Smakfullt och stilkänsligt Mozartspel

Tomas Djupsjöbacka begriper sig på Mozarts estetik.

Dirigentkarriär. Tomas Djupsjöbacka avancerar målmedvetet.

Radions symfoniorkester i Musikhuset 19.10. Dirigent: Tomas Djupsjöbacka. Solist: Juho Pohjonen, piano. Mozart.

Det fanns mycket att glädja sig åt visavi Tomas Djupsjöbackas RSO-debut med idel Mozart på programmet. Att, exempelvis, placera violinerna mitt emot varandra kan tyckas som en självklarhet men är det tyvärr inte och samma gäller den nedbantade stråkensemblen, som utföll med klangligt utmärkt resultat även om man kunde ha skalat bort ännu en aning i samtliga stämmor utom de optimala tre kontrabasarna.
Detta är förvisso oväsentligheter om man inte begriper sig på själva estetiken. Det gör dock drivne kammarmusikern Djupsjöbacka och han lockade fram en mängd läckra kammarmusikaliska kvaliteter ur sina musikerled. Så inte minst i A-dursymfonin K 201, där den lyriskt mjuka sångbarheten betonades i rentav så hög grad att en del av den behövliga energifyllda skärpan i konturerna måhända gick förlorad.
I pianokonserten nr 23 A-dur kan dolceaspekten dock inte betonas nog mycket och Djupsjöbacka och hans följsamma musiker presterade ett på alla sätt smakfullt spel. Något som inte minst gällde kvällens solist, Juho Pohjonen, som gav prov på ett sagolikt stilkänsligt, rofyllt men ändå energiskt musicerande på den läckert klingande Bösendorferflygeln, som i den här repertoaren måhända ändå är att föredra framför den sedvanliga Steinwayen.
Om man beträffande pianosolisten fick en nog så nyttig påminnelse om att det sällan lönar sig att gå över ån efter vatten gäller samma självfallet även dirigentvalet. Genommusikaliske Djupsjöbackas återhållsamt lediga plastik är inte bara en fröjd för ögat utan även högst funktionell och själv har jag svårt att förstå varför han över huvud taget anser sig behöva en dirigentpinne.
I B-durserenaden, Gran Partita K 361 för tolv blåsare och kontrabas, hade han klokt nog lagt undan den i en tolkning där sonoritet och balans föreföll vara honnörsord. Kanske var tempot snäppet oroligt i det undersköna Adagiot, men det är i så fall en randanmärkning när det gäller ett så sällsynt njutbart framförande, som fick sin guldkant av Olli Leppäniemis själfulla klarinettspel.
Det är klart att man kan komma med vissa invändningar. Ett ännu sparsammare stråkvibrato hade ställvis varit klädsamt och programmet, med Mozarts bästa och mest kända tidiga verk samt oftast framförda pianokonsert, kändes eventuellt aningen fantasilöst, samtidigt som man kan fråga sig om Gran Partita över huvud taget behöver en dirigent. Det är dock petitesser i sammanhanget och Djupsjöbackas dirigentkarriär tycks avancera på ett lika målmedvetet som vettigt sätt.
ANDRA LÄSER