Vapaavuori som riksborgmästare

Storstäderna gillar inte landskapsreformen och Helsingfors borgmästare leder motståndet.

LedareTommy Westerlund
18.09.2017 20:01 UPPDATERAD 18.09.2017 21:22
Jussi Pajunen var stadsdirektör i Helsingfors 2005–2017. Hans efterträdare Jan Vapaavuori blev i och med kommunalvalet i våras stadens första folkvalda borgmästare. Vapaavuori fick ett enormt väljarstöd och har under sina första månader hållit en hög profil.
På bara några månader har Vapaavuori gjort minst lika många spektakulära utspel som Pajunen gjorde under alla sina 12 år. Det var också en av tankarna bakom förvaltningsreformen i Helsingfors – att en politiskt vald borgmästare ska synas och höras mer.
Vapaavuori har inte bara profilerat sig som en aktiv representant för landets huvudstad, han har också tagit sig an rollen som intressebevakare för andra finländska storstäder.
Vapaavuoris utspel har ofta innehållit frän kritik mot regeringen där hans eget parti, Samlingspartiet sitter med. Hans uttalanden har därmed kunnat ses som missnöje med de egna ministrarna, inte minst med partiordförande Petteri Orpo.
Vapaavuori har upprepade gånger kritiserat regeringens bristande stadspolitik och den planerade landskapsreformen. Han har inte varit nådig i sina uttalanden om reformen, som han ser som en fiende för alla större städer i landet.
Vapaavuoris kritik av regeringens projekt har nog inte kommit som en överraskning för Orpo, snarare med dennes passiva stöd. Samlingspartiets stora mål är vårdreformen och valfriheten, men priset för det har varit att Centern får sitt skötebarn landskapsreformen förverkligad. Saml gillar den inte. Därför stör det inte då samlingspartister utanför regeringen kraftigt kritiserar landskapsprojektet.
Förra veckan gjorde Jan Vapaavuori slag i saken och kallade samman de 21 största städerna för att planera en ny form av samarbete. C21, som gruppen ska kallas, möts första gången den 5 oktober i Bockska huset i Helsingfors. Ett centralt tema är att tillsammans främja städernas intresse i de kommande vård- och landskapsreformerna.
Enligt Vapaavuori kan inte Kommunförbundet ta alla kommuner i beaktande då de är så väldigt olika. Eller som Vapaavuori konstaterar: "Om man försöker företräda alla kan det gå så att man egentligen inte företräder någon".
I en Centerledd regering kommer sällan storstädernas intressen i första hand och enligt Vapaavuori tycks regeringen inte riktigt veta vart vår värld är på väg. Indirekt menar han antagligen att regeringen inte har insett att städernas roll ökar överallt, att flyttrörelsen mot storstäderna är en megatrend och att en utveckling av de största orterna kan ge en bättre välfärd åt alla.
Den globala konkurrensen innebär i dag inte längre bara en kamp mellan länder utan allt mer mellan regioner och städer. För att klara sig krävs utveckling på alla plan, god infrastruktur och flexibilitet. Städerna måste sträva efter bästa möjliga konkurrens- och dragningskraft.
Kommer landskapsförvaltningarna och -politikerna att tänka så?
Här finns oro på alla håll, de små kommunerna är rädda för att makten i landskapen helt tas över av de stora städerna, medan storstäderna oroar sig för att landskapen tar över den makt städerna själva nu har, bland annat i fråga om näringsliv, sysselsättning och markplanering.
Samtidigt är det viktigt att betona att en stark storstadspolitik inte får innebära att glesbygden glöms bort. Det får inte vara två motpoler. Storstäderna har en enorm betydelse som ekonomiska lok för hela landet, så om det går bra för dem så kan de dra hela landet med sig. Det borde samtidigt ge resurser för att utveckla och se om landsbygden och områdena utanför de största tätorterna.

ANDRA LÄSER