De har inte gett upp om återlämningen av finska kvarlevor – trots att inget händer

Det är en historia som sträcker sig tillbaka till 1870-talet när svenska medicinare grävde upp finska gravar för att hitta forskningsobjekt. Nästan 150 år senare ligger kvarlevorna fortfarande i papplådor på Karolinska institutet. Natte Hillerberg och Stellan Beckman kämpar vidare trots att inget händer.

Stellan Beckman och Natte Hillerberg är aktiva i kommittén för återlämningen av finska kvarlevor.
Richard Nordgrenrichard.nordgren@hbl.fi
23.09.2022 05:02 UPPDATERAD 23.09.2022 11:31
De hör till Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor, ett halvt dussin aktiva som försöker få Karolinska institutet (KI) att återbörda kvarlevorna som Gustav Retzius och två andra läkare grävde upp ur gravar för att testa sin teori om den svenska rasens överlägsenhet.
För fyra år sedan skrev de aktiva inom kommittén ett brev till Karolinska institutet där de krävde att institutet ska återlämna de kvarlevor som de svenska forskarna tog med sig efter att ha plundrat gravarna.
Jari Kemppainen, kyrkoherde för Pälkäne församling, skrev under kravet som Hufvudstadsbladet rapporterade om för tre år sedan.

Först dialog, sedan ingenting

Under den första tiden fick kommittén till stånd en dialog med Karolinska institutets styrelse. Den utmynnade i mejlutväxling som sedan dog ut när institutet bad om lugn och ro för att reda ut frågan kring återbördandet.
Efter det har det i praktiken inte hänt någonting. Eller det har hänt men från Finland, från Undervisningsministeriet.
– Vad vi har förstått, säger Stellan Beckman, vill Karolinska institutet att det ska vara en process där det är myndigheter från svenska och finska sidan som sköter det hela.
– Vi som grupp är inte med i det, säger han.
Under veckan arrangerade Amnesty Sápmi en diskussion om de mänskliga kvarlevor som finns kvar i Karolinska institutets samlingar.
Där poängterade Gert Helgesson, som är professor i medicinsk etik och leder institutets etikråd, att det är oerhört många regler och lagar som måste följas för att de här återlämningarna ska ske på korrekt sätt. Det måste finnas en part som kan driva saken.
– Det har vi ju, säger Beckman, vi har både Pälkäne församling och Sirpa Humalisto som har släktingar som blev skallmätta av Gustav Retzius.
– Vi skickade en skrivelse till det svenska utbildningsministeriet men vi blev bollade tillbaka till Karolinska institutet. Så det är ett evigt förskjutande av ansvar och det är ingen som lyssnar på oss.
Enligt Natte Hillerberg är det ett ställningstagande från den arbetsgrupp som funderar på återlämningen av kvarlevorna.

Inte bara finska kranier

De finska skallarna och skeletten står för ungefär tio procent av de åttahundra delar som finns i samlingen. I Helsingfors finns en liknande samling som är nästan dubbelt så stor men som inte väcker lika mycket anstöt som den i Sverige.
– Den här skallen är från Bulevarden, en av många som hittades under utgrävningar i samband med byggarbeten i början av 1900-talet, säger zoologen Risto Väinölä när Hufvudstadsbladet besökte samlingarna.
En av orsakerna till kritiken mot Karolinska institutet är de linjer som kan dras till det rasbiologiska institut som grundades i Uppsala 1922 och som Gustav Retzius skallmätningar och forskning om de ”lägre stående raserna” kan ha lagt grunden till.
I samlingarna finns också många samiska kvarlevor. En av dem är Kristina Larsdotter, en samisk kvinna som hade en ovanlig sjukdom som ledde till att hon aldrig slutade växa och till slut blev 218 centimeter lång.
Karolinska institutet trodde att hennes kvarlevor försvann i en brand, men de hittades senare.
I mitten av augusti inleddes en process mellan KI och sameföreningen i Malå för att återbörda hennes kvarlevor.

Fullständig inventering

För femton år sedan krävde Sametinget en fullständig inventering av de samiska kvarlevorna och att de skulle återbördas till de områden därifrån de hämtats.
Då såg det ut som om alla kvarlevor som hade funnits i samlingarna hade förstörts i en brand där också kartoteket över samlingarna förstördes. Ända tills kvarlevorna av Kristina Larsdotter – Stor-Stina eller Långa Lappflickan som hon också kallades – hittades.

Hjärnan till Uppsala

Men det är inte bara finländare och samer som finns i papplådorna på Karolinska institutet. I den historiska anatomiska samlingen finns representanter för så gott som hela världen. Även fattiga svenskar och sådana som var intagna på institutioner för ”sinnesslöa”.
Ett exempel är Vipeholms sjukhus, en institution med plats för nästan ettusen personer som kategoriserades som ”svårskötta, obildbara och sinnesslöa”. Därifrån ska bara hjärnan på de som dog på institutionen ha skickats till Uppsala av överläkaren.

Motvillig repatriering

Karolinska institutet har sedan 2015 inventerat samlingen för att få en bättre bild av varifrån kvarlevorna kommer och hur de en gång hamnat på institutet.
Det är för att beskriva medicinhistorien, inte för att ta tag i repatrieringen.
– Jag tycker att fyra år av ingenting talar sitt tydliga språk. Karolinska institutet vill inte repatriera kvarlevorna, säger Natte Hillerberg, som själv är läkare och tredje generationens sverigefinländare.
Stellan Beckman fyller på:
– Jag tror att mycket handlar om prestige. Det har återlämnats kvarlevor och föremål till urfolk utanför Sverige och Europa långt innan man började fundera på samer.
– Att på riktigt fundera på repatriering skulle betyda att man på riktigt måste ta ställning till sin rasistiska och rasbiologiska historia och det har vi sett att Karolinska institutet inte är berett att göra, säger Natte Hillerberg.

ANDRA LÄSER