Insändare: Mannerheim skulle knappast gilla Nato

Gustaf Mannerheim vurmade för goda relationer till Sovjet i sitt installationstal 1944, skriver Ulf Johansson.
Då Mannerheim hösten 1944 tillträdde som president lovade han i sitt installationstal att Finland alltid ska upprätthålla goda kontakter med Sovjet-Ryssland och ta avstånd från dess fiender. Också efter mig, tillade han. Marskens löfte och VSB-pakten var avgörande då den kommunistiska revolten i Finland 1948 kom av sig, med Stalins goda minne.
Märkligt att ingen har nämnt löftet i vår Natodebatt. I jämförelse med Mannerheim är alla våra försvarsministrar, som vurmat för Nato, på amatörstadiet, om ens det, i fråga om försvarspolitik. Situationen är nu en annan än på Mannerheims tid, säger man. Ändå har inget fundamentalt förändrats.
Vi har alla reagerat på Rysslands brutala anfall på Ukraina. Men ger Nato oss trygghet? Det är tveksamt. Ingen ska tro att Nato skulle riskera ett världskrig för lilla Finlands skull. Det vet Kreml och det måste också vi göra. Dessutom är det oklart om Nato alls finns redan efter nästa presidentval i USA. Däremot torde Ryssland vara vår granne i hundratals år.
Natos artikel 5 är ingen garanti. Efter Estlands inträde i Nato höll nationalistiska känslor på att ta överhand. Då varnade president Donald Trump esterna för att artikel 5 kan tolkas så att medlemsland som provocerar fram ett anfall själv får stå för följderna. Efter det släppte det ansträngda läget mellan Ryssland och Estland.
Risken finns att nationalismen går över styr i Nato också för oss, fast Storfinland, Lappomännen, IKL och AKS gått i graven. Hösten 1939 fanns ännu allt då vi högmodigt förkastade ett fredsavtal trots vissheten om att det betydde krig.
Det ironiska var att samtidigt som amerikanerna fällde tårar över lilla Finlands hjältemodiga kamp mot övermakten i vinterkriget bistod USA ryska armén med mat, persedlar och fordon. Vapen skickades senare. Det kallas realpolitik.
Med historien som bakgrund kan man befara att stämningen från 1930-talet återuppstår. Ett exempel på detta är en insändare i HBL (28.4) som kräver att krigsskadeståndet skulle återbetalas. En HBL-skribent hävdar att Finland nu kunde besegra Ryssland i krig.
Rena smörjan, för att inte säga otillbörlig uppvigling. Dessutom grovt felaktigt. Ryssland kan fortfarande på relativt kort tid stampa upp en armé på en miljon och då finns ännu 700 000 i reserv. Hur mycket högteknologiska vapen man har vet ingen utlänning. Från Kaliningrad kan man slå ut Europas alla huvudstäder. Som Natomedlem kan man anta att där också finns en missil med adresslappen Helsingfors.
Efter krigsläxan har vi skött våra relationer till Ryssland väl, vilket gynnat oss. Då det ekonomiskt gått bra för ryssarna har det gått bra för oss. Strax innan Sovjet föll passerade vårt bnp per capita för första och enda gången Sveriges.
Det är lätt att börja krig, men svårt att sluta. Om det ”bara” gäller att avstå Krim och de östliga regionerna med rysk majoritet vore det en överkomlig förlust för Ukraina. I stället för vapen och sanktioner måste västvärlden hårdare pressa parterna till förhandlingsbordet. Finland kunde göra en insats. Vi vet att ryssarna är ett stolt folk som aldrig böjer sig för hot.
Det ryska tilltalet ”nazister” på ukrainarna har en tragisk bakgrund. Åren 1932–1933 svalt närmare fyra miljoner ihjäl i ett av världens bördigaste länder, på grund av Stalins jordbrukspolitik. Det och mycket annat fanns i färskt minne då tusentals ukrainska soldater 1941 deserterade till tyskarna. I stället för att visa tacksamhet gick också de brutalt fram med Ukraina. Jag vistades sommaren 1967 på en farm i Skottland och hade där som arbetskamrat en av desertörerna. I krigets slutskede tillfångatogs han i Italien och skickades till fångläger i Skottland. Han kunde aldrig återvända hem.
Ulf Johansson, Esbo
ANDRA LÄSER