De onda och de rädda

Karin Erlandssons andra roman är en stadig småstadsdeckare.

Pia Ingström
11.03.2016 08:38 UPPDATERAD 11.03.2016 08:51

Karin Erlandsson

Missdåd
Schildts & Söderströms 2016
Jag trodde aldrig att det skulle komma till detta, men jag kan inte hjälpa det: jag lägger i från mig en kriminalroman med känslan att jag nog orkat, rentav velat, läsa lite mera om de här personerna. Och ändå är Karin Erlandssons Missdåd en stadig bok på 259 sidor.
Erlandsson debuterade för mindre än två år sen med romanen Minkriket, en "strålande, mogen och fullfjädrad debutroman", som HBL:s recensent Julia Tidigs skrev. "Erlandsson behärskar sitt uttryckssätt, och hon är modig när hon vågar gå in i det sårigaste utan att förklara det sönder och samman."
Nu har Erlandsson hunnit skriva en bok till, en gammaldags småstadsdeckare, en väl avgränsad sak, ett pussel där bitar faller på plats genom vanliga människors vimsiga insatser och polisarbetet försiggår någonstans utom synhåll för läsaren.
En gammal dam med ont i benen vakar i sommarnatten och hör en konstig bil köra förbi på torget, en redaktionschef skåpsuper i ett stumt äktenskap, en kvinna hittas död i skogen vid Andra sjön – vi befinner oss i Nykarleby – och en sommarvikarie på lokaltidningen gör intryck genom ett människonära grepp om bevakningen. Det är några decennier sedan, förstår vi på redaktionsidyllen, de nyanskaffade datorerna och det färska hatet som en av församlingsmedlemmarna hyser mot den prästen för att denna är kvinna.
Det sköna med Erlandson är att hon är så brutalt osentimental i sitt sätt att berätta, i sin språkliga gestaltning. Hon kan skildra sex, våld och förtvivlan med nästan minimalistisk karghet - åskådligt men utan att förklara för mycket . Jag tänker till exempel på stället där redaktionschefen Gunnar ska försöka trösta den brutna änklingen, eller på hur romansen mellan den unga journalisten Sara från Helsingfors och den trygga österbottniska hästkarlen utvecklas. Hon har också en förmåga att få enkla repliker och korta dialoger att sitta alldeles rätt. Här har vi en författare som tycker om att iaktta folk, hur de pratar och för sig, och som har ett sinne för både det hemska och det komiska. När de värsta spåren av ett våldsutbrott sopats upp och plåstrats över återgår man till ordningen: "Så harklade sig Gunnar åter och fortsatte: – Kan du och en fotograf fara ut till handelsträdgården, de har en rekordstor tomat."
Till bokens ofullkomlighet hör att här finns personer och teman, till exempel tanten i natten som minns sin döda man, eller den sorgsna trumpenheten i ett trött äktenskap,som aldrig riktigt utvecklas. De ser ut som idéer för kommande böcker som finns med för att de nu råkat växa fram i författarens fantasi. Och intrigen är inte helt hopknådad, mera som en samling vettigt hopfogade moduler.
Men vissa av dem gör intryck och dröjer kvar som bilder av något att ta på allvar. Och finns här en sensmoral så är den kanske att riktig ondska kan gå ostraffad, medan en rädd människas misstag kan leda till de förfärligaste följder.

ANDRA LÄSER