När vi vandrar in på mysiga Café SoFo i hjärtat av Stockholms Södermalm är mark levengood redan på plats. Här brukar han sitta och skriva sina böcker, men för tillfället är han upptagen med att gå igenom veckans post, ofta inbjudningar till olika evenemang. ”Veckans nej tack-runda” som han kallar den.
Jag minns Mark väl från 90-talets talkshow­er Mark och hans vänner, Mark och hans grannar och vad allt de hette, men vi har aldrig träffats personligen. Jag undrar förstås om han är lika trevlig som på tv, eller om kändisskapet och framgången stigit honom åt huvudet.
Jag väntar mig, ärligt talat, en skitstövel från Stockholm, men det tar inte många minuter förr­än vi sitter där som två finlandssvenska killar i exil och pratar skit om Sverige.
Just som det ska va.
Men vi är här för att prata om föreställningen Mark och hans värld som i höstas turnerade Svea runt. I februari kommer den till Finland och har två föreställningar på Savoy i Helsingfors och en föreställning på Åland.
– Det har varit en lycklig höst, föreställningen har gått över förväntan bra, säger Mark i månadens personporträtt i Volt.
Trots att ”jag jobbat med kommunikation hela mitt liv” är det första gången han står på en scen nu.
– Jag ville ta mig ut ur bekvämligheten med radio, tv och böcker, och utmana mig själv att göra något nytt. Det är en alldeles speciell sorts lust som föds när man ger sig på nya saker.
Mark berättar hur han var livrädd för att ta körkort, men tvingade sig själv ändå.
– Och det gick ju hur bra som helst, jag har bara kört över en enda liten tant … och hon reste sig och bad mig om en autograf så jag signerade en bok åt henne med texten ”Du är den sötaste jag någonsin kört över”.
– Går man in för något nytt måste man våga göra misstag. Det gäller både körkort och att stå på scen.
Incidenten med tanten är beskrivande för hur välvilligt inställt Sverige är till den ”skalliga fins­ka bögen”, som han själv säger.

Mark debuterade som författare med den humoristiska och aforistiska Sucka mitt hjärta men brist dock ej (2006) som blev en storsäljare, liksom uppföljaren Hjärtat får inga rynkor (2008). Absurda insikter ur vardagen varvas med anekdoter om släktingarna, särskilt Marks mor.
– Hon är speciell, joo … Mamma föddes 1943 under brinnande krig och hamnade på barnhem. Hon och hennes generation har fått kämpa hela livet i skuggan av kriget, och det har satt sina spår.
Kurragömma med mamma gick ut på att barnen gick och gömde sig medan mamma lade sig på soffan för att vila i lugn och ro. Efter en lång stund kröp ungarna fram och undrade vad som stod på, varpå mamma svarade ”jag hittade er inte”.
– Det hände flera gånger innan vi knäckte koden och fattade att hon inte ens försökte.
Enligt Mark är allt han skriver sant, men i­bland byter han ut ett namn eller en plats. Flytet i berättandet är viktigast, inte exaktheten.
– Man får göra en historia så bra som möjlig.
Före publiceringen av den senaste boken lät han mamma kontrolläsa manuskriptet. Hon svarade på sitt typiska vis: ”Den var ju alldeles förskräcklig, men skicka nu tio exemplar.”

Den varma humorn som är Marks varumärke har gått synnerligen väl hem hos kvinnor, speciellt 50 plus-generationen, och även om han förnekar att ”kulturbärarna” är en målgrupp han medvetet siktat sig in på, bekänner han sig till en ”äldre smak”.
– Min humor kom att präglas av min mammas generation, och ser jag mogna damer i publiken blir jag väldigt glad! De kan i regel skilja på vad som är skit och vad som är pannkaka.

Trots att Mark bott i Stockholm i tjugofem år kallar han ännu Finland för sitt hemland.
– Och det är ju fel egentligen, mitt hem är med mina barn och min man, men jag kommer alltid att navigera i livet utifrån Esbo. Någonstans i Thailand kan det slå mig att ”nu är jag nog långt borta hemifrån”, men det är inte Stockholm jag tänker på då.

Och Svenskfinland är sig likt, trots att åren gått. 

– Redan 1969 kom mormor hem från Stockmann och berättade upprört att ”ja, nu blir man inte längre betjänad på sitt modersmål i hissen”. Stackaren hade varit tvungen att åka hiss på främmande tungomål, haha. Och så där är det ju alltid, slutet är hela tiden nära för oss finlandssvenskar. Men nä, jag vill inte att den kultur jag kommer från ska betraktas som en självdöende tuberkulospatient. Vi är så självömkande och jämför oss konstant med det finska Finland trots att det finns en hel värld där ute. Det är dit vi ska blicka! Med vår finlandssvenska reskost klarar man sig. Vi är livskraftiga och kulturskapande, men självbilden ska ältas negativt hela tiden.

Läs mer om Merk Levengood i personporträttet av Janne Strang och Fabian Björk i Volt 30.1.

Föreställningen Mark och hans värld ges på Savoy i Helsingfors 8–9.2 och på Alandica i Mariehamn 12.2.