Förebildens kraft

“Kan du bli president, mamma”, undrade min femåring i samband med valet nyligen. Det kändes riktigt bra att kunna svara ja på den frågan, även om presidentyrket knappast hör till mina personliga drömmar.

Kvinnodagen kom och gick. I min lilla bubbla förorsakade den mer diskussion än på länge. Till exempel uppmärksammades den omfattande kvinnostrejken i Spanien, som lamslog åtminstone Madridregionen i förbluffande stor omfattning, men knappt uppmärksammades av finländska medier. I spansk tv uppträdde vissa (manliga) profiler slarvigt klädda, okammade och osminkade i rutan – allt för att synliggöra de strejkande kvinnornas arbete. I Finland fick vi däremot läsa om hur Sannfinländarnas Laura Huhtasaari frånsäger sig feminismen ”once and for all”.
Förebildens makt är stor. “Kan du bli president, mamma”, undrade min femåring i samband med valet nyligen. Det kändes riktigt bra att kunna svara ja på den frågan, även om presidentyrket knappast hör till mina personliga drömmar. Att lyssna på barnen är alltid intressant - vad flickor tycker är passande att göra, i vilka roller de kan föreställa sig själva. Och pojkarna förstås! Feminismen sådan jag upplever den arbetar ju också för en bredare mansbild.
När jag och femåringen sedan går på folkmusikgruppen Friggs konsert gårhennes blick från ansikte till ansikte, sedan andas hon ut - ”mamma titta, det är en flicka med och spelar”. Efter konserten talar hon andäktigt om hur ”flickan var bäst, hon som spelade violin precis som jag”.
Inom musikbranschen har många kvinnor vittnat om hur de fått kämpa sig fram i manliga domäner. Då sångerskan-låtskrivaren-producenten Chisu på tv uppmanar sin äldre kollega Mikko Kuustonen att börja skriva låtar igen – ”jag producerar din nästa skiva, sätt i gång och skriv” hajar jag nästan till över hennes självsäkerhet innan jag fattar att vara stolt! En kvinna tar en ledande position i både sin egen (och andras) karriär och blir samtidigt en stark förebild.
Kaxig, uppkäftig? Eller så vänjer man sig helt enkelt vid att höja rösten. En av de mest tankeväckande videosnuttar som delades i samband med kvinnodagen var Paula Stone Williams TedX-tal om hur hon som transsexuell upplevt skillnaden mellan hur man behandlar kvinnor och män. Hur man på cykelservicen måste upprepa sin diagnos av däcken otaliga gånger innan man blir trodd, innan servicekillen ens lyssnar på en. Då kan det lätt gå så att man tystnar, eftersom ingen ändå lyssnar på en.
Att skrika högt, öppet behandla frågor som sexualitet och aggression - fortfarande anses det inte alltid passande för kvinnor. Inom folkmusikbranschen har spelmännen (!) i hög grad varit just det, män, eftersom kvinnorna haft händerna fulla med annat än att spela. Nästa vecka kör den första feministiska folkmusikkonsertserien i Finland i gång. Mina förväntningar är höga. Konsertserien är planerad av Amanda Kauranne, folkmusiker och journalist, en dubbelroll som gett henne goda möjligheter att höja rösten och börja lyfta fram kvinnofrågor i dessa kretsar, såväl genom att lyfta fram bortglömda kvinnor i historien som att sätta fingret på ömma punkter i nutid.
Den feministiska folkmusikkonsertserien Verta, pornoa ja propagandaa, jumalauta! inleds med konserten Verta! 19.–21.3. kl. 20 i Den fria konstens rum.
ANDRA LÄSER