Krönika: Ukrainas kompetens i propagandakriget imponerar

Ukraina blir allt skickligare när det gäller att bygga upp berättelsen kring kriget.

Journalister som reser till Ukraina erbjuds tolkar, fixare, rentav guidade war tours.

I jämförelse med Ryssland är ukrainarna kort sagt oerhört smarta. Den ukrainska propagandan jobbar nerifrån och fokuserar mera på sympatier än aggressivitet, skriver Anna-Lena Laurén, HBL:s medarbetare i Ryssland.
När det gäller informationsblaj – det vill säga mischmasch utan information – har Tiktok-videon lyft genren till en helt ny nivå av meningslöshet.
Jag trodde mig slippa blajet eftersom jag inte har Tiktok, men tyvärr har det visat sig att en stor del av alla videor som läggs ut från krigets Ukraina görs med Tiktok. Sedan sprids det på Twitter och andra kanaler.
Naturligtvis ger videosnuttarna (oftast utlagda av privatpersoner) aldrig någon som helst information om vad som egentligen har hänt. Det går inte ens att höra vad folk säger eftersom de från början till slut är dränkta i musik. Syftet är att väcka känslor. Det tycks fungera mycket bra.
Informationsblaj går inte att använda som källa. Däremot säger det något om vad parterna i kriget vill att vi ska tycka.
Informationsblaj går inte att använda som källa. Däremot säger det något om vad parterna i kriget vill att vi ska tycka. Både ukrainska och ryska sidan lägger till exempel ut krigsförhärligande material med jublande soldater som pangar med sina automatgevär. Salvpjäser som avlossas till rockmusik.
Men bara ukrainska sidan tycks lägga ut soldater som räddar herrelösa hundar eller transporterar shetlandsponnyer från fronten till säkerhet. Ukrainarna har förstått att sympatier i längden ger en starkare effekt än aggressivitet och hat.
När fotografen Paul Hansen och jag förra veckan reste till Charkiv visade det sig att vi måste ackreditera oss via en ny så kallad Media Hub. Först beslöt vi att strunta i det eftersom ackrediteringen inte är obligatorisk. Men sedan kom det fram att ville vi besöka nyligen befriade byar tillsammans med den ukrainska armén var vi tvungna att ackreditera oss. Tidigare skötte man det direkt med arméns pressofficerare, nu går allt via Media Hub.
Man fyller i sina uppgifter i ett Google-dokument där man också kan kryssa i huruvida man behöver en tolk eller fixare (lokal assistent som hjälper till med att arrangera intervjuer) och vilka ämnen man är intresserad av. Några exempel: Kharkiv city war tour / Destroyed buildings / Refugees / Shelters / War crimes.
På det här sättet försöker ukrainarna styra vad utländska medier gör. Kharkiv Media Hub drivs av frivilliga pr-proffs och inte av byråkrater.
I längden leder de här strukturerna till schablonartad rapportering, vilket är viktigt att förstå för den som rapporterar från Ukraina. Landet är i krig, kriget förs på alla nivåer och det är avgörande att kunna sätta agendan. Ukraina är fullt av journalister som inte kan språket och inte har någon större erfarenhet av landet. Målet med dessa presscentrum är att fånga in just de här journalisterna.
Det är lättare att sälja historier när man i utgångspunkten har sanningen på sin sida.
I jämförelse med Ryssland är ukrainarna kort sagt oerhört smarta. Kreml ligger ständigt på efterkälken, eftersom det ryska ledarskapet inte vet hur man jobbar nerifrån.
Innan Putin invaderade Ukraina hade Ryssland visserligen ett ganska livligt medborgarsamhälle. Det har nu flytt utomlands och spillrorna som finns kvar är definitivt inte intresserade av att propagera för anfallet mot Ukraina.
Samtidigt lägger Kreml ned miljoner på sin egen propaganda. Den är enbart riktad till den ryska befolkningen och så aggressiv och hysterisk att den aldrig skulle fungera i väst.
Det största problemet för den ryska propagandan är förstås att Ryssland i motsats till Ukraina inte har blivit anfallet utan själva anfallit. Propagandamaskineriets uppgift är att få folk att tro på en lögn. Det är lättare att sälja historier när man i utgångspunkten har sanningen på sin sida.
Anna-Lena Laurén är HBL:s medarbetare i Ryssland.
ANDRA LÄSER