Vad hade Tolstoj att säga om Finland?

Paul Olberg träffade Tolstoj på hans legendariska Jasjana Poljana, och i sin intervju – publicerad den 20 april 1910 – kan han inte låta bli att framhäva den åldrade författarens genialitet vid ett par tillfällen. Själva temat för intervju är emellertid kontroversiellt, och många av Hufvudstadsbladets dåtida läsare torde ha fnyst åt Tolstojs uppmaning om att avsäga sig sin finländska patriotism.

Olbergs och Tolstojs samtal handlar om det som kallas "finska krisen". I artikeln förklaras dess innebörd inte närmare men det handlar alltså om de intensifierade förryskningsåtgärderna och Storfurstendömets vingklippta autonomi. Att Tolstoj antas ha något väsentligt att säga är inte förvånande med tanke på hans internationella status som intellektuell, men i många avseenden står han långt över det dagspolitiska spelet. I ingressen meddelar därför Hufvudstadsbladets redaktör att hans åsikter "självklart icke hafva någon tillämpning i verkligheten." Paul Olberg brasklapp är lite mer diplomatiskt framförd: den ryske författaren talar ur ett annat perspektiv.

Det Tolstoj framför allt ifrågasätter är tidens nationalistiska narrativ, uppfattningen att kärleken till fosterlandet skulle kunna spela någon positiv roll för människorna. Han vill att finländarna avsäger sig sin patriotism.

– Det är lika skadligt att vara finsk patriot som rysk patriot. Patriotismen – hos hvilken nation som helst – innesluter i sig element, som hota alla andra nationer. Därför kunna finnarna, så länge de handla såsom patrioter, icke uppnå några positiva syften, säger han.

Att se den finska krisen som en dragkamp om Storfurstendömets rättigheter, vill Tolstoj heller inte gå med på.

– Saken är den, att rättigheter icke gifvas liksom de ej heller tagas. Att över hufvud tala om att rättigheter och rikslagar reglera det mänskliga livet – det är en stor villfarelse. Det gifves en lag som upphäver alla andra lagar och som styr våra handlingar. Detta är religionens lag som tvingar en hvar att uti sin lifsverksamhet handla enligt det rena samvetets bud.

Med formuleringar som denna ger Tolstoj i intervjun uttryck för den kristna anarkism, som eftervärlden ofta förknippat honom med. Han betraktar den hierarkiska staten som sådan med skepsis, är utpräglat egalitär och talar om människors samvete som det som ska styra våra möten med varandra.

– Det är dock nödvändigt, att dessa samvetets bud icke påtrugas utifrån, vare sig af några institutioner eller kongresser, utan te sig såsom resultaten af personlig upplefvelse. Då kommer enhvar att finna den rätta vägen för sitt handlingssätt.

När han talar om religionens lag är det alltså uttryckligen inte kyrkan han avser. Nej, det han kallar "krono-kristendomen" förmörkar och besudlar det religiösa medvetandet hos människorna.

– Detta slags kristendom utgör en ofantlig olycka för nationerna. Till följd af frånvaron af det sanna religiösa medvetandet genomlefver mänskligheten för närvarande den allra största kris.

Som ett tecken på denna kris lyfter han upp militarismen: "nationernas beväpning" som hotar "att dränka hela nationer i blod". Här tycker Tolstoj att det är tokigt att finländarna fortsätter att betala skatt och ställa manskap till förfogande för Tsarryssands armé.

– Redan det sunda förnuftet säger ju att man icke bör bevilja medel för att skjuta ihjäl folk. Till och med ett barn kan fatta detta. Och det är oerhördt, att fullvuxna människor, och lärda män icke vilja begripa det...

Tolstoj understryker att han kan vara solidarisk med människorna i Finland utan att vara solidrisk med de nationella strävandena.

– Det gifves knappast någon enda finne, som till den grad lider för Finlands skull som jag... Och jag lider icke blott för finnarnas skull, äfven polackernas, lithenernas och judarnas öde bereder mig sorg... Jag lider af allt det, som en Menschikoff predikar och Stolypin genomför... Man känner det som om man vore medbrottsling i dessa människors våldsåtgärder.

Tolstoj är själv inte omedveten om att hans åsikter kommer att uppfattas som verklighetsfrånvända

– Jag vet att mången vid läsningen af detta, som jag nu säger eder, kommer att utropa: "Ack, detta är utopier. Tolstoj är en känd utopist. Hans åsikter äro omöjliga att förverkliga." Men människorna förglömma härvid det allra hufvudsakligaste – jag ber er understryka detta: – man kan snabbt blifva socialist, man kan snabbt blifva finsk patriot, men man kan icke hastigt blifva en sant-religiös människa; att helt och hållet genomträngas af det religiösa medvetandet – är en långvarig och plågsam process...

Annorlunda uttryckt kunde man säga att Tolstoj i snarare menar att det är patrioter och socialister som håller sig med utopier och föreställningar om att en bestämd politik ska leda i en viss riktning. Det misstror han.

– Ser ni, människan kan ej förutse alla följder af sitt handlingssätt. Tack vare en hel mängd olika omständigheter, som inverka på hvarje vår handling, kunna vi aldrig svara för resultatet af vårt handlingssätt. Men vårt förnuft vill icke låta stänga in sig inom det närvarandes trånga skrankor, utan sträfvar städse att förutse det kommande. Och på detta sätt ledas vi till ständiga missgrepp.

När man i dag läser Tolstojs uttalanden Hufvudstadsbladet kunde man kanske säga att de nationella strävandena under de kommande åren skulle bespara Finland i alla fall en del av det elände som Sovjetkommunismen och i synnerhet Josef Stalin skulle ha i beredskap – men att det fönster till självständigheten som öppnades av världskriget och boljsevikerna nog måste skrivas på det oförutsägbaras konto. Och vad gäller den gode Tolstojs lite profetiska tal om ständiga missgrepp och den giftiga kombinationen av patriotism och militarism ska de två världskrig som står för dörren ge honom rätt på det gruvligaste sätt.

Men det behöver Tolstoj inte uppleva. Ett halvår efter intervjun i HBL dör han i lunginflammation.