En stelbent John Travolta. Det är vad jag kommer att tänka på när jag träffar den onaturligt rakryggade mansfiguren utanför bastubyggnaden. Polokragen når nästan ända upp till hakan och blazern är fastknäppt. Solen gassar genom träden i skogen men mannen verkar oberörd. Inga svettdroppar syns. Inte heller insekterna som envist cirkulerar runt mannens ansikte verkar störa hans koncentration. Blicken är tom, nästan onaturlig.

Men det är kanske inte så konstigt med tanke på att Travoltatypen tillhör släktet skyltdocka och kallas Patrik.

– Man får inte vara så pryd. Det är bäst att ta tag i honom mellan benen, säger animationskonstnären niina suominen och lyfter upp dockan som är dubbelt så stor som hon.

I dag ska Patrik väckas till liv igen. Han är nämligen huvudrollsinnehavare i Niina Suominens nya animationsprojekt med arbetsnamnet A Finnish Fable 2011. Hittills har Patrik både grillat och kört bil. Nu är det dags för dockan att rulla upp och ner för en backe.

– Jag tror han får ta en sväng kring trädet där, säger Suominen och ställer in skärpan på kameran. Sedan är det dags att sätta i gång.


Patrik på mage. Klick! Patrik på sidan. Klick! Patrik på rygg. Klick! Patrik på sidan igen. Klick! Klick! Klick!

För varje rörelse springer Suominen upp och ner för slänten för att ändra dockans ställning. Men det är inte bara rörelsen och mängden bilder som måste stämma för att animationen ska bli lyckad. När bild på bild radas efter varandra är det viktigt att ljusnivån inte förändras för mycket.

– Jag har blivit en fanatisk vädertant som håller koll på minsta moln. Jag är ganska tålmodig som person, men den här dockan i kombination med vädret har verkligen tänjt på gränserna.


15 minuter användbart material med skyltdockan. Det är inte bara vad man får efter noggrann planering och en tydlig projektplan, det är också vad man önskar sig efter att ha gjort upp till 22 timmars arbetsdagar. Åtminstone Niina Suo­minen.

– Min tidigare arbetserfarenhet har lärt mig att arbeta självständigt, och det är bra när man som jag både producerar, skriver, filmar, regisserar, animerar och klipper själv.

Men helt ensam är Niina Suominen ändå inte. Efter att hon blev färdig från Konstakademin i Åbo grundade hon föreningen Turun Anikistit tillsammans med några studiekompisar. Tanken var att underlätta situationen för dem som vill göra icke-kommersiella animationer i Åboregionen.

– Föreningen erbjuder bland annat ett arbetsrum och annan utrustning som behövs i animationsproduktioner, men viktigast av allt är ändå hjälpen vi får av varandra. Där den enas kunskaper slutar, tar den andras ofta vid.

Och stödet från omgivningen är viktig. Det är då, säger Suominen, som man kan koncentrera sig på det konstnärliga till hundra procent.

– Jag glömmer allt annat och låter mig själv gå in i något slags kreativ trans. Då känns det helt rätt att leka med en jättedocka dagarna i ända. Det är en livsstil och inte ett jobb.


”Lär dig att ifrågasätta allt. Är du verkligen nöjd med berättelsen, eller kan du tänka om? Får du fram ditt budskap genom en enda bild? Tänk alltid i bilder!”

Visdomarna från studietiden är fortfarande i färskt minne för Ami Lindholm som utexaminerades från Konstakademin i Åbo våren 2008. Mycket fick hon lära sig i skolan, men någon kurs i överlevnadsteknik för nyutexaminerade fanns inte med i utbildningsprogrammet.

– Lite panikartat har det nog varit att klara sig på egen hand. Man vill ju känna till sina rättigheter så man inte skriver på dåliga kontrakt eller jobbar för billigt.

– Under studietiden var feedbacken en naturlig del av arbetet, man kunde alltid be om hjälp och allra senast när arbetet var färdigt fick man tips om vad som kunde ha gjorts annorlunda. Nu jobbar jag ensam och kan ha upp till tjugo olika idéer som snurrar runt i huvudet. Då gäller det att överväga vad som kan göras nu och vad det lönar sig att spara till senare.


Invid en trottoar i centrala Åbo har Lindholm riggat upp animationstillbehören: ett kamerastativ, en kamera och ett gammalt glasfönster. De små figurerna målas och animeras direkt på fönstret och byggs upp kring slumpmässiga element i miljön på andra sidan glasrutan. Så småningom väcks en tusenfoting till liv på glasrutan, och för varje bild Lindholm tar har larven bytt ställning. De förbipasserande fotgängarna sneglar lite diskret på Lindholm – vad händer här?

– Häromdagen animerade vi en raket som flög upp i luften, och samtidigt råkade gatulamporna tändas på andra sidan fönsterrutan. Det blev en fantastisk men helt oplanerad effekt, berättar Lindholm ivrigt.

Fönsteranimeringarna, det så kallade Taikaikkuna-projektet, är ett försök att få animationen med i gatubilden i Åbo. För projektet ansvarar andelslaget Paperihattu som Lindholm också är medlem i. Tanken med Paperihattu är att medlemmarna lättare ska klara av den ekonomiska byråkratin, men gruppen på sju personer gör också en del projekt tillsammans.

– Jag har inte känt av någon konkurrens bland dem jag jobbar med. Det som är bra i den här branschen är att man ofta kan dra nytta av andras framgång. Om min arbetskompis får finansiering för sitt projekt, är sannolikheten ganska stor att hon behöver någon som hjälper till, säger Lindholm.


Att animatörerna kan känna att de tillhör en grupp är viktigt för den finländska animationsbranschen – det är gemenskapen som håller animationsbranschen i Finland stark trots att verksamhetsgrenen fortfarande är marginell.

Det är föreningen Animaatioklinikkas sekreterare Reetta Neittaanmäki övertygad om.

I över tio år har takorganisationen för finländsk animation sammanfört animatörer från olika håll i Finland. Behovet av den nu cirka hundra personer starka föreningen har ökat år för år.

– Det bildas hela tiden nya grupperingar och föreningar som fokuserar på animation, vilket naturligtvis är bra och tyder på att intresset är stort i vårt land. Men så länge den inhemska animationen är i underläge i förhållande till andra konst- och filmgrenar, är det viktigt att någon sammanför medlemmarna och arbetar för att öka kännedomen om branschen.

Animationer är i dag mycket mer tillgängliga än de var för tio år sedan. You­tube har öppnat många internationella dörrar, och också den inhemska filmen har växt till sig i och med framgångarna, som exempelvis långfilmsanimationen Niko – på väg mot stjärnorna (2008). Trots det efterlyser Neittaanmäki bättring på många punkter.

– Möjligheterna är fortfarande gans­ka begränsande för icke-kommersiella projekt, och animationerna borde lättare kunna visas på någon av Yles kanaler. Varför kan man inte på biograferna visa korta animationsfilmer före själva långfilmen, eller ordna animationsklubbar som på regelbunden basis visar animationer?

Wow- och aha-reaktioner från andra personer säger sig Neittaanmäki möta ganska ofta i egenskap av animationskonstnär. Men det är ändå inte alltid folk förstår vad som döljer sig bakom den animerade slutprodukten.

– En ordentlig animation görs bara inte på en dag. Det är väldigt arbetsdrygt och kräver mycket mer tid och energi än vad man tror.


På en innergård vid Femkanten i Helsingfors står animatören Jan Andersson utanför sitt arbetsrum. Med över fem olika animationsprojekt som maler i huvudet samtidigt är det dags för en rök- och tankepaus.

– Det mesta i det här jobbet handlar om att lösa problem, som att komma på en bra idé, att få stöd för att kunna förverkliga idén och att sedan få animationen färdig inom utsatt tid, vilket inte är så lätt då tiden flyger i väg medan man räknar bilder per sekund.

Nere i Anderssons källararbetsrum råder ett kreativt kaos. Det är här han skriver sina manus, animerar kortfilmer, planerar reklamer och skissar upp musikvideor. Sedan 1998 har Andersson arbetat som animatör på heltid, och han har, som han själv uttrycker det, alltid haft turen att få uppdrag sedan han flyttade till Helsingfors kring millennieskiftet.

– Men jobben kommer sällan i en jämn ström. I början av året var det ganska lugnt, medan jag nu har flera projekt på gång samtidigt som ska vara färdiga ungefär samtidigt.

Vid sidan av sina egna animationsprojekt gör Andersson en del beställningsarbeten i form av bland annat reklamer. Hur det blir med reklamerna i framtiden vill Andersson inte sia om, men redan nu har den dalande ekonomin märkts i mängden uppdrag.

– En animerad reklam kostar alltid mer att göra, och därför väljer annonsörerna bort animationerna. Det innebär i sin tur mindre jobb för mig.

Andersson påpekar att det i reklamvärlden alltid är uppdragsgivaren som har rätt. Men hur känns det då att signera en animation som man inte själv är nöjd med?

– Jag tog det mycket mer personligt tidigare men nu har jag fått lite mer skinn på näsan. Och nog händer det att jag gör animationer som jag inte vill medge att jag gjort. Det man kanske mister i kreativitet vad gäller reklamer, vinner man i spridning.


Finland är definitivt med på världens animationskarta, om än som ett litet land med stor vilja. Men frågan är vad som gör de finländska animationerna till en het vara på marknaden.

– Den frågan är mer tudelad än vad man skulle kunna tro, konstaterar Jyrki Kaipainen, ordförande för sammanslutningen för de finländska animationsproducenterna, Finnanimation, som har i uppgift att marknadsföra finländsk animation utomlands.

– Visst har vi julbocken och den finländska naturen, men faktum är att animationerna oftast görs så neutrala som möjligt för att vara internationellt gångbara. Det finländska trumfkortet är nog att vi vågar gå mot strömmen och göra egna tolkningar.

Och de finländska animationerna är både högklassiga och mångsidiga. Det anser Sari Väänänen, festivaldirektör för Finlands enda festival för animationsfilmer, Animatricks, som i höst ordnas i samband med Helsingfors internationella filmfestival Kärlek & Anarki.

– Listan över filmerna som visas under festivalen blev färdig i juli, och det var glädjande att se hur väl den inhemska animationen växt till sig. Årets animationsbidrag är inte bara högklassiga, de representerar också många olika animationstekniker och teman.

Välgjorda animationer ger inte bara klirr i festivalkassan och god stämning i biografsalongen. I festivalyran får animatörerna också räkna med att bli observerade av en och annan potentiell arbetsgivare.

– Vill du se eller vara en del av det nyaste nya inom finländsk animation, är det festivalen som gäller. Där samlas allt och alla från den finländska animationsbranschen, säger Väänänen.

Att en enskild animationsfilmsfestival kan vara så betydande för en hel bransch är kanske inte så konstigt. Enligt Kaipainen är det nämligen ännu för tidigt att tala om en utbredd ”animationskultur” i Finland.

Eftersom Finland ännu inte har en traditionsrik animationskultur att marknadsföra sina produktioner med, har finländarna fått jobba extra hårt för att hävda sig på animationsmarknaden. Men slitet har gett utdelning.

– På internationella animationstillställningar har folk kommit fram till mig och frågat ”hur lyckas ni med det där?” eller ”hur fungerar ni så här bra tillsammans?”. Redan nu är till exempel Finlands representation större än de skandinaviska ländernas på den internationella animationsmässan MIFA, berättar Kaipainen.


– Jaha, nu lossnade armen också! utbrister Niina Suominen när hon för n:te gången springer upp för backen för att flytta på skyltdockan. Med lite våld får hon dockarmen på plats, och drygt tio bildrutor senare har Patrik slutfört sin resa – rundturen runt trädet på backen.

– Ögonblicksbilder, det är vad det här ska bli. Den stela och livlösa dockan är alienerad från naturen precis som vi stadsmänniskor som skriker för minsta lilla insekt. Det jag vill få fram är kontrasten mellan den stela och klumpiga dockan och den omväxlande och fria naturen, berättar Suominen.

På en bärbar dator inne i den röda trästugan i Masku finns råmaterialet till A Finnish Fable 2011 – konstanimationen som premiärvisas 2011 i samband med en större utställning med flera animationskonstnärer. Så fort bildmaterialet med skyltdockan nått datorns hårdskiva, tar Suominen tag i nästa animation på ”att göra”-listan.

– Det är knappt att jag har hunnit få färdigt ett projekt förrän det är dags att ta itu med nästa. Det är nästan så man är ”animationsbakis” när projekten kommer så här tätt inpå varandra, men hittills har passionen inte lidit.

Suominen har verkat inom den finländs­ka animationsbranschen på heltid sedan hon blev färdig animationsregissör, och livsstilen har gjort uppehället projektbundet. De egna konstnärliga projektet har trots allt alltid fått stå i fokus.

– Vid sidan av mina egna projekt har jag som bisyssla också undervisat och hållit workshopar. Men det är mina egna animationer jag helst håller på med, och jag strävar efter att kunna arbeta med dem oberoende om jag får understöd för det eller inte. Man måste på något sätt hela tiden vara steget före. Ansökningstiderna för många stipendier gör att jag redan nu måste fråga mig vad jag ska hålla på med nästa år, förklarar Suominen.

Som anmationskonstnär – ”jag brukar inte kalla mig ’animatör’, den termen känns så snäv” – tycker Suominen om att ha full kontroll över situationen, och som utexaminerad animationsregissör har hon till och med fått utbildning för det.

– Men det finns stunder då jag går in i arbetet helt och hållet, då jag varken tänker, ser eller hör annat än det jag håller på att animera. Det bästa är att märka att man faktiskt lyckats återskapa den bild man ursprungligen hade i sitt huvud.

Fotnot: Ami Lindholms ”Sinä vuonna leikkasin hiukseni” och Niina Suominens ”Hyvä meininki” visas på filmfestivalen Animatricks 3–6 september på Andorra. Animationerna på fönsterglas premiärvisas i huvudbiblioteket på Åbodagen 13 september.