Vexi Salmi lärde mig finska – och vad det är att vara finländare

I ordekvilibristen Vexi Salmi (1942–2020) fann den finska schlagervärlden sin egen Houdini som på ett närmast mirakulöst sätt lyckades ta sig ur de flesta lingvistiska bojor, skriver Mårten Westö.

Vexi Salmi (1942–2020).
15.09.2020 14:01 UPPDATERAD 16.09.2020 08:37
Vi skriver tidigt sjuttiotal. Grusvägen slingrar sig genom insjölandskapet. Ur bilhögtalarna strömmar främmande fraser som sexåringen registrerar med växande nyfikenhet: Elämältä kaiken sain. Viideltä saunaan ja kuudelta putkaan. Kun silmäni mä auki saan. (Ungefär: Av livet fick jag allt. I bastun klockan fem, i finkan klockan sex. När jag öppnar ögonen.)
Jag brukar vanligtvis lite slentrianmässigt hävda att det var Bob Dylan som fick mig att börja skriva. Vilket är en sanning med modifikation, eftersom en mer rimlig tolkning är att det var Vexi Salmi och hans finskspråkiga kolleger som tände gnistan. De tidiga slagdängorna etsade sig in i medvetandet på ett sätt som gör att jag fortfarande kan många av texterna utantill i dag, femtio år senare. Och jag tror inte jag är den enda.
Samtidigt öppnade de en ny värld där folk talade ett annat språk, en insikt som ur barnets perspektiv kändes både fascinerande och fantasieggande. Ja, i början lite skrämmande också.

ANDRA LÄSER