– När jag började som journalist under det kalla kriget fanns det en förhärskande teori inom det svenska journalistiska etablissemanget som gick ut på att man i vissa frågor företrädde staten. En uppfattning som levde kvar rätt länge och som senare återkommit under andra former.

1973, då Jan Guillou och Peter Bratt avslöjade det som kom att kallas IB-affären (att svenska Informationsbyrån sysslade med åsiktsregistrering) delades journalistkåren upp i två läger. Ett läger med yngre journalister som ansåg att det inte är det kalla kriget som bestämmer vad man skriver utan sanningen (hit räknar sig Guillou). Det äldre lägret menade att det inte är i nationens intresse att berätta vad som helst.

– Föreställningen att journalister har ett propagandistiskt uppdrag lever vidare på andra sätt i dag. Den yngre generationen på 70-talet menade att man ska skapa en bättre värld genom att avslöja kapitalistiska missförhållanden. På 80-talet handlar det mycket om sexualbrott. Det blir en feministisk rörelse som påverkar alla kultursidor och menar att alla män är skyldiga till allting. Och på 90-talet uppstår det legender om svenska mäns sammansvärjningar i hemliga sällskap som äter småbarn i samband med djävulsdyrkan. Och detta förs fram på ett väldigt stort allvar av landets etablissemang av kulturjournalister. Det kändes ett tag som att leva i ett dårhus alltså. Under mina år har jag sett det journalistiska uppdraget förändra karaktär från årtionde till årtionde.

– Och alla journalister som har skrivit dessa saker menar att de tjänat en god sak. De menar alltså att det finns ett övergripande stort demokratiskt intresse av att ljuga.


Efter kalla kriget kom det krig om Guillou beskriver som ”det heliga kriget”, kriget mot terrorismen som inte börjar med attackerna mot New York den elfte september 2001.

I romaner och kolumner har Guillou upprepade gånger berört hur kriget mot terrorismen också fått fotfäste i Sverige och i hela Europa, genom att muslimer misstänkliggörs.

– Sedan 2001 har vi i Sverige genomfört en serie antidemokratiska lagar som inte hade varit möjliga utan denna upphetsade föreställning om att vi deltar i ett sorts stort internationellt krig och att muslimerna också här hemma är våra fiender.

Ingenting utgör därför ett större hot mot den svenska demokratin än kriget mot terrorismen där en så stor del av vår befolkning ska terroriststämplas, menar Guillou: Och dessa människor ställs utanför demokratin med hänvisning till att vi måste skydda demokratin.

Han är inte optimistisk inför framtiden. Han antar att det heliga kriget kommer att fortsätta åtminstone under hans livstid.

Journalisterna i väst behöver ingen större hjälp från myndigheterna för att hålla i gång hysteriska osanningar. ”Vi är bra på att manipulera oss själva”, säger Guillou. Allmänheten får information via medierna, det föds ängslighet. ”Ständiga faror hotar oss”. I alla europeiska länder uppstår populistiska partier som rider på rädslan.

– I Sverige hade vi ett sådant där populist- och rasistparti, Ny demokrati, och de satt i riksdagen under en kort tid i början av 90-talet men åkte ut när de blev öppet rasistiska. Faktum är ändå att nästan alla de krav som Ny demokrati ställde på förändrade lagar genomfördes av både socialdemokrater och borgare.

Guillou kritiserar de väldiga resurser som ”läggs på att kasta ut svartskallar” och menar att det finns en förtäckt rasism i det som ska se ut som välvilja. Han pekar på hela partifloran och menar att de visserligen inte är rasister öppet, men de vill skydda den dumma befolkningen från att bli rasister genom att se till att det finns färre invandrare att bli rasistiska mot.

– En första eller andra generationens invandrare kan se ut hur som helst, jag själv ingår i den statistiken. Hela Sveriges historia handlar om den ena invandringsvågen efter den andra från medeltiden och framåt. Och Sverige har förändrats genom århundradena alldeles oavsett vad någon minoritet har tyckt. För hundra år sedan införde vi julgranen som är en tysk idé. Och i dag skulle alla uppfatta julgranen som det svenskaste av svenska.

 Läs hela texten i Volt.

Marcus Prest, text

Fabian Björk, foto