”Moraliskt fördärv” eller inte när åsikter kolliderar någorlunda respektfullt på valmarknaden i Hagnäs

Frustration för att pengarna inte räcker till mat och medicin när inflationen skenar i väg. Oro för att närståendevårdare är slutkörda efter pandemin. Känslor om att riksdagen nyligen godkände den så kallade translagen. Det är bara några av de samtalsämnen väljarna behöver ventilera när de möter kandidater på Hagnäs torg åtta veckor före valdagen.

Andra vill diskutera samhällsekonomins sviktande bärkraft, kapitalismens avigsidor, krigets påverkan på Finlands säkerhet och ramarna för en ekologiskt hållbar framtid.

På lant- och valmarknaden varvas stort med smått, konkret med abstrakt.

– Regeringen har inte gjort någonting åt utländska kriminella som säljer knark. Också nationens säkerhet behöver diskuteras, säger Henry Nieminen på svenska.

Han har ”alltid” har haft lätt att välja parti, och det blir Sannfinländarna den här gången också. Partiets syn på svenskan bryr han sig inte om eftersom Wille Rydman, som nyligen hoppade av från Samlingspartiet, talar god svenska.

Fred Koroleff är bekymrad över Sannfinländarnas inställning till svenskan, men valarbetar ändå för dem. Koroleff var med om Konstitutionella högerpartiets hela saga från dess födelse 1972 till ”begravningen” 20 år senare och röstade därefter på flera olika partier innan han fann sitt nya politiska hem.

– Den nya translagen visar på ett moraliskt fördärv, säger Koroleff vars meningsmotståndare har beskrivit samma lag som en avsevärd förbättring av mänskliga rättigheter för en marginell och marginaliserad minoritet.

Det är mycket folk kring Sannfinländarnas valstuga. Usko Rantanen bekymrar sig mest för den offentliga skuldsättningen och hoppas Sannfinländarna ska våga strama åt mer.

– Flera partier är rädda för Sannfinländarna och utesluter på förhand regeringssamarbete med dem. Det kan hända att väljarna reagerar tvärtom och röstar på dem just därför, säger han.

Fem meter bort står Elina Hemminki, Päivi Härkönen och Sirpa Pelttari från föreningen Klimatmor- och farföräldrar. De kräver att dagens politiska beslut ska beakta kommande generationer, så våra livsstilsval inte förstör för framtiden.

– Problemet med den nuvarande riksdagen är att de talar hur mycket och varmt som helst om behovet av klimatåtgärder, men handlingen saknas, säger Elina Hemminki.

Nina Suomalainen som ställer upp för Samlingspartiet konfronteras med föreningens valmanifest. Hon säger att hon behöver läsa det ordentligt, men att hon vid en första anblick är beredd att acceptera det mesta:

– När man ställer ekonomiska intressen mot naturvärden beror det på från fall till fall, men jag tycker naturens mångfald i många fall är viktigare.

Diskussionen mellan Hemminki och Suomalainen går in på riskerna med den gruvboom satsningarna på klimatåtgärder kan öppna för. Det blir att väga jobb mot naturvärden och att tänka efter vad hållbarhet egentligen måste vara.

När Suomalainen frågar vad klimatmor- och farföräldrarnas barnbarn ska säga om de inte får flyga till Thailand säger Hemminki att det behövs politik som säkerställer kollektiv hållbarhet.

– Man ska inte ösa över hela ansvaret på individerna. Då slutar en del att flyga medan andra fortsätter.

Vid Centerns, De Grönas och Kristdemokraternas valstugor diskuteras hur folk ska klara sig i vardagen, i synnerhet pensionärer med låga inkomster. Exemplet på det blir den dam som kommit till marknaden för att handla och diskutera politik, men som var tvungen att skynda vidare för att kunna åka hem på samma bussbiljett.

Sari Kumin som ställer upp för KD säger att det finns 149 000 kvinnliga pensionärer som måste klara sig på under tusen euro i månaden. Det är ohållbart med den här inflationen.

– Folk halverar sina medicindoser på eget bevåg för att pengarna ska räcka till. Det håller helt enkelt inte.

På en marknad som den här möts personer med diametralt motsatta värderingar. I Kommunistpartiets valstuga säljs Kapitalet av Karl Marx i tre band, och strax intill samtalar borgare långt ut på den ekonomiska högeraxeln.

Likaså finns här värdekonservativt lagda som hävdar att det biologiska könet är det enda riktiga. Alldeles intill står Eva Biaudet (SFP) och några väljare med utpräglat liberala värderingar och människorättsprofil. Biaudet trivs i söndagssolen.

– Många kommer kanske bara av nyfikenhet och vill tala ut om vad de har på hjärtat. Det är skönt att bara njuta av känslan med marknaden på det här torget. Här är så fint efter att saluhallen renoverades, säger hon.

Fint är också att marknaden symboliserar åsikts- och yttrandefriheten utan att det, åtminstone för ögonblicket, känns hotfullt att ytterligheter möts. Trots att algoritmerna på sociala medier driver motsättningar till verbalt hatfulla krockar kan personer fortfarande diskutera respektfullt när de möter oliktänkare ansikte mot ansikte.

Ett bra exempel är mannen som vill vara anonym när han diskuterar ekonomipolitik med Li Andersson (VF). De delar inte åsikt, men de för ett vettigt samtal.

Lite hör det väl också till gammaldags hederlig valmarknad att väljarna ska få säga sitt före valet, sätta sin agenda och möta kandidaterna över en kopp kaffe. Vissa är pålästa. Andra saknar koll på skillnaderna mellan riks- och kommunalpolitik, som personen som vidhåller att Helsingfors stads oförmåga att ploga gatorna är riksdagsvalets största fråga.

I sådana fall kan politikerna välja att bara låta folk tala ut fastän frågan inte har relevans för det aktuella valet eller så kan de upplysa väljaren om att frågan behöver lösas någon annanstans än i riksdagen.

– Om frågan är kommunalpolitisk brukar jag hänvisa väljaren till någon av våra aktiva lokalpolitiker. Och om ingen råkar finnas på plats lovar jag ta frågan vidare till dem, säger Li Andersson.