En familj med en sex månaders bebis kommer på besök till en familj med en fyra månaders bebis. ”Vad roligt att han får träffa lite killkompisar! Han har så få.” I själva verket är ”killkompisen” en flicka, men det undgår den andra familjens förälder då hon tolkar hennes kläder som pojkkläder.

Varför är det så viktigt att könskategorisera barn? Och varför skulle det vara nyttigt att inte göra det?

Kristina Henkel och Marie Tomicic beskriver i sin bok Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två (Olika förlag, Sverige 2009) hur könstänkandet präglar våra bemötanden med små barn i de flesta sammanhang, och vilka följder detta får. Enligt författarna genomgår barnen under sina första levnadsår en rad ritualer som gör dem till flickor och pojkar, alltså till sådana som flickor och pojkar förväntas vara i vårt samhälle.

Boken beskriver hur vi reagerar på flickors respektive pojkars lekar, ord, kläder, busande, känslouttryck. De kulturella könskoderna förstärks via den respons och uppmuntran som de får samt via de modeller som barn måste relatera till i sin sociala omgivning. Bland annat är det vanligare att flickor får kommentarer för sitt utseende medan pojkar får kommentarer för sina aktioner. Barn lär sig snabbt vad som förväntas av dem.


Könssensitiv uppfostran betyder att könet inte ska sätta gränser för barnets möjligheter att agera och att uttrycka sig. Det förutsätter av den vuxna en vilja att bli medveten om såväl ens egna som omgivningens uppfattningar om kön. Föräldrar och pedagoger som betonar idén om könssensitivitet försöker ge barnet också andra modeller och annan typ av respons än den som barn av det könet oftast får. Det kan innebära att en flicka uppmuntras till vilda lekar eller att en pojke uppmuntras att ta hand om andra och hjälpa till i köket.

Utgångspunkten kan också vara snarare könsneutral: det är viktigt att barnet får göra som det vill angående hobbyer, lekar och kläder men barnets kön poängteras inte, och kanske inte föräldrars heller. Föräldrarna kanske kallar sig själva med sina namn i stället för mammor eller pappor samt förklarar för släkt och vänner att barnet ska helst tilltalas med sitt namn och inte med attribut som prinsessa, prins, grabben och liknande.

Målsättningen med könssensitivitet är att ge barnet utrymme och frihet att själv definiera sin personlighet och sin könsidentitet. Redan små barn kan uppleva sig främmande eller obekväma i de könsroller som tilldelas dem. Att skapa mer handlingsutrymme ger mer positiva identifikationsmöjligheter.


A får barn. Vännen B berättar åt vännen C att A fått barn. ”Vad blev det för något?” frågar C. ”Vet inte, har inte frågat” svarar B. C blir rasande. ”Vad, vet du inte barnets kön? Könet är ju det enda man vet om dess personlighet! Man ska inte beröva ett barn dess könsidentitet, det är jätteviktigt för barnet!” B vet inte vad hen ska säga.

Ibland får föräldrar starka reaktioner från omgivningen om de gör annorlunda. En strävan efter att ge könstänkandet mindre makt över barnens självbild och utveckling är för många svår att acceptera. Det kan uppfattas som manipulation av både barnet och den ”naturliga” världsordningen. Att aktivt upprätthålla en värld där det finns enbart flickor som går i rosa klänning eller tajta jeans och där alla pojkar busar i lösa byxor och i skjorta med bilmönster uppfattas mycket mera sällan som uttryck för värderingar.


Av någon anledning uppfattas det ofta som oartigt eller till och med förolämpande att tilltala ett barn utifrån fel könsantagande. En del människor blir besvärade när de får nyheten om ett nyfött barn utan information om barnets kön då de inte vet hur de ska tilltala den nyfödda och vilken färgs kort de ska skicka. Många föräldrar som vill tona ner könets betydelse blir även själva nervösa då de försöker kringgå förfrågningar om barnets kön. Det här kommer sig likaså av artighetsskäl. Föräldrarna är rädda för att de ska försätta en annan vuxen i en besvärlig situation. En och annan kompis har berättat hur de har skämts över sin egen fräckhet i parken när de vågat klä barnet tvärtemot färgkoderna. De vet att de riskerar att uppfattas som krångliga.

Det är svårt att stå offentligt fast vid sin övertygelse om en förälder inte vill bli utpekad av de föräldrar som anser könstudelningen vara både rätt och viktig.

När jag före mitt barns födsel märkte att folk reagerade starkt på andras könssensitiva uppfostran begränsade jag mina egna strävanden. Jag konfronterar till exempel sällan den som frågar om mitt barns kön med en motfråga ”Intressant att du frågar, varför vill du veta?” Jag har börjat tro att att säga så skulle uppfattas som fräckt. Och jag är ju en duktig flicka, jag ska inte vara fräck!

När könskategorisering av barn diskuteras argumenterar folk ofta utifrån vad de uppfattar som naturligt. ”Det finns flickor och pojkar och de är olika och så är det bara” eller ”barn måste ha rätt att vara riktiga flickor/pojkar”. Ibland baserar försvarare av könssystemet sina argument också på den individuella upplevelsen av kön. ”Jag vill vara en riktig, feminin kvinna och jag vill att min man är en riktig karl. Således är det inget fel på könssystemet.” De som personligen har upplevt sig själva som opassande i könssystemet tar också upp sina erfarenheter till exempel som pojkflickor för att visa att könssystemet förtrycker, men i sådana fall tycks ett individperspektiv inte räcka i debatten. Det verkar så trots att själva kärnan i frågan om könssensitiv uppfostran är just ett individperspektiv: att var och en skulle få vara just det hen är, eller vill vara, oberoende av kön.

Jag fick mitt barn i Sverige som vid första ögonkastet verkar mer utvecklat än Finland gällande medvetenhet om könssystemet och barn. Det finns forskning och pilotprojekt kring jämställdhet på dagis. Litteratur om genuspedagogik finns sedan 2000-talets början. Transungdomar är ett tema på den politiska agendan, i alla fall i festtal. Dock skiljer sig de vardagliga mötena en småbarnsförälder har sig inte så mycket i Stockholm och i Helsingfors. Kön är oftast det första som kommer upp när människor talar om eller till ett litet barn.


En förälder sitter i parken med en nyfödd bebis i famnen. Bebisen har en rosa overall. Några äldre personer kommer och berömmer hur lugn och snäll bebisen är. ”Vilken tur att du fick en flicka. Pojkar är så mycket vildare och rastlösare!” I själva verket är bebisen en pojke.

Mitt eget barns kläder är oftast könsneutrala. Det är kanske just därför vi så ofta får frågan om kön – folk anser sig inte kunna tolka könet utifrån kläderna såsom de är vana att göra. Kläder är symboler som föräldrar väljer, de är inte ett uttryck för ett 0-årig människas egen uppfattning om sin person. Henkel och Tomicic beskriver hur barnens klädsel är dock mer än en fråga om flick- och pojkfärger. Formen påverkar barnets möjligheter att röra på sig. Är plagget praktiskt att klättra, hoppa och springa i? Är materialet känsligt så att plagget helst inte ska smutsas ner? Jag blev glad när jag såg Polarn och Pyrets nya affischer: ”Inte för tjejer. Inte för killar. Vi gör kläder för barn.”

Jag vill gärna att mitt barn blir självständigt, vet vad hen vill och har bra självförtroende. Jag vill att hen växer upp med goda egenskaper som ärlighet, empati, förmåga att hantera olika känslor samt förmåga att stå upp för sig själv och andra. Enligt min syn hjälper jag henom inte genom att överlåta en färdigmald könsidentitet, tvärtom. Jag hoppas att det är möjligt att stödja ett barn genom att bemöta det som en person, inte som kön.


Hur göra då? Ska pojkar förbjudas att busa och de rosa klänningarna brännas på bål? Det är inte enkelt att konsekvent agera könssensitivt. Kanske dock inte så svårt efter en funderare. Henkel och Tomicic delar ut praktiska tips för att bli av med stereotypierna och skapa nytt.

När man berättar historier för barnen kan flickor, pojkar, kvinnor och män sättas in som aktörer i ställen där de vanligtvis inte finns. Det kan handla om allt från sagor, sånger och lekar till snack om barnens framtida yrkesval. Att en prins sitter fången i ett torn och blir räddad av en prinsessa eller av en prins. Konventionella figurer kan göra nya saker i leken: Batman kan åka och hämta barnen från dagis med Batmobilen och en Bratz-tjej kan se skurkarna supertydligt med sina stora superögon. Barnen kan förses med leksaker, sånger, kläder och böcker som inte upprepar de stereotypa intrigerna och rollerna. Det kan vara byggklossar, färgkritor och spel i stället för bilar och rosa dockor.

Alla barn ska uppmuntras till lekar som utvecklar olika egenskaper, som empati och äventyrlighet, och till att uttrycka sina känslor och prata om dem. Det är bra för barn att bli uppmärksammade för andra saker än utseende och kläder, och att få mer positiv än negativ uppmärksamhet. Henkel och Tomicic tipsar att man kan säga ”kom vi går och leker med barnen” eller ”med alla kompisarna” i stället för ”kom vi går och leker med flickorna/pojkarna”. På så sätt undviker man att understryka könets betydelse.

Som uppmuntran till den som vill ”göra jämställdhet” ger Henkel och Tomicic också följande råd: Ta initiativet. Ge alternativa lösningar. Be inte om ursäkt. Lyft upp det som funkar. Orka bli betraktad som jobbig. Fråga andra hur de tänker. Samt – välj dina strider och var inte för hård mot dig själv.

Det är en gåva till barnet att försöka lägga könstänkandet åt sidan och se en unik människa i barnet.

Aija Salo

Skribenten är 31, generalsekreterare på Seta rf (Sexuellt likaberättigande), föräldraledig fram till september 2009. Tidigare programmes and policy officer vid Setas takorganisation ILGA-Europa i Bryssel samt tf. generalsekreterare vid Kvinnosaksförbundet Unionen.