Insändare: Just i svåra ögonblick fungerar satiren allra bäst

Torsten Fagerholm kommenterar (HBL 26.1) kulturtidningen Ny Tids avsikt att i sitt februarinummer publicera en satirisk teckning, en sampublicering med flera (större) svenska medier: bland annat Sydöstran, Liberal Debatt, tidningen Syre och Expressen.

Victor Malm, kulturchef på Expressen, motiverar (23.1) tidningens publicering av karikatyren av president Erdoğan, som vann den svenska tidningen Flammans karikatyrtävling. Malm argumenterar varför yttrandefriheten står över åsiktsskillnader i sakfrågor: ”Vissa saker ligger bortom kompromissen. Erdoğan är en ledare som inte tål det demokratiska samtalet, och den regering som kohandlar med frihetens principer för att blidka honom bör fundera noga. Personligen anser jag att ett Natomedlemskap är den bästa vägen framåt för svensk säkerhet, men inte till priset av vår yttrandefrihet. Åsiktsskillnader i sak påverkar inte behovet att stå upp för det fria ordet, som står över och möjliggör våra motsättningar. President Erdoğan kanske blir upprörd av denna kritiska men inte särskilt anstötliga bild. I så fall visar han hur lågt ribban ligger.”

Fagerholm anser att ”samtidigt skorrar det hela en smula falskt”. Han minns tidigare debatter. Hur har ”vänsterpressen” reagerat? Tanken tycks vara, att om inte då, så varför nu? Och hur månne det var; när och var? Så går Fagerholm smidigt över till Putin och kritiserar de ”nyttiga idioter”, som springer förtryckarens ärenden utan att inse det. Putins allt enväldigare, brutala och farliga regim har, mig veterligen, oroat och fördömts av hela vårt politiska spektrum redan innan han inledde det brutala kriget mot Ukraina.

Så kommer Fagerholm i en eklektisk vändning till ”den ihålige provokatören” Rasmus Paludan, provokatören som enligt Fagerholm tycks bete sig exakt som Putin och Erdoğan vill. Kanske det, men vilket är sambandet mellan koranbrännaren Paludan och en satirisk teckning av hur Erdoğan tar död på kurder? För det gör han ju. (Fagerholms tycker att det är paradoxalt att teckningens stympade kurd bär gerillaklädsel. Hur så? Kurderna kämpar för sitt folk med en armé, och var i kampen mot IS var en avgörande kraft, för vilket bland andra USA har tackat dem.)

Fagerholm insinuerar i slutet av sin kommentar att ”politiskt förutsägbar – eller selektiv – satir framkallar främst gäspningar.” I konflikt med detta tycker han till sist, att ”satiriker. speciellt i eldfängda lägen” ... ”gör klokt att ta en tankepaus och fundera noggrant: vems ärenden löper man – egentligen.”

Mitt påstående till det här är att just i svåra ögonblick fungerar satiren allra bäst. Människor behöver lisa av att kejsarens avkläds och visar sig i sin ynklighet. Om inte ens lilla finlandssvenska peppriga Nu Tid, som sedan Tove Janssons tider som tidningens karikatyrtecknare publicerat skämtteckningar, får publicera en karikatyr av en despot, är det illa ställt med yttrandefriheten i lilla Svenskfinland. Och reaktionerna på Ny Tids chefredaktörs intervjuer kan knappast kallas för gäspningar.

Cay Sevón, politices doktor, Helsingfors universitet, politisk historia, Helsingfors

Svar Finland är pinsamt beroende av Turkiets välvilja i en mycket angelägen situation. Då ska vi varken åma eller kråma. Men både vänster- och högerflanken kunde passa sig bättre för att i yttrandefrihetens namn begå björntjänster, eller umgås med konstiga sängkamrater.

Finland kan bevara sin ryggrad, och samtidigt undvika att agera nyttiga springpojkar i de stora gossarnas geopolitiska spel, där just fiendebilder och motsättningar utgör bränslet.

Erdogan vill porträttera sig som en rättskaffens beskyddare av turkar, mot militanta extremister (märk stormgeväret i karikatyren). Är det så här man avbildar underdogs?

Lyckas vi vara sakliga, undvika polemik och brösttoner? Symbolpolitik avstyr uppmärksamheten från ömma punkter, som Turkiets katastrofalt vanskötta ekonomi.

Att notera: Expressen har (till skillnad från Ny Tid) en lång tradition av att stå upp för satirikers rätt att häda, att vägra vika sig för ideologisk dogmatism (Jyllands-Postens Muhammed-karikatyrer, Charlie Hebdo och Lars Vilks). Civilkurage kostar. Vi kan aldrig godta försök att tysta ner kritik via metafysiska alibin. Plakatpolitik är däremot gratis – trots all hög retorisk svansföring.

Torsten Fagerholm, ledarskribent, Hbl