25 år senare – så blev livet i Finland efter flykten från Somalia

Ät gott, sitt länge och skratta ofta, står det på vardagsrumsväggen i en lägenhet i Träskända. Skrattet pärlar genom rummet när Khadra Omar och Ifrah Jama, mor och dotter, minns hur det var att flytta till Finland för tjugofem år sedan. Det var kallt. Det var välkomnande. Och den kritiska mediedebatten flög förbi öronen på de nyanlända, som levde i en egen bubbla.

En torsdagskväll i skymningen. Några kvarter bortom gågatan som drar genom Träskända centrum står halvhöga flervåningshus intill varandra. Med kvällsmörkret bara några minuter bort blinkar gatubelysningen yrvaket tills den slutligen stabiliserar sig. Regnet strilar över bilparkeringen. Vädret påminner på inget sätt om det som nöp i ovana kinder i början av januari 1991. Den vintern, precis efter nyår för 25 år sedan, stod ett hundratal somaliska flyktingar och knackade på porten till Finland. Inpackade i alla klädesplagg de hade tog de emot de vantar och vinterstövlar som erbjöds. Sandaler som varit utmärkta i somalisk sand och fått duga på vandring längs syriska landsvägar var obrukbara i finska snödrivor.

Ifrah Abdirahman Jama, nu 32 år, var en av dem som kom. Sju år gammal, precis i den åldern att hon borde få gå i skola, gjorde hon stora ögon medan främmande vuxna pratade ett språk som ingen av nykomlingarna förstod. Ifrah var omgiven av nya ord, men också av nästan hela sin familj och tiotals andra flyktingar som var med på noterna när hon hade något ärende.

Nu öppnar hon dörren till lägenheten i Träskända och visar med handen mot vardagsrummet. Det somaliska teet med dofter av kanel och örter är redan bryggt.

– Somaliskt te för tristvädersdagar, med helt vanlig finsk bulle, säger hon med ett brett leende och bär in tekoppar från köket.

Ifrah har precis kommit hem från jobbet. Hon arbetar som lågstadielärare i Helsingfors, men bor för tillfället hos sina föräldrar. Det är bara ett år sedan familjen flyttade närmare Träskända centrum. I den förra lägenheten bodde man i över tjugo år, men när nu alla sex barn blivit vuxna och flyttat ut kändes det rätt att byta till en mindre, men mer centralt, belägen bostad.

AMBITION. Ett studentkalas har följt på ett annat i familjen Jama. I dag är Fadumo Jama (överst till vänster) provisor, hennes bror Muhamed it-konsult, systern Ahlam expert på bioteknik, systern Ifrah lärare, lillebror Yusuf juridikstuderande och storasyster Ilham kock. Bild: Cata Portin

Ifrahs mamma, Khadra Omar Hussein, 55, var två år yngre än Ifrah i dag när hon kom till Finland tillsammans med fem barn och sin egen mamma. Finska tidningar hade redan ett tag publicerat nyheter om häftiga strider i Somalia och rapporterat om hundratals döda i huvudstaden Mogadishu. Ändå var finländarna lätt oförberedda på de somaliska flyktingarna när de kom. Det fanns redan ett beslut om att öppna en flyktingmottagning i Tjusterby herrgård i Sjundeå, men förberedelserna hade inte hunnit bli riktigt klara när den somaliska gruppen kom. Det visste Khadra inget om. Däremot förstod hon att hon äntligen skulle få sova en natt i lugn och ro. Förläggningen öppnades en vecka före tidtabell. Hundra av tvåhundra sängar fanns på plats och resten av arbetet med att ta hand om människorna på flykt fick ske efter hand.

Ifrah har en del tydliga minnen från den första tiden.

– Snön glimrade sanslöst vackert i solen, mamma ville att vi skulle gå ut på gården och bli fotograferade i snö, säger hon och protesterar lite när Khadra igen plockar fram bilden.

– Jag minns åkerlandskapet och hur fascinerande det var att det fanns så mycket obebodd mark och så kommer jag ihåg hur förvånad man blev när mörkret lade sig klockan fyra och vi trodde att det var kväll och dagen var slut. Men det var den ju inte alls och vi fick göra som alla andra barn och gå ut och leka med ficklampor i mörkret.

När tv-nyheterna i dag visar bilder av kvinnor med de större barnen kring benen och ett litet på armen, tittar Khadra oftast bort. Minnena av det krig hon flydde från väller då tillbaka över henne.

– De är i samma läge som vi var och det får mig att känna ångest, säger hon.

NYANLÄNDA. Året är 1991. Mormor Habiba och mamma Khadra har varit i Finland i drygt två dygn tillsammans med barnen Muhamed, Fadumo, Ilham, Ifrah (nästsist i raden) och Ahlam. Bild: HBL-arkiv/Hans Paul

I början av 1991 räknade de finska myndigheterna med en åtta månader lång behandlingstid för de asylsökandes ansökningar. Under väntetiden kom barnen att gå i skola i byn.

– Jag hade en lärare som hette Paula och hon var underbar. Det var hon som fick mig att bestämma mig för att bli lärare som vuxen, säger Ifrah.

Tjusterby i Sjundeå har för länge sedan sålts som privatbostad, men ett bulligt brunt fotoalbum och en VHS-film från början av 90-talet har bevarats hos en av dem som arbetade där när huset var flyktigmottagning. På bleka bilder cyklar upprymda barn och vuxna till badstranden sju kilometer från flyktingcentralen. Man firar eid, högtiden när fastemånaden ramadan bryts. Paula med kolleger finns också med. En av bilderna är ett traditionellt klassfoto där hela skolklassen med fjorton somaliska barn och tre finska vuxna sitter uppradade framför fotografen. Årskurserna 1–5 får plats i ett rum.

Skola. Khadra har hela tiden talat om vikten av utbildning med sina barn.

– Det finns två viktiga saker om man ska kunna integreras i ett nytt land: utbildning och kontakt med lokalsamhället. För att de sakerna ska lyckas måste man lära sig språket, säger hon.

Med facit på hand har det gått bra för familjen Jama. Förankringen i det finska kom via barnens skola och hobbyer.

Ifrah vet för all del att de äldre syskonen banat väg för de yngre.

– De hade det inte alltid så lätt eftersom de var de första med annorlunda hudfärg på sin klass. När det blev gräl eller svårigheter rev man alltid fram hudfärgen eller kulturen. Vår bakgrund har också gjort att man inte alltid har krävt tillräckligt mycket av oss. Man har skyllt på att vi kunnat finska dåligt och antagit att vi inte klarar svårare uppgifter, men det är fel attityd, säger hon bestämt.

Det år familjen Jama anlände till Finland liknade samhällsdebatten intill förvillelse dagens. Tidningarna skrev att bristen på tolkar är en flaskhals som får asylprocessen att töja. Man diskuterade kostnader: en vuxen fick 1 522 mark per månad att leva på. För varje barn gavs ett påslag på 500–1 000 mark. (I dag skulle summorna motsvara 375 och 123–246 euro.) Den 7 januari briserade en bomb i ett hotell som tjänade som flyktingmottagning i Valkeala och följande dag uttalade sig ärkebiskop John Vikström och sade att det hat finländarna visar är en synd. Andra social- och hälsovårdsminister Tuulikki Hämäläinen undrade hur finländarna egentligen ska ha det – ena dagen ropar de att tjattrande fattiglappar från Afrika kommit för att tära på vår välfärd och leva på våra skattepengar, andra dagen att nykomlingarna tar våra jobb. Helsingfors överborgmästare Raimo Ilaskivi uppmanade flyktingarna att arbeta trots att byråkratin ställde hinder i vägen för det och möjligheten till tillfälliga arbetstillstånd diskuterades. Flyktingförvaltningens personal skulle fördubblas för att klara anstormningen – året innan hade 2 743 personer sökt asyl i Finland och fler var på väg. En upprörd, redan integrerad nordafrikan i Lundo gick ut i pressen och kallade unga män från Mellanöstern lycksökare.

Khadra och barnen har fortfarande kontakt med en av de familjer som kom till Sjundeå samtidigt som de. Den andra familjen bor också i Träskända. Via barnens skolgång och hobbyer fick alla ändå nya vänner bland majoritetsbefolkningen – också de vuxna. Khadra har stått vid fotbollsplan tillsammans med andra mammor medan Yusuf tränat sig fram till en plats i juniorlandslaget.

– Ifrah och Fadumo gick i musikklass så den vägen har vi också haft mycket roligt och träffat många människor, säger Khadra.

Hon talar precis om de saker som tas upp i rapporten Maahanmuutto & turvallisuus – arvioita nykytilasta ja ennusteita tulevaisuudelle (ung. Invandring & säkerhet – uppskattningar om nuläget och prognoser för framtiden) som kommer ut en vecka efter besöket i Träskända. Rapporten har gjorts på uppdrag av statsrådet och är tänkt som stöd för framtida beslut. Den slår bland annat fast att de familjer där föräldrarna lyckas integrera sig jämsides med sina barn kommer att klara sig bättre än andra. Kontakt med föräldrar till barnens vänner, tillräcklig språkkunskap och en förmåga att följa barnets skolframgång är avgörande.

Rapporten talar om första och andra generationens invandrare. De förra är personer som fötts utomlands och kommit till Finland, de senare är födda i Finland av utlandsfödda föräldrar. Till den gruppen räknas ibland också de som kommit till Finland som riktigt små . Barnen i familjen Jama ligger någonstans i skarven mellan de två definitionerna. De fem äldsta barnen var redan födda när de kom.

– Min verklighet är att jag egentligen inte har några tydliga minnen av Somalia, säger Ifrah.

Så talar de om Yusuf. Han, yngst av barnen, är född här. För honom har frågan om tillhörighet varit annorlunda än för de andra.

– När han var liten sade han alltid att han inte fattar. Han är ingen invandrare, utan född i Finland. Han har inte kommit någonstans ifrån sade han, säger Khadra.

Författarna bakom invandringsrapporten går in på begreppen diaspora och assimilation. Man definierar personer i diasporan som sådana som behåller sina ursprungliga kulturella särdrag och sin grupptillhörighet också utanför hemlandet. Assimilation handlar om att smälta in i sitt nya samhälle så att de tidigare kulturella särdragen överges.

Men allt är inte bara svart och vitt. I familjen Jama har diskussionerna om identitet alltid pågått. Khadra, vars far var somalisk nationalpoet, har velat föra vidare det kulturarv hon själv vuxit upp med. Hon har berättat berättelser och sjungit folksånger för barnen för att kulturarvet inte ska glömmas bort. Det gör hon också med barnbarnen.

Ifrah förstår sin mors tankegångar bättre än förr nu när hon själv är vuxen.

– Mamma sade alltid att vi är somalier och att vi ska veta var vi kommer ifrån, men att vi också är finländare. Det var svårt att förstå som barn, säger hon.

Det Khadra talar om är äkta integration – att alla barnen och hon själv kommit in i det finska utbildningssystemet och småningom blivit aktiva i samhället på flera olika arenor. Själv gick Khadra igenom en närvårdarutbildning och har sedan hon tog sin examen arbetat på daghem.

– Vi har velat ge tillbaka det vi fick när vi kom till Finland genom att utbilda oss, skaffa arbete och betala skatt som alla andra, säger hon.

Statistikcentralens siffror från 2013 visar att de kvinnor som har utländsk bakgrund i Finland vanligen arbetar som städare, hemhjälpar, vårdanställda eller inom handeln. Serviceyrken och lärarjobb är mindre vanliga. Av de flyktingar som kom åren 1991–1995 lyckades de som fick jobb eller grundade företag komma upp till bara en tredjedel av lönen hos majoritetsbefolkningen. Tjugo år senare hade den här invandrargruppen vanligen nått upp till bara 60 procent av medellönen hos lika gamla finländare utan utländsk bakgrund.

Rapporten till statsrådet säger att färre unga med utländsk bakgrund än majoritetsfinländare tar sig vidare till andra stadiets utbildningar, alltså till en utbildning efter grundskolans nionde klass. När andelen finländare utan utländsk bakgrund som slutar efter grundskolan är 6 procent är siffran 14 procent för dem med utländsk bakgrund. För den andra generationens invandrare är den 8 procent.

I familjen Jama har man bevisat att statistiken inte måste vara sann för alla. Den ena efter den andra har barnen kämpat sig genom studierna: Den äldsta dottern Ilham är kock, nästäldsta dottern Ahlam arbetar som bioanalytiker vid Mejlans kliniker, sonen Muhamed är datakonsult i Esbo, Ifrah är lärare och hennes lillasyster Fadumo provisor. Minstingen, Yusuf, studerar just nu internationell rätt i Tallinn.

Annorlunda gick det ändå för Khadras man, som kom till Finland något efter den övriga familjen. När han, affärsmannen som gripits av politiska skäl och gått igenom en svår fängelsevistelse, kom till Finland hade han också för avsikt att göra rätt för sig i det nya landet.

– Men han fick aldrig finskan aktiverad som vi andra. Han gick en engelskspråkig merkonomutbildning i Hyvinge och talar engelska, franska, ryska och arabiska, men knackig finska, och har därför inte fått jobb en endaste dag här, säger Khadra sorgset.

Här bryter Ifrah in i samtalet.

– Det är vi barn som har varit pappas jobb. Han har lagat maten, hjälpt oss med läxorna och tagit oss till våra hobbyer när mamma har jobbat. Vi har haft omvända roller till vad som kanske har varit traditionellt.

De som kommer nu har det svårare än vi. De uppfattar en mycket hätskare och fulare ton i debatten än vad vi gjorde när vi kom och utmaningarna för dem är större än vad de var för oss.

Vad kunde de finska myndigheterna och politikerna då ha lärt sig av de 25 år som gått?

– Oj, så mycket! Att förstå att alla kan ha en plats i samhället och hur ytterst viktigt det är att den som kommer får lära sig språket genast från början. Språket är det verktyg man behöver för att klara sig, säger Ifrah.

Sedan talar hon om barn och barns öron.

– All negativitet påverkar barns och ungas syn på det nya hemlandet och deras drömmar om framtiden, därför är det viktigt hur debatten i samhället låter.

Statsrådsrapporten, som också innehåller framtidsscenarier för 2025, målar upp en situation där bland annat den offentligt finansierade undervisningen i finska inte längre konkurrensutsätts, så att språkundervisningen får ske friare än i dag och att man når synergier med olika skolor och utbildningar.

Det är vi barn som har varit pappas jobb. Han har lagat maten, hjälpt oss med läxorna och tagit oss till våra hobbyer när mamma har jobbat. Vi har haft omvända roller till vad som kanske har varit traditionellt.

Det var inte bara somalier som kom till Sjundeå samtidigt som Khadra och barnen. Somalierna var flest, en del stora barnfamiljer, men på mottagningen fanns också jugoslaver, kosovoalbaner, ryssar och ester.

– Familjerna som kom hade ju fullt upp med sitt, men precis som i dag fanns unga ensamkommande män som det blev problem med för att ingen hade talat om kulturskillnader med dem. Det skedde inga våldtäkter, men visst ringde några arga pappor och skällde ut oss efter att de här unga männen hade hoppat in i bilar med flickor från byn. Det är jätteviktigt att prata om kulturskillnader med de här unga männen, säger Britt-Marie Friberg, sjukskötare som arbetade för Röda Korset på centralen år 1991.

Om man inte förstod att tala med de unga ensamkommande männen om kulturskillnader så hade man ändå stödfunktioner för familjerna. Bybor ställde upp som vänfamiljer.

Khadra minns en av dem med värme.

– När jag var riktigt trött tog de hand om något av barnen hela dagen och sade att jag bara skulle vila, säger hon.

Ifrah lyser upp.

– Ja, jag fick vara hemma hos en flicka som hette Bonnie och vi lekte barbielekar. Det var roligt!

När Khadra och barnen kom till Finland levde de i ett slags bubbla. De kunde varken svenska eller finska och det fanns inget internet, inget digitalt översättningsverktyg, inga globala nyhetssajter och ingen nätdebatt att ta del av. Det man hade var enskilda människors och Röda korsets bemötande. Också om någon kläckte ur sig plumpheter rutschade de förbi utan att fastna. Det som fastnade var enskilda personers vänlighet.

– Vi hade sedan tur med grannar som knackade på när vi flyttade till Träskända. De gav oss nybakade bullar och ritpapper till barnen och önskade oss välkomna. Sådant har betydelse, säger Khadra.

– De som kommer nu har det svårare än vi. De uppfattar en mycket hätskare och fulare ton i debatten än vad vi gjorde när vi kom och utmaningarna för dem är större än vad de var för oss, säger Ifrah. Själv stänger hon ute hätskheterna.

– Jag har hört dem så många gånger att jag inte längre tar dem till mig.

Ändå noterar hon skillnader i hur hon blir bemött. Hennes egna elever kunde inte bry sig mindre om hennes annorlunda hudfärg, hon är bara deras lärare, men vuxna uppför sig på annat sätt. Att Ifrah gärna bor kvar i Träskända beror på att hon uppfattar att Träskändaborna vant sig vid olika kulturer.

– I Helsingfors och Vanda blir jag på något sätt alltid uppfattad som representant för islam eller för alla somalier, fast jag helst bara är mig själv.

För två år sedan kunde Khadra vara alterneringsledig och då gick en av hennes drömmar äntligen i uppfyllelse.

– Tillsammans med Fadumo åkte jag till Somaliland och stannade där i tre månader. Det kändes både fint och sorgligt. Hargeisa är återuppbyggt och en väldigt vacker stad, men mitt gamla hem var borta och mina gamla grannar likaså.

Khadra och barnen flydde precis innan Somaliland 1991 utropade sin självständighet från Somalia, en deklaration som omvärlden fortfarande inte godkänt. Vid den tiden jämnades Hargeisa i praktiken med marken av somaliska regeringstrupper.

– Men mina syskon fanns kvar och jag fick tala med människor som mindes mig som liten och som har känt min familj. Som pensionär kanske jag skulle vilja bo därborta, men nu har ju också barnen sina familjer här och mina barnbarn bor i Myrbacka. Kanske jag kan vara lite i båda länderna?

Khadra andas ut, fäster blicken i fjärran och sitter tyst. Hennes egen mamma ligger sedan många år begraven i Träskända. Livet har krävt en balans mellan två länder, två kulturer.

Ifrah har aldrig återvänt till Somalia.

– Visst vill jag gärna besöka landet där mina rötter finns, men själv är jag finländare.

Både Khadra och Ifrah bär huvudduk. För Ifrah är det ett fritt val.

– Vi har haft härliga föräldrar, som alltid pratat med oss och varit ense om att det viktigaste är vad vi har i huvudet, inte runt det, säger hon.

Hur Khadras barnbarn ska förhålla sig till sin identitet vet ingen. Tillsammans med barnen har Khadra och hennes man talat somaliska. Barnbarnen, som är under skolålder, ropar efter ayeeyo, mormor, i telefonen och de vet att awoowo, morfar, tycker om dem.

Ifrah och hennes syskon talar en blandning av finska och somaliska sinsemellan.

– Men det blir allt svårare att uttrycka känslor på somaliska eftersom vi inte kan lika mycket som våra föräldrar. De har ett rikt ordförråd på somaliska. Våra blivande barn kommer att få det svårare, fast annorlunda än vi. Nu finns redan undervisning i somaliska, och böcker i språket, i den finska skolan.

Läs mer artiklar om integration på vår flyktingsajt welcome.HBL.fi. Där kan du även titta på tidslinjen över vad som hänt i Finland hittills samt få tips på länkar hur man kan hjälpa och bli hjälpt.

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08