Reformer som är grundläggande och vars konsekvenser sträcker sig över många valperioder kräver en annan beredning och handläggning än den vi har sett under de senaste åren.
Vårdreformen är ett bra exempel. Mot slutet av den förra valperioden, våren 2014, alltså ett år innan riksdagsvalet, hade den dåvarande regeringens förslag till vårdreform kört in i en återvändsgränd. Centerordföranden och dåvarande oppositionspolitikern Juha Sipilä sträckte ut en hjälpande hand och alla riksdagspartier satte sig ned och skissade tillsammans upp en reform som de alla kunde godkänna. Det blev ändå ingen vårdreform den gången, framför allt för att tiden tog slut inför valet och grundlagsproblemen inte kunde lösas tillräckligt snabbt.
Efter riksdagsvalet i april 2015 blev Juha Sipilä statsminister och ledare för den borgerliga trepartiregeringen. I sin nya roll var Juha Sipilä inte längre intresserad av en fortsatt bred beredning av vårdreformen. Oppositionspartierna fick inte vara med. Regeringen har sitt förslag till vårdreform som är förknippat med en landskapsreform. De medicinska vårdexperterna är förtvivlade över utformningen och många av dem, som har jobbat med vårdreformen i minst tio år, skulle föredra att den här modellen faller och att först nästa regering fortsätter.
Vi vet inte hur det går. Men det är uppenbart att stora reformer som vårdreformen kräver en bred förankring politiskt, men också bland sakkunniga. Annars riskerar vi att hamna i en situation där regeringar driver igenom reformer som de tycker är bra och ändamålsenliga, men som följande regering helt eller delvis river upp. Det gagnar inte samhället som helhet och ökar inte heller förtroendet för beslutsfattarna.
Den kommittéberedning som fanns förr och som nu ofta ersätts av en eller några utredningspersoner kanske inte kan eller ska återupplivas i sin gamla form. Men det måste finnas sätt att bereda stora och viktiga frågor så att de är förankrade.
Frågor som berör försvaret och säkerhetspolitiken har hela tiden förberetts just så, och är bra exempel på förändringar som kostar mycket och kräver en så bred konsensus som möjligt.
Även om vårdreformen skulle godkännas av den sittande riksdagen finns det flera andra stora förändringar på agendan som nästa regering måste ta itu med. Föräldraledigheten är en av dem. Den är delvis kopplad till en annan stor reform, nämligen hela socialskyddssystemet, som står inför genomgripande förändringar. Den sittande regeringen har inlett ett förarbete och det finns en parlamentarisk grupp där också andra än politiska partier är representerade.
En bredare beredning av stora förändringar är befogad också med tanke på att vi lever i en tid med allt större polarisering. En förankring av reformer kan i bästa fall motverka den utvecklingen.
Eftersom vi i Finland är vana vid mer eller mindre breda koalitionsregeringar, inte blockpolitik, innebär det att inget parti ändå får precis som det vill. Det är visserligen ett problem eftersom politiken blir suddig och alternativen otydliga. I förlängningen leder det till att politiken känns avlägsen för människor som inte är politiskt aktiva.
Om man ser till antalet år är det inte särskilt länge sedan konsensuspolitiken härskade, men mentalt har vi på många sätt lämnat den tiden bakom oss. Den känns så avlägsen att alla lösningar som ökar samförståndet och skapar kompromisser som de flesta kan leva med verkar attraktiva. Polariseringsutvecklingen i samhället har komplicerade orsaker och det finns förstås inga enkla lösningar.
Vilken sammansättning nästa regering än har – sannolikt ingår ett eller flera av de nuvarande oppositionspartierna – bör den kunna ha så mycket framförsyn och generositet att alla partier får delta i beredningen av de riktigt stora frågorna.
