våra vanor, förklarar hon sitt beslut.
Det dåliga samvetet lurar bakom hörnet och jag börjar fundera på andra sätt att ta sig till södra Spanien för att fly novembermörkret. Inser snart att båtresa plus tåg tur-retur tar minst åtta dagar i anspråk och priset blir tre gånger högre än med flyg. Bristvara är inte bara pengar utan också tid.
Tänk om ett flygpass, ett flygransoneringskort, skulle införas så att högst en långflygning per person inom en fem års period vore tillåten och kanske två kortare flygningar inom samma period. Det här ransoneringskortet skulle gälla både privata flygresor och flygresor inom jobbet. När chefen kommer och vill sända dig på en konferens till New York blir du antagligen tvungen att tacka nej – du har ju redan använt din tillåtna långflygning tillsammans med familjen till Thailands vita stränder.
En kärnfråga är om klimatet är en enskild, privat gräsrotsfråga eller en samhällsfråga. När vi lever med en ekonomi och teknologi som drar åt helt motsatt håll – "konsumera (och flyg) mera och allt blir bättre" är budet. Ekonomiska prognoser som pekar uppåt får stora rubriker – och nästan alltid handlar det om att klimatskulden blir större. Jag har ännu inte sett företag som offentligt utmanar andra företag i klimatsmarthet till exempel genom att ställa upp mål för minskat resande med flyg. För att inte tala om statsmakter som skulle utmana varandra.
2016 gjordes den första jordenrunt-flygningen av ett solcellsdrivet plan. Resan tog ett år med 16 stopp och medelhastigheten var som högst 90 km/h. Det längsta stoppet uppstod när batterierna skadades och det blev en tio månaders väntan. Inget som dagens resenärer skulle tolerera, så vägen är fortfarande lång. Kanske skulle ett flygpass med ransonerade flygresor vara ett alternativ som skulle påskynda utvecklingen.
ANDRA LÄSER
