Mitt i dimmorna och mörkret tornar de upp sig. Som bergen i Mordor i Sagan om ringen, så när som på de kalla lysrörsbanden som hänger mitt i ingenting och ramar in backarna som svävande flygfält.
Allt är brant, brant. Det smäller och knakar av köld i de hundratals trappstegen av metalltråd på väg upp i domartornet. Några tränare har klättrat ända upp på taket. Utan stängsel runt takkanten trampar de omkring så att snöflak rasar ner tiotals meter i mörkret, samma väg som diverse cigarettfimpar. Men det här är inte vanliga människor, det är ett släkte som klättrat upp i ställningar och torn hela livet.
Det knastrar i en äldre tränares walkie-talkie.
– Du spände axlarna och din ena skida började fladdra, hälsar han till sin 13-åriga adept vars ljusa röst hörs brusa i högtalaren. Pojken som rösten tillhör skymtar långt nere i nedslagszonen, ett flugsmuts vars hjälm ser ut att vara lika stor som den sammanlagda kroppsmassan.
Följande hoppare är större och har ett annat sätt att starta nedför backen, genom att först nästan resa sig upp och sedan sänka bålen mot knäna. Det mullrar i fartbackens järnkonstruktioner men tystnaden återvänder när luften tar vid. Tittar man noga ser man att två ljusa flätor står upp i nacken på backhopparen på vägen ner.
– Var det där Julia? Jag kände igen henne först halvvägs. Det kom ju ett ordentligt avstamp där, säger den äldre tränaren.
– Kan flickor göra avstamp? muttras det ur tränarklungan.

Kvinnor har alltid hoppat backe. Hela det förra seklet. Och hoppen har blivit allt längre. Baronessan Paula Lamberg hoppade visserligen anspråkslösa 22 meter 1911, men det dröjde inte mer än ett par decennier förrän norska Johanna Kolstad var uppe i 71,5 meter 1937. Följande norska stjärna var Anita Wold som hoppade 97,5 meter i Sapporo 1976.
Vårt eget finska rekordnamn, som kunde finnas på allas läppar, är Tiina Lehtola med sina 110 meter 1981. Någon som känner igen namnet? Tänkte väl det. Inte heller flygbackens pionjär Eva Ganster, som flög 167 meter 1997, eller österrikiska Daniela Iraschko som var den första kvinna som nådde över det magiska 200-metersstrecket 2003, är några stora kändisar i vårt annars backhoppningstokiga land.
Julia Kykkänen, 15 år, har hoppat 105 meter och den här säsongens bästa ligger på 94,5 meter i normalbacken.
– Kvinnor har hoppat hela tiden, det har jag sett själv under åren, säger Kimmo Kykkänen, en av Finlands luttrade backtränare som tränat bland andra Toni Nieminen och nu tränar Harri Olli. Förutom sin dotter då.
– Det största hindret i Finland är attityden. Varje gång damer hoppat har det bemötts med tystnad, som om alla skulle tänka: ”om vi väntar ut dem så samlar de snart ihop sina skidor och försvinner från gubbreviret”, säger han.
Julia vet vad pappa talar om men fenomenet är svårt att klä i ord.
– Det är ju aldrig någon som säger något direkt åt mig. Men jag märker alltid när det är någon som ogillar min närvaro. Man ser det liksom på hållningen, säger hon.
En sådan dag har aldrig kommit då damerna skulle ha samlat ihop sina skidor. De senaste åren har utvecklingen tagit stora kliv framåt. Damernas nivå i normalbacken är jämförbar med de herrars som tävlar i nordisk kombination. Farten vid avstamp är ungefär densamma, 83,5 kilometer i timmen. Fast jämförelsen är egentligen onödig, säger Kimmo Kykkänen – det är ingen som jämför damernas spjutkastning eller simning med herrarnas heller.
Julia Kykkänen deltog i fjol som enda finska representant i damernas första VM-tävling i backhoppning i tjeckiska Liberec. Hennes intryck från damernas stortävlingar skvallrar om hur högt priset blivit för det långsamma uppvaknandet i Finland. Vi har redan förlorat mark, och det kan bli svårt att ta igen förlusten när andra skidnationer flugit förbi:
– De andra länderna har en helt annan inställning. Det märker man på hur många deltagare de har och på alla deras stödfunktioner, säger Julia Kykkänen.
Medan damerna från Japan, Österrike, USA och Kanada anlänt till tävlingarna rustade till tänderna med fysioterapeuter, sponsorer och funktionärer som tar hand om utrustningen, hamnar Finland i skymundan med sitt enmannalandslag på vuxennivå.
Kimmo Kykkänen är inte nådig.
– Finland är ett u-land. Ett u-land då det gäller dambackhoppning.

Det är onödigt att fråga efter Julia Kykkänens första backhoppningsminnen. Det är närmast hennes föräldrar som minns hur hon ville åka ned för snöhögar på skidor då hon var tre år gammal. I en backe nära hemmet brukade hon och hennes två bröder och några andra barn samlas med miniskidor, slalomskidor, pulkor och snowboardar om vintrarna, och efter den första snön dröjde det aldrig länge förrän någon byggt en liten hoppbana. Julia gräver i minnet och kommer fram till att hon kan ha varit fem sex år då hon lekte där. Ett par år senare hoppade hon i 15-metersbacken. Gräver hon lite till minns hon att de andra barnen var pojkar. Varför?
– Det sitter väl hårt i folks hjärnor att flickor inte ska slå sig. Många föräldrar tror ju att backhoppning är farligare än till exempel fotboll, men så är det inte. Jag skulle säga att det är tvärtom.
Julia har länge spelat fotboll i Lahden Reipas och efter så gott som varje match har det uppstått nya blåmärken eller andra krämpor. I backhoppning är det mer sällan det händer något, men då det händer kan skadorna vara större.
I tyska Klingenthal i höstas kändes ett av hennes hopp alldeles perfekt fram till avstampen. Då var det något i ena kängan eller bindningen som gav upp. Hon kom ner med slagsida, ramlade på vänstra axeln och gled ner på rygg.
Först märkte hon inte någon smärta, sedan kändes det bekant i axeln. Nyckelbenet var av. Bekant? Ja, det har hänt tre gånger tidigare.
– Eller nej nej nej, de tre tidigare gångerna var det höger nyckelben! Nu var det vänster.
Hon sitter med huvudet lutat mot de blå plåtskåpen i omklädningsrummet och skrattar för sig själv. Inte ett regelrätt skratt, det är snarast ett tyst, växande grin som får kinderna att veckas och ögonen att dra ihop sig, som om hon ansträngde sig för att inte börja flabba högt bland människor som inte förstår det humoristiska i backolyckor.
Farsan himlar med ögonen.
– Hon skrattade faktiskt redan då det hände. Backhopparna har en skruvad humor.

Inga damer kommer att hoppa backe i OS i Vancouver om två veckor. Men det fanns en systematisk kamp för grenen, speciellt bland de nordamerikanska backhopparna. Ärendet gick så långt som till högsta domstolen i Kanada, som skulle avgöra om det var grundlagsenligt att inte låta damerna hoppa.
Det var rätt väntat att ärendet föll. Det är inte Kanadas domstolsväsende som avgör vad IOK tar med för grenar. Och det är inte heller där skon klämmer, nödvändigtvis.
IOK-basen Jacques Rogge hör till dem som åtminstone givit hållbara och sakliga argument för att dambackhoppningen ännu inte är med i OS. För det första vill han att det ska ha ordnats minst två VM innan en ny gren tas upp. Det förs­ta världsmästerskapet för damer hölls så sent som förra vintern och följande blir av 2011. För det andra bör det finnas fler utövare. Med det avser Rogge att ett stort antal utövare på alla nivåer bidrar till att öka värdet på en OS-medalj. Antalet hoppfulla dividerat med antalet medaljer får inte vara för stort.
Rogge har ändå uttalat sitt intresse för att ha med damernas backhoppning i OS i Sotji 2014, så IOK är inte den egentliga käppen i hjulet. Tvärtom kan det uppstå en så absurd situation att det blir IOK som får piska liv i bland annat våra inhemska satsningar och sponsorer. Normalt brukar ordningsföljden vara en annan.
– Jag hoppas de så snart som möjligt kan bestämma att det blir en OS-gren, för då skulle det väcka Skidförbundets intresse och få i gång maskineriet, även om det redan är rätt sent, säger Kimmo Kykkänen.
Den debatt som uppstått i Finland har handlat om nivån på dambackhoppningen. Den lämnar ännu en hel del att önska eftersom vår enda dambackhoppare, Julia, fyller 16 i vår. Återväxten ser däremot lite bättre ut: en handfull 12–13-åriga flickor har redan erfarenheter av internationella juniortävlingar. Av dem kommer jenny rautionaho från Rovaniemi att delta i ungdomsmästerskapen tillsammans med Julia Kykkänen det här veckoslutet. I Seinäjoki finns två hoppare i flicklandslaget, i Kuopio finns tvillingsystrarna Sonja och Tanja Kaverinen, och i Lahtis finns också Olga Tervahartiala, som tränas av Julias storebror (Tervahartiala kan för övrigt ses på Youtube då hon hoppar i plastbacke som 8-åring).
– Tekniskt sett finns det inga skillnader i själva hoppandet då man tränar damer och herrar, menar Kimmo Kykkänen. Men i tonåren är betoningarna på träningen utanför backen lite olika. Den hårda benträningen och allt skuttande som snabbt blir aktuellt för pojkarna införs senare för flickorna för att inte slita ner knäna. Dieter är också något man ska vara försiktig med.
– Jag har alltid ätit som resten av familjen, vi äter normalt och hälsosamt. Det är klart att jag inte kan vräka i mig godis, men några kålsoppsdieter har jag definitivt inte gått på, säger Julia Kykkänen.
Efter ungdomsmästerskapen kommer hon att åka till Japan och till Polen för att tävla. Läxor och skoluppgifter får hon av lärarna i förväg och en del skolböcker kommer med på resorna.
Kimmo Kykkänen befarar att det kan komma en period av dubbel bestraffning när dambackhopparna börjar vara bättre än herrarna i nordisk kombination. Då uppstår det kritik både när damerna är dåliga och när de är för bra. Fenomenet blev han bekant med redan då hans dotter var liten.
– Det finns en risk för giftiga kommentarer. Minns du Julia – du var kanske tio år gammal då du vann brons i en kombinerad tävling. Föräldrarna till de pojkar som förlorade mot dig blev allra mest upprörda. De ringde till förbundet och tyckte att flickor inte ska få vara med.

Text: Sylvia Bjon

Foto: Fabian Björk