En solidarisk och rättvis återhämtning av ekonomin

Många så kallade förståsigpåare talar ut i medier om landets ekonomi. En sådan är Johnny Åkerholm som i en insändare (HBL 10.7) ondgör sig över att Finland är oförmöget att genomföra nödvändiga strukturomvandlingar för att långsiktigt säkra en god ekonomisk utveckling i landet. Bland annat menar Åkerholm att den finländska arbetsmarknaden fungerar dåligt. För att få bukt med detta problem föreslår Åkerholm åtgärder som initialt ökar inkomstskillnaderna. Med andra ord måste en del av befolkningen minska sina inkomster åtminstone en viss tid för att arbetslösheten ska ge vika. Den svaga ekonomin jämför Åkerholm med kortsiktigheten i att bedöma effekterna av konvalescensen efter första dagens träningsprogram.

Åkerholms resonemang är bekant. Vi har hört det förut. Men som alltid tidigare saknas svaret på en väsentlig fråga, nämligen vem eller vilka som måste få det sämre för att alla ska få det bättre enligt Åkerholms träningsprogram. Ska Åkerholms inkomster minska, ska mina inkomster minska, ska Nalles eller Niinistös inkomster minska? Knappast. Men vem ska då offra sig och leva på mindre inkomster för att alla ska få det bättre. Under Sipiläs regering var det kvinnorna och andra ekonomiskt utsatta grupper. Går man tillbaka till 1991 och 2008 års kriser var det också då de mest ekonomiskt utsatta som fick betala notan som andra mera maktfulla och privilegierade inkomsttagare ställde till med. Åkerholm preciserar inte vilka som ska betala hans omstruktureringar vilket gör att åtminstone jag tycker att han inte tar fullt ansvar för sitt träningsprogram.

I en intervju (HBL 8.5) om sin doktorsavhandling om samhällen som drabbats av katastrofer, och hur de har hanterat sina ekonomier eller något som kallas resiliens (konvalescens), konstaterar Eija Meriläinen att hanteringen ofta har som mål att ”bevara systemet”. I praktiken betyder det att de allra mest utsatta får betala för de rikas resiliens, medan de fattigas situation ytterligare försämras. Effekterna av träningsprogrammet gällde bara de rika medan de sämre lottades konvalescens uteblev och deras lidande förvärrades. Meriläinen menar att det inte räcker med att ”rädda systemet” utan makthavarna måste tänka på allas välbefinnande och att de åtgärder som vidtas måste vara solidariska.

Coronakrisen drabbar alla oberoende av inkomst. De ekonomiska uppoffringar som krävs för att återställa ekonomin ska bäras av alla solidariskt och mest av dem som har de största inkomsterna och tillgångarna. Allt annat känns för mig både högmodigt och otillräckligt. Vår hälso- och sjukvård behandlar alla konvalescenter oberoende av inkomster på bästa tänkbara sätt. Det tycker de flesta är humant och självklart. Analogt borde åtgärder på arbetsmarknaden vara solidariska och rättvisa. Annars skapar krisen sociala sår i vårt samhälle som det tar lång tid att läka.