MALAX

Det är mars och vårsolen bländar sikten ut över de österbottniska slätterna. Efter 600 kilometer slaskig körning kravlar vi oss ut ur bilen vid en bensinstation i Malax. Stället har det smått vrickade namnet ”pappadagis” och det är här vi ska träffa Anna Watkins, verksamhetsledare och samtidigt den enda anställda vid Malax-tv.

Ännu för fem år sedan jobbade hon som redaktör på BBC i England men som så många flyttade pampasflickan hem och gifte sig. Vigseln visades så klart på kanalen.

Watkins är sprudlande glad och dessutom punktlig. På dagens agenda står att samla ihop bilder på ett brobygge som flera ortsbor opponerat sig mot. Det ska bli ett bildmontage med pålagd speak som pensionären Juhani Lukkarila klipper ihop hemma. Just nu agerar han – trots en svarvskadad tumme – fotograf ute i buskagen vid bron.

– Juhani är en av stationens trognaste medarbetare. Han ställer alltid upp när man behöver honom. Ofta är det bara han och jag som gör inslagen, förklarar Watkins.

Hon menar att det inte är som det var förr med det lokala. Talkoandan saknas. Just nu har kanalen tio aktiva medarbetare, av och till. Mest av.


1, 2, 1, 2, 1, 2. Vi har åkt från bensinstationen till apoteket. Watkins och Lukkarila ska göra en gallup om referensprissystemet på mediciner men det är ingen som vill ställa upp och prata om sina pillervanor. Lukkarila säger att eftersom alla känner alla i Malax är det få som vill synas i rutan. Speciellt makthavarna brukar gå under jorden då det kommer till lokal-tv.

– Ett av våra program, Roys ruta, var ett försök att kritisera just kommunstyrelser och så vidare – men det blev mest ett jävla liv. Det är svårt att göra banbrytande journalistik, många vill att vi ska vara tuffare. Helst ska man inte förbereda folk på att man kommer för att göra en intervju, utan bara köra pang på. Och så ska man låta bli att filma genom ögonlinsen, snarare tjuvkika lite nonchalant genom displayen – då märker inte folk att man filmar, ler Lukkarila.

Med stativ och handmikrofon blir vi genast utjagade från apoteket. Vi försöker med hälsovårdscentralen i stället men också där drar folk förbi med märkvärdig fart. Watkins suckar roat.

– Här vet alla vem jag är och många rusar automatiskt åt sidan då jag till exempel kommer för att handla. Det är nästan så jag måste ha en lapp på magen: ”ingen kamera med i dag”.

En traktor stannar vid vägkanten och ut genom fönstret lutar sig en gubbe som meddelar att han sett den bortsprungna katt som man annonserat om i Malax-tv:s bildslinga. Forumet, ett slags hemmagjord reklamjingel, rullar hela tiden på kanalen och uppdateras av tim, en ung kille som går andra året på gymnasiet. Under vårt besök annonseras det bland annat efter flyghavreplockare.

– Det är så vi överlever, genom små nyheter. För det här vinner man nog inget Pulitzerpris, säger Watkins leende.

Själva studion finns en bit utanför Malax centrum, i ett uthus till det lokala rökeriet. Här varvas kött- och tv-produktion. Inne i lokalen trängs förutom lampor och olika bandspelare från de trettio senaste åren även en vit fond och diverse omaka möblemang. Toaletten är en gammal städskrubb, byggd av tillfälliga fanerskivor.

Helheten ramas in av schackrutigt plastgolv som tillsammans med några dammiga, röda plastrosor påminner om att vi faktiskt befinner oss i en tv-studio.

– Så här har det väl sett ut i ett par årtionden, skrockar Lukkarila. Inte särskilt snyggt, men det rullar. Visuellt bli det ofta lite hipp som happ, men så fungerar lokal-tv. I söndags till exempel var hallåan kritvit i ansiktet.


Tekniken är ett kapitel för sig. Allt sänds analogt och ingen vet vad det skulle kosta att göra verksamheten digital. På kanalen är man åtminstone glad över att ha blivit av med VHS-formatet, som förr tog en evighet att klippa. Watkins förklarar att den nya tekniken desperat kräver ny kompetens, något som är svårt att värva.

– Här har folk speciella vanor då det kommer till att se på lokal-tv. Många tror att det bara är pensionärer som bänkar sig i soffan en gång i vecka men vi försöker verkligen vända oss också till unga.

Vassare tittarkritik skulle också få finnas. Watkins säger att folk hör av sig bara om något går fel.

– Om sändningen börjar fem över i stället för jämnt, då går telefonen het. Publiken glömmer bort att vi jobbar på frivillig basis, de kräver alltid mer än vi kan leverera. Och ju kortare programmen är desto längre tar de att göra.

Det har hunnit bli eftermiddag och planeringsmöte stundar. Kaffet droppar sakta genom ett blekgrått filter och Watkins plockar fram hembakt paj. alf-håkan, mats och roy kliver in i studion för att planera bevakningen av en lokal talangjakt. Diskussionen om man borde köra ett genrep tar fart. Någon rapar. Alla sörplar kaffe.

Tre gånger i månaden sänder gänget live från fullmäktigesalen i Malax. Som tack bidrar kommunen med sponsring av verksamheten. Ett fullmäktigemöte kan ta uppemot fem timmar.

– Då hinner man nog gäspa både en och två gånger. Våra Österbottenpolitiker är kända för att tala länge, skrattar Mats.

Som avslutning på besöket får vi kliva in i ytterligare en av Malax-tv:s absoluta klenoder – den ombyggda ambulansen, numera sändningsbil. Bakom en påklistrad tv-logga kan man fortfarande skymta bokstäverna ”räddningsverk”, och Lukkarila förevisar ivrigt bilens funktioner där både ljud- och bildmix ingår. Senast var vrål-åket ute och sände direkt från Malax traktorpulling, där jättelika maskiner tävlar om vem som är biffigast.

– Visst kan det låta vansinnigt vad vi håller på med, ibland funderar jag nog på ifall jag lägger för mycket tid på det här, säger Watkins. Men å andra sidan bevisar vartenda program hur levande vår lilla by är.

PARGAS

Vi lämnar Malax och åker söderut, mot Pargas, där frivilliga krafter med hjälp av ett saftigt EU-stöd nyligen dragit igång projektet SkärgårdsTV. Producent för härligheten är Kaj Söderman, en man med stadigt handslag som snabbt går rakt på sak: i motsats till Malaxfolket tror man i Pargas inte längre på lokala sändningar en gång i veckan. I stället ska hela produktionen finnas på internet, dygnet runt.

– Det är inte längre någon idé att sända till exempel enkla reklambilder analogt. Tiden för tv-sändare är redan förbi, därför börjar vi med framtiden nu. Fortfarande ska själva innehållet förstås vara lokalt men tittarna får själva välja var och när de konsumerar programmen.

Tillsammans med sin yngre sidekick Kim Westerlund, utexaminerad ingenjör inom medieteknik, tar Söderman emot oss på övre våningen till en gammal folkskola i centrala Pargas. Lokalerna har den där typiska nyinflyttade känslan. De är ljusa och på gränsen till anonymt tomma om man bortser från en mängd nyinköpt teknik så som datorer, kameror och ett mobilt sändningsbord. En specifik plats behövs alltså inte längre. De här killarna vill sända tv nästan var som helst.

– Ändå är tanken fortfarande att vem som helst i trakten ska kunna göra ett inslag från just sin bakgård. I praktiken ska projektet bli en slags Youtube för skäribor.

Tills vidare är det ändå Söderman själv tillsammans med Westerlund som vaskar fram ett lagom rafflande innehåll. Aktuellt är bland annat ett samarbete med Röda korset i Åbo. Det ska bli videor om hur man tar sig upp när man fallit.

För att illustrera hur man jobbar åker vi ut till Skräbböle skola där ett gäng fyror har bandträning. Precis som i Malax är det denna gång insamling av bildmaterial som gäller.

– Varken jag eller Kim har ju journalistutbildning, och ändå springer vi runt med mikrofonen i högsta hugg. Det blir ju vad det blir. Fortfarande vet rätt få vem vi är, men det kommer väl med tiden. Så här galna projekt måste få ta tid, skrattar Söderman.

Visioner finns det i alla fall gott om. För projektpengarna har man hittills ordnat gratiskurser i intervju- och kamerateknik. Drömmen är att på alla tänkbara interaktiva sätt få folk att engagera sig. Kanalen har redan sänt en serie – enligt källor högt uppskattade gitarrlektioner. En tv-version av radiodoktorn spekuleras det också vilt kring. Mest på skämt men ändå.

– Man får se till att göra det mångsidigt och inte springa med kameralinsen till samma koja varje gång. Tre år har vi på oss innan pengarna tar slut. Men jag tror på det lokala, bara därför kommer vi att överleva.

EKENÄS

Det är trångt om sittplatserna i Ekenäs TV:s lilla studio i Seminarieskolans källare. Onsdagkväll betyder sändning och när Volt kliver in i högkvarteret är den en halvtimme kvar tills man går live. Kaffetermosar står redo, det delas ut pappersmuggar och styrelseordföranden oskar signell skär upp en bastant vetelängd. I rummet finns bara män.

– Det här är vår marthaförening förklarar Niklas Granroth, pratsam, yngst och dessutom kvällen hallåa. Här träffas vi och snackar strunt medan programmen rullar ut.

Granroth sitter vid ett provisoriskt uppställd bord med tillhörande plastblommor – definitiv standardinredning på lokal-tv. Han kör lediga collegebyxor tillsammans med en stramare skjorta. ”Det är ändå bara övre delen som syns”.

Kvällens program är ett sammandrag från de gamlas dag då uppstassade gymnasietvåor dansar polonäs i bollhallen. Tacksam sändning tycker man inom gruppen. Både vuxna, barn och barnbarn borde få se åtminstone en snutt av någon de känner igen. Inslaget lär vara så populärt att Ekenäs TV även säljer dvd-kopior.

– Det bevisar väl vilka linslöss Ekenäsborna är, skrattar ”teknikundret” Peter Lundström som klippt materialet.

Granroth i sin tur tänjer käkmusklerna och övar hälsningsfraser. Han bestämmer alltid själv hur länge han pratar men är övertygad om att den koncisa, lite militäriska stilen fungerar bäst. Då hänger alla med.

– Goafton bästa tittare och välkomna till Ekenäs TV… är den här nivån optimal eller måste jag tala högre?

Spänningen stiger och prick klockan sju skiftar man över till svart. De tidigare så pratlystna gubbarna är nu knäpptysta. Lundström trevar efter en knapp på sändningsbordet. Alla stirrar på den svarta rutan, bilden dröjer och först någon minut senare är man on air. En osynlig pust drar genom källaren. Lundström ler.

– Så här är det. Man ska aldrig förvänta sig att tekniken lyder en.

Ekenäs TV hör till de lokal-tv-stationer som vågat gå över till att sända digitalt. Det betyder att Ekenäsborna hittar sin lokalkanal via digitalboxen och även ser Raseborgs fullmäktige sitta och svettas i festsalen ovanför studion. Mötena sänds alltid i sin helhet, det längsta hittills har tagit ungefär elva timmar.

– Och vi vet med säkerhet att det var runt 30 personer som orkade kolla hela sändningen, säger Signell.

Nu flyter kaffesnacket igen medan satinblåsor drar förbi i rutan. Leif Holmberg och Gösta Berglund som var med om att grunda Ekenäs TV för 26 år sedan vill prata minnen. De berättar om hur några av kanalarbetarna lyckades fånga sällsynta bilder av de sista stockarna som forslades ut från nu nerlagda Skogby såg.

– Det är en ovärderlig skatt som lokal-tv:s stationer förvaltar. Vi har levande bilder av både människor och kunskaper som inte längre existerar. Fast vi hela tiden oroar oss över framtiden för vår kanal har vi också lärt oss vissa grundregler: så länge det finns kaffe och människor så finns lokal-tv.