Festspelens kammarmusikmaraton bjöd på det vi inte visste att vi ville höra

Electro, jazz, sånger, soloharpa. Festspelens kammarmusikmaraton utforskade modigt vad kammarmusik på 2020-talet kan vara.

Konstnärliga ledarna Antti Tikkanen, Eriikka Maalismaa och Minna Pensola tog ett möjligast vitt grepp om kammarmusiken.
Bilden av klassisk musik är ibland så enahanda att man baxnar. Den formas inte sällan av klichéer, som upprepas inom populärkulturen och andra konstformer, och olika manér som utövarna själva har lagt sig till med. Den långa skolningen, de höga tekniska kraven, ett exklusivt språk fyllt av specialtermer och en märklig finansiell situation, där merparten av de offentliga medlen kanaliseras till konstformerna som kräver de största resurserna – orkestermusik och inte minst opera – har i kombination med en ofta ytlig mediebevakning lett till en ibland förvrängd (själv)bild, som fokuserar på vinnare och där uppfattningar om utvaldhet eller estetisk överlägsenhet alltjämt förekommer, om än i avtagande grad.

ANDRA LÄSER