Hon gav oss våra fantastiska bibliotek

Du går fram till hyllan, sätter fingret på kanten av ryggen och drar ut boken. Det kan tyckas som världens mest naturliga sak att göra på ett bibliotek. Annat är det i början av 1900-talet då böckerna stoppas undan i hyllor utom räckhåll för allmänheten.

Då tvingas du snällt närma dig lånedisken för att nådigt be om den bok du vill läsa. I värsta fall snörper bibliotekarien på munnen och meddelar att boken inte är något för dig. Men det är då det.

– Att vi har så bra bibliotek i Finland är Helle Kannilas förtjänst. Hon var en visionär som satte upp mål för hur man ska bygga upp de allmänna biblioteken. Helle kunde tala och få utomstående att förstå varför Finland behövde biblioteken, säger Maija Berndtson, den förra biblioteksdirektören i Helsingfors.

Biblioteken som vi tänker på dem i dag finns helt enkelt inte vid tiden då Finland blir självständigt. En fabriksarbetande man i Sörnäs kan bara drömma om nutidens digra urval och får ty sig till böcker i uselt skick i ett av de allmänna biblioteken.

En borgerlig hemmafru i Eira har troligtvis betalt sin medlemsavgift i en förenings privata bibliotek eller så köper hon sina böcker. En backstugusittare i en by någonstans i vårt avlånga land får knappast låna några böcker alls. Många små orter saknar bibliotek helt och hållet.

År 1921 får Helle Kannila jobbet som direktör för Finlands första officiella biblioteksväsende. Det är en smärre sensation med en 25-årig kvinna på en så hög post. Något år innan har hon fått ett stipendium för att besöka Sverige, Danmark och i synnerhet Norge, som har Nordens mest moderna bibliotek.

– Hon ser biblioteken med låntagarens ögon. Det är viktigt att lokalerna ser inbjudande ut och att personalen är vänlig. Hon tänker hela tiden på hur man bäst når invånarna så att så många som möjligt kan lockas till biblioteken, säger Berndtson.

Under studietiden jobbar Helle Kannila på stadsbiblioteket i Helsingfors. Mycket av det hon ser vill hon ändra på.

Kannila tycker att bibliotekarierna har fel attityd mot låntagarna, förstår inte varför man inte får låna fler än två böcker åt gången och förundras över regeln om att en lånad roman måste åtföljas av en fackbok.

– Hon är alltid öppen för nyheter. Hon talar för allt från musikbibliotek, bibliotek för barn, bokbussar och bibliotek på anstalter som sjukhus och fängelser.

Det finns mycket att ta itu med i ett land som nyligen blivit självständigt. Det behövs en infrastruktur för att starta upp bibliotek på orter som varit utan dem, praktiska handböcker i hur man sköter ett bibliotek, ny lagstiftning och en vettig bibliotekarieutbildning.

– Hennes område, det täcker allt, summerar Berndtson hennes livsgärning.

En del säger att startskottet för Helle Kannilas livslånga kärlek för böcker och bibliotek börjar i moster Anni Sahlans bokhandel i Nyslott i slutet av 1800-talet. Den 10-åriga Helles dagboksanteckningar är underhållande läsning, och finns bevarade på Finska litteratursällskapet. Några utdrag från vintern 1908:

Helle föds med efternamnet Cannelin i en finlandssvensk familj i Nyslott 1896. Föräldrarna är finsksinnade och dottern får sin utbildning i den finska flickskolan i Tammerfors. I vuxen ålder ändrar hon sitt namn till det gamla släktnamnet Kannila, något som gör mamman Karin Cannelin oerhört besviken.

18 år gammal deltar Helle Cannelin i en akademisk sommarkurs i Åbo 1914. Där möter hon sitt livs kärlek, den några år äldre Karl-Johan. På hösten umgås de intensivt, båda studerar vid Kejserliga Alexandersuniversitetet i Helsingfors. Men den 19 februari 1915 reser Karl-Johan i väg för att få jägarutbildning.

Efterhand mattas brevväxlingen av och slutligen ser hon slutet på förhållandet svart på vitt i Hufvudstadsbladet den 12 juni 1918. Karl-Johan har förlovat sig med en Frida Alexandra. Det kommer aldrig någon ny Karl-Johan i Helle Cannelins liv, och hon förblir ogift. Hennes innersta tankar 1918, när inbördeskriget rasar som värst, är mörka. Hon tänker på varför människan hatar, tar till våld och begrundar de vitas arkebuseringar av rödgardisterna.

Den 26 augusti skriver hon:

Brorsonen Karr Cannelin kommer gott ihåg sin framgångsrika faster. Privat var hon återhållsam och gillade ordning och reda.

– Hon var en ganska exceptionell person och släktens stjärna, så att säga. Inte för att hon tog det på allvar. Inom släkten var hon en av oss, säger han.

Karr Cannelin berättar att Helle Kannila hade massvis med böcker i sin bostad.

– En dag föll en av bokhyllorna nästan ned på henne. Hade hon stått på fel ställe hade böckerna kunnat ta kål på henne. Det finns ju en viss fara med böcker.

Faster Helle inspirerade också Karr Cannelin på ett lite oväntat sätt. Sju år gammal såg han sitt första flygplan då han vinkade av sin faster när hon åkte på en stipendieresa till USA. Vid hemkomsten hade hon med sig en bok om två barn som flyger från kust till kust i Amerika.

– Det var början till min egen entusiasm för allt som har med flygtrafik att göra, säger Karr Cannelin, i dag pensionerad tidtabellschef efter 38 år på Finnair.

Helle Kannila har inte enbart hyllats. Mickey Spillanes "sadistiska och förråande skräpromaner" hörde inte hemma på Finlands bibliotek, tyckte hon. Hon tog fram den "Kritiska bokkatalogen", en årlig lista på bokrekommendationer. En del böcker på listan var märkta med ”inte för bibliotek”, eller så preciserade man att de inte lämpade sig för små bibliotek.

– Några riktar kritik mot henne för att hon ville ha kvalitetslitteratur. Det är alltid väldigt svårt att säga vad som är kvalitet. Var går gränsen? Som barn läste jag mycket Enid Blyton. De fanns inte på bibliotek i Sverige, för det var dålig litteratur. De finska biblioteken har ändå varit liberala, det är på något sätt i Helles anda. Hon var mer liberal än strikt och begränsade, säger Maija Berndtson.

Talande för det här är kanske att Helle Kannila på 1950-talet stod upp för den norska författaren Agnar Mykle och hans bok Sången om den röda rubinen. Myndigheterna brände senare upp böckerna, eftersom de ansåg vara pornografiska.