– Jag tror jag är gjord för att föröka mig!

Det är det första Lotta Backlund säger efter ”hej” en junidag över lunch.

Privat eller inte, hennes välmående står skrivet över ansiktet och att något sådant som en graviditet kunde hållas hemligt för en som varit sexkolumnist i Papper i tre och ett halvt år är omöjligt.

Därför skrev hon vid en övervägd tidpunkt på sin blogg att hon väntar barn.

– Om man är öppen och ärlig kan man lättare kontrollera sin publicitet. Då jag blev gravid till exempel var det länge som det var hemligt också på min blogg, men då jag beslöt att gå ut med det kunde jag själva välja hur jag formulerade mig. Sedan citerades bara min blogg i kvällstidningarna, med mina egna ordval, och ingen höll på och ringde mig om det.


Vishetens basröst talar, kunde man säga – senast bloggen nådde till kvällspressens sidor var i februari 2006.

Som vem som helst som är född samma år som Hewlett-Packard producerade sin första pc kommunicerade Lotta Backlund inte bara via sitt jobb på riksdagens kommunikationsavdelning utan också via frispråkiga blogg. Inlägg som bara något år senare är vardag på Facebook.


Vi har här längs förmiddagen försökt fundera ut en regeringssammansättning (för i den frågan har jag ju verkligen inflytande). 
Om kepu tänker sparka Manninen, Hyssä­lä och Korkeaoja, så vem tar dom i stället? 
Vi började gå igenom kepu-gruppen på riksdagens hemsida. Vi beslöt att Katri Komi blir jord- och skogsbruksminister, Kiviniemi flyttas till omsorgsministeriet, och som kommunminister kan vi slutdeponera nån halvdöd gubbe som kan offras på kommunsammanslagningens altare.


Två veckor senare jobbar Lotta Backlund inte på riksdagen längre.

En del riksdagskolleger hade uppmuntrat henne av fortsätta skriva, andra inte. Den som klagat över hennes skrivande var, visade det sig senare, en partikamrat inom Samlingspartiet.

Men klockan 9.03 följande dag hade Lotta Backlund redan fått följande arbetserbjudande och var inte särskilt nedslagen.

Då Helsingin Sanomat i fjol publicerade en artikel om sexuellt ofredande på riksdagen ställde Backlund upp i tv och berättade att hon också varit med om en man som ”tog tag om hennes ansikte för att slicka av läppglanset” och fått förslag om en gemensam hotellnatt. Hon anser ändå att sådana problem blir bäst lösta direkt, genom att man säger till. Det har hon inte dragit sig för.

– I min generation känns det inte som vi skulle ha så stora jämställdhetsproblem längre. Men då jag var aktiv i Hankens studentkår och skulle diskutera en jämställdhetsplan var det någon i ledningen som sa ”men det behövs väl inte, här har vi inga problem med jämställdheten”. Då sa jag ”nähä, ni är alla vita medelålders män så ni har säkert inga problem med jämställdhet”. Budskapet gick nog hem …


När vi träffas är det dags för henne att skriva sin sista sexkolumn för tidningen Papper.

Kolumnerna har under tre och ett halvt års tid varit späckade av anekdoter och betraktelser kring singelliv och relationer. Så småningom har antalet singlar i Backlunds bekantskapskrets minskat. Och själv bildar hon familj. Barnkammaren är inredd, shoppingturerna till Ikea gjorda och väntan lider mot sitt slut.

Visserligen finns det mycket nya ämnen som kunde tacklas i hennes frispråkiga stil men det skulle inte vara samma sak, tycker hon. För att behålla trovärdigheten har hon använt berättelser från sitt eget liv och bekantskapkretsen, men hon hade aldrig några dubier över att bli känd som sexkolumnist. Hennes sambo som är företagare i byggbranschen har inte heller hejdat henne. Det som vid första anblicken verkar otroligt privat är i själva verket allmänna företeelser i mänsklighetens komedi och snarast föremål för brett igenkännande.

Så brett att det hänt att ett okänd flicka kommit fram till henne på en servering och velat tala om sin livssituation över ett glas cider.

– Jag hade aldrig tänkt på att jag kunde få en position som nåt slags vis rådgivare. Det vet jag inte om jag är kompetent för. Men jag kan lyssna. Det är intressant – då jag träffar finskspråkiga känner de oftast igen mig från radio och tv, men för finlandssvenskar är jag ofta sexkolumnisten i Papper.


En annan gång kom en flicka fram till henne och frågade: ”Är du Lotta Backlund? Du är rolig.”

Men vad är det att vara rolig? Hur blir man det? Enligt Backlund själv kommer hon inte från någon familj som skulle ha berättat vitsar från morgon till kväll. Hon var inte en komedienn i skolan heller. Men lite senare kommer vi in på vad annat hon kunde tänka sig att bli då hon blir stor (spion) och då går det att nåla fast en detalj – betraktandet:

– Min mamma har en liknande spiontendens som jag. Hon kan vara en riktig kvartersdetektiv. Hon har tagit fast ett par snattare i affären och lade krokben på en. Nu har jag märkt att jag har börjat bli likadan. När jag kom ut ur en mataffär nyligen såg jag att det stod en polisbil utanför och poliserna var på väg in. Jag blev helt sprickfärdig och försökte komma på svepskäl för att gå tillbaka in och se vad som stod på. Ja, så nu har jag och min mamma funderat på att öppna en detektivbyrå tillsammans. Jag kan börja nu på mammaledigheten då jag går omkring med barnvagn och ingen misstänker mig.

I augusti inleddes mammaledigheten och Backlunds barn är beräknat att födas i början av september. Medan magen vuxit har hon också lagt till sidor på sin bok, en roman som ska ha igenkänningsfaktor – just det, spionen som levererar.

– Det är inte någon stor generationsroman men det är inte heller chick-lit. Det ska förstås bli roligt! Det handlar om något som vem som helst som jobbat på ett kontor kan känna igen sig i. Och vem som helst som haft en skitchef, skrattar hon – men det handlar inte om riksdagen den här gången, och huruvida någon känner igen sig på riktigt får man se sen.

Betraktelser hör ihop med berättelser och berättelser med igenkännande. Det är det hon använder på scen.

Det går inte att be en komiker dra en vits om vad som helst. Finns inte den egna erfarenheten bakom faller bottnen ur.

– Jag är en populär komiker bland kvinnor och det kan bero på att de får en bonus utöver min punchline. Visserligen kan män skratta åt själva skämtet om jag drar något om mens, men känner man igen sig tar det bättre skruv.


Backlund hade sett standup-komik i USA in­nan fenomenet slog igenom i Finland. Hon blev omedelbart fascinerad av att redskapen endast var en scen och en människa som stod på den med en mikrofon i handen – inget annat. En skoningslös konstform utan tillflyktsort.

– Då tänkte jag ännu inte på att det var något jag kunde göra. Men jag minns en kväll då jag satt i studentkårens styrelse och vi var hemma hos en annan av styrelsemedlemmarna och råkade snacka om Conan O’Brien. Då var det en som sa ”jag skulle hellre se Late Night med Lotta Backlund”, och tänkte att wow, det var fint sagt.

Hennes första standup-show efter en kurs för standup-komiker var en nybörjarkväll på On The Rocks. Hon tog till det som kändes eget och det blev en del skämt om finlandssvenskar.

– Jag hade lärt mig mitt set så noggrant utantill att huset kunde ha börjat brinna utan att jag skulle ha märkt nånting. Jag hade några vänner som kom dit för att ge lite moraliskt stöd och lovade applådera och skratta, men så gick det faktiskt väldigt bra. Första gången kan vara avgörande. Jag antar att de som har otur med en dålig första kväll kanske inte vågar sig upp på scenen igen.

Det viktigaste är att man har en attityd, att man är passionerad, vare sig det är något man hatar eller älskar.

– Det kan vara vad som helst, som att man älskar att stå i kö, bara man faktiskt brinner för det. Därför brukar jag oftast inte göra några sidospår på beställning, fast det ibland kommer förfrågningar om jag kan skriva nåt material för en specifik publik. Typ, om jag ska till en tillställning för systemplanerare, kan jag då dra några specialskämt om systemplanering? Men det funkar inte så, dessutom är det inte bra att testa nya skämt på en tillställning som någon betalat för. Då måste man vara säker på att det blir bra.

Backlund har hört att hennes bekanta brukar skämta om att hon har en ”ylikehittynyt vaikuttamisrauhanen”, en överutvecklad påverkningskörtel.

Som 13-åring vandrade Lotta Backlund in på Samlingspartiets partikansli. Då sa dom att man måste vara minst 15 för att skriva in sig. Backlund hade följt med nyheterna och uppfattat politikens betydelse, men visste inte hur man i praktiken kom in i den. Så hon gjorde som hon fortfarande brukar och rekognoscerade.

– Jag tänkte att jag skulle få en inblick om jag gick till partikontoret. Då hade jag utkristalliserat att valet stod mellan Samlingspartiet och SFP. Just i de tiderna var det tal om att Finland skulle gå med i EU och valet föll på Samlingspartiet för att det var så klart EU-positivt. Nu i efterhand då jag vet mer inser jag ju att valet träffade precis rätt också då det gäller andra frågor.

Här finns kopplingen till att uppträda med komik.

– Det handlar också om att våga ha åsikter. Jag känner en massa smarta och utbildade människor som plötsligt drar sig för att ha en åsikt om nånting. Jag kan inte förstå det! Alla kan ha en åsikt om politik. Inte behöver man någon specialutbildning för det.

Fenomenet att dra sig för att häva ur sig åsikter – tro att man är någon? – är en orsak till att det finns så få kvinnliga stand up-komiker, gissar Backlund.

– Flickor har haft förväntningar på sig att vara duktiga medan pojkar är de som får vara mer roliga. Pojkar verkar oftare ha högre tankar om sig själva också – och då menar jag inte att det är något dåligt, det är bra med självförtroende och det borde alla ha. Men många män som märkt att de har varit lustigkurren i bastugänget eller innebandylaget är snabbare att anta att de också är roliga på scen. Sedan kan det hända att de inte är det, eller så är de faktiskt roliga. Åtminstone tar de oftare steget ut.

I klassisk stil har Lotta Backlund ibland fått uppleva att hon kategoriseras i en egen genre utgående från sitt kön.

– Jag uppträdde en gång på Baarifestarit på Bakers och en av mina vänner stod i publiken. Efteråt berättade vännen att ett ett par killar hade gått i väg då jag skulle upp på scen. ”Jag orkar inte höra på något feministdravel”, hade den ena sagt. Det är en så underlig stämpel man får. Då en manlig komiker drar skämt om män och kvinnor är det bara skämt, men om en kvinna skämtar om kön blir det feministdravel eller kvinnognäll.

– Ju äldre jag blir desto mer skrämd blir jag av trångsynthet som fenomen. Visserligen vet jag redan att debatten på nätet kan vara väldigt trångsynt eftersom webben som forum verkar få folk att tappa 40 år av sin mognad, men då man hör folk i riksdagen tala likadant. Ta debatten om intern adoption till exempel, hur osaklig den har varit till och med i riksdagen. En del har inte ens förstått vad det är fråga om, att det är familjer som redan existerar men som inte har samma rättigheter som andra. Vissa framlade sina debattinlägg som om det var fråga om att nån skulle ta deras barn ifrån dem och placera det hos ett homopar. Nä, jag blir mindre och mindre tolerant gentemot intolerans!

Text: Sylvia Bjon, foto: Fabian Björk