Filmrecension: Mielensäpahoittaja Eskorttia etsimässä – film för vänner av gubbmys i pälsmössa

Man behöver inte gå tillbaka till Uuno Turhapuro för att hitta en rollkaraktär som präglat bilden av den finske mannen. På senare tid har det ofta handlat om Tuomas Kyrös Kverulanten, ett gubbskrälle som figurerat i många olika sammanhang.

Ett par filmer har det också blivit, den första med nyligen bortgångna Antti Litja i titelrollen. Slutresultatet var förvånansvärt gripande, modell själslandskap där bondförnuftet ställs mot en allt mer svårgreppad samtid.

I film nummer två, Glada tider, Kverulanten (2018) klev Heikki Kinnunen in i rollen som surgubbe. Fortsättning följer i Kverulanten söker Eskort som titeln till trots ingalunda handlar om betald kärlek.

Det är snarare fråga om en Ford Escort, årsmodell 1972, som i filmens öppningssekvens körs i diket och får en buckla eller (tjugo)två. Åt det finns inte mycket att göra och sönerna (Iikka Forss och Ville Tiihonen) låter skrota bilen.

Skulle de inte. ”Jag fick inte ens tar farväl”, jämrar sig Kinnunen, som i stridens hetta hotar att säga upp bekantskapen med sönerna. Det är innan han på förslag av grannen Kolehmainen (Silu Seppälä) sätter kurs på Hamburg där en begagnad Ford Escort av samma årsmodell finns till salu.

Som vanligt låter kulturkrockarna inte vänta på sig. När Kinnunens bonnläpp försöker ta ut en större summa pengar i banken blir det kalla handen. Och när karlsloken efterlyser en ”eskort” i Hamburg får han inte överraskande med nattfjärilar att göra.

I Tyskland stöter Kverulanten på en lillebror (Kari Väänänen) som han inte träffat på sisådär femtio år. Och på hemmaplan undrar sönerna vart farsgubben tagit vägen.

För regiarbetet står Mika Kaurismäki som aldrig varit någon utpräglad komediregissör. Det märks, för även om det finns många läckra kulturkollisioner i filmen uteblir de stora skratten.

Och man saknar den gode Litja som vid sidan av det humoristiska andades en äkta smärta och känsla av förödmjukelse. Där är Kinnunens tolkning bra mycket bredare, törs man säga bullrigare.

Men visst är filmen på sitt sätt mysig, gubbmysig, i synnerhet som det sker en viss islossning mellan bröderna under resans gång i Kaurismäkis roadmovie. Till det kommer det här med barn och fäder, ett känsligt kapitel.

Tysklandsbrodern Tarmo har en dotter (Rosalie Thomass) som han förlorat kontakten med, och det är också lite si och så med Kverulanten och hans söner. På den punkten blir det nästan lite gripande när fredspipan kommer fram.

Som sagt: den komiska potentialen kommer inte alltid till sin rätt, men går man på bio en gång om året och vill se en inhemsk film iklädd rutig skjorta och pälsmössa behöver Kverulanten söker Eskort inte vara helt fel.