Det var en svår nöt för Helsingfors statistik- och informationscentral. Att finna en siffra på hur många bostadslösa personer det finns. Efter otaliga samtal får jag till slut en siffra från november 2008: då fanns det enligt statistiken 3 150 bostadslösa personer i Helsingfors. I hela landet runt 8 000. Hur många känner vi av dem?
Att bli hemlös är inte är ett val som man gör i första taget. Det är ett händelseförlopp som utvecklas ur många gärningar och val.
Denna story är Makes.

Jag träffade Make första gången för 18 år sedan. Jag hade själv just blivit myndig, medan den då 26-årige mannen precis sluppit ut från kåken. Vi träffades då och då under sommaren och lärde känna varandra. En vacker dag då vi varit och tränat prickskytte ute i Sibboskogarna hade Make ett förslag åt mig.
– Vill du vara med på ett bankrån?
Jag tackade nej.
– Ok. Läs i tidningen sen hur det har gått.
Efter några dagar stod det att läsa i kvällspressen hur ett bankrån mitt på ljusan dag, mitt i Helsingfors, hade gått snett.
Ett par gånger hälsade jag på Make i fängelset, men snabbt kom vi underfund med att vi glidit isär. Det sista jag hörde av Make var att han bytt namn och bodde någonstans ute på landet.
En vacker söndagsmorgon under sensommaren i år satt jag i spårvagnen mot Berghäll grubblande på livets mening. Plötsligt hör jag någon av suputerna bakom mig fråga:
– Int’ råkar du möjligtvis känna en kille med namnet Nalle Österman?
– Kanske gör jag det, svarade jag.
Det var första mötet på 18 år med numera 44-årige Make. Vad hade hänt under de 18 år som vi varit på våra egna vägar?
– Jag satt tiden till slut och blev fri från kåken den 2  september 1997. Jag skulle ha blivit fri två månader tidigare, men jag rymde från arbetslägret i Fredrikshamn något innan så jag fick en extra bulle att käka, berättar Make.
– När jag blev fri ville jag sluta med amfetaminet. Jag hade fått recept för hundratals piller i månaden för att dämpa ångesten, Diapam och Xanor. Därtill fick jag med 45 dagars mellanrum hundra stycken 50 milligrams Oxepam-tabletter mot sömnlösheten. Med andra ord ett helt sjukt recept. Jag bodde i Helsingfors ett tag hos min syster. Sedan flyttade jag tillbaka till min födelsestad, Kotka.
Make visste att han kunde få fyrk för de piller fått. Han ville inte själv använda dem.
– För hela lasset fick jag 1 200 mark. Eftersom köpmannen kunde inte betala allt i reda pengar frågade han om jag kunde ta en del som amfetamin. Vid det skedet hade jag redan varit ren en tid. Inte länge, men en tid. Jag sa att ”ge då skiten hit, för fan.” Nå, man var ju tvungen att köra in en sil och då var det kört igen.
Under tiden hade han lärt känna en kille som lärde honom hur man snor bilar med hjälp av papegojtång och skruvmejsel.
– Jag jävligt sugen på att stjäla bilar och ta amfetamin. Men år 2000 fick jag nog av allt, lämnade mitt dåvarande liv i Kotka bakom mig och styrde kosan mot Helsingfors. Körkort har jag aldrig haft och kommer inte att skaffa heller. Men när jag slutat med skitet fick jag ännu en dom för tidigare brott: två år. Åklagaren yrkade på en dom för 160 bilstölder överallt mellan Borgå och Kotka. Make dömdes för nio. Den 29 juni 2002 var han civil igen och har inte hamnat på kåken sedan dess, borträknat två 90 dagars domar för obetalda böter.

När jag och Make träffades första gången hade han supit rejält sedan 1979.
– Jag kommer faktiskt inte ihåg en tid då jag inte skulle ha druckit. Min första fylla tog jag när jag var sju år, men det var en slump. Andra fyllan fick jag ett par år senare, när min mamma fuktade en kaka med rom.
När Make var tretton blev han skickad till Sibbo pojkhem.
– Eftersom jag var en snärtig och arbetsduglig elev fick jag lov att ha ledigt på veckosluten tre gånger i månaden. Varje gång jag fick ledigt köpte jag tre flaskor starkt lingonvin. Den första flaskan gick på fredagen, litet mer nästa dag, medan jag på söndagen reparerade med det som fanns kvar. Följande sak jag märkte var att jag också söp på måndagarna. Sedan veckan runt. Efter det fanns det inte veckodagar längre. Pojkhemmet var glömt för all framtid.
Make har varit drogfri i nio år. I stället har han valt kung alkohol.
– Men jag har inte någonsin skyllt min alkoholism på någon annan. Den skyldige tittar nog tillbaka på mig i spegeln. Fängelsedomarna för obetalda böter har kommit för att jag är alkoholist och yrboll. Ibland kan en ciderflaska ha försvunnit i min innerficka utan att jag betalat för den. Men nu för tiden blir det allt längre mellanrum mellan brotten.
– Har fängelset hjälpt dig?
– Fängelset? Fy fan! Ifall fångvårdsväsendet påstår att deras vård har hjälpt mig att sluta med brottsligheten, så måste jag använda mig av ovårdat språk och säga att det är rent skit. Det som fångvårdsväsendet kallar för vård är inget annat än ett förvaringsställe för män som sedan kan fortsätta med brottslighet när de kommer ut igen. Man försöker inte ens lära männen hur man kan sluta med ett kriminellt liv eller bygga en framtid utan brottslighet, till exempel med hjälp av en bostad eller arbete.

Under de månader jag använder för att träffa och skriva om Make lär jag känna hans rutiner rätt väl.
När han vaknar på morgonen – vare sig det är i en offentlig toalett, en trappuppgång eller på ett härbärge – är han tvungen att häva i sig alkohol på momangen. Svårare är det om han vaknar för tidigt, alltså före nio på morgonen, då butikerna eller Alko ännu inte öppnat. Då är han tvungen att fixa en flaska på gatan. Den kan innehålla vad som helst. Och han kan hamna i buren på köpet.
Men en dag som förlöper ungefär som vanligt  får Make tag i en flaska kryddat starkvin. Efter det har han tillräckligt med must för att sköta dagens ärenden, som att tömma sina speciella ställen på tomflaskor, med vilka han kan skaffa mer sprit. Så urartar sig dagen på ett eller annat vis, tills det är sängdags igen – i en offentlig toalett, en trappuppgång eller på ett härbärge.
Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.
Ändå ser han inte ut att vara i dålig form.
– En positiv sak måste jag säga om fängelset. När jag hamnade där hade jag redan sysslat med brottning. Gamylerna fick mig att bli intresserad av tyngdlyftning. Jag kan med gott samvete säga att sportandet har fått mig att hållas i liv.
I fängelset hände det ändå att Make kom ihåg goda gärningar, så han gick yrkesskolan till slut på fängelset i Riihimäki och fick papper som plåtslagarsvetsare.
– Jag har fortfarande kunskaperna kvar. Om jag hade bostad skulle det finnas jobb för mig på varven hur mycket som helst. Men inte fan kan jag jobba från någon jävla trappuppgång.
Men hans spritmissbruk accelererade ännu en gång samtidigt som drogerna kom med i bilden: amfetamin och heroin, som han tog intranvenöst i åtta år. Inte så mycket heroin, men amfetamin desto mer.

Efter fotograferingen och ett par buteljer väntar jag och Make på hans kompis vid Fiskhamnens metrostation.  Make berättar hur han träffade polaren när han satt en kort tid i fängelset i Jokela i år på grund av obetalda böter.
– Vi lärde känna varandra och märkte att vi kommer jävligt bra överens för att ingendera av oss gillar dårar.
– Hur brukar du fira jul? frågar jag.
– Jag har ofta firat  jul hos min farsa nära Urjala i Nuutajärvi. Han brukar ringa upp och säga att ”jappen, kom hit”. Då drar vi på oss den bästa utstyrseln, badar bastu och sätter oss vid julbordet, som dukats upp med traditionella rätter. Lutfisk, skinka, sillsallad. Först kastar vi i oss ett glas snaps och sen plockar vi åt oss av det goda och pratar lite. Efter måltiden drar vi män ut för att röka cigarrer och dricka god whisky. Njuter av livet.
– När har du senast tillbringat jul med din familj?
– 2002.

Make lärde sig engelska redan som en ung pojkspoling i sina dåtida hemtrakter i Karhula, Kotka.
– Där fanns en ö som var kopplad till fastlandet med en bro. Ön hörde till UPM-Kymmene, där min farsa var arbetsledare. Intill fanns en liten hamn där det rymdes högst tre fraktfartyg. Av någon anledning försökte jag konversera med sjömännen, fast de bara kunde engelska. De skrattade välvilligt åt mig och bjöd på fartygs­kockarnas godbitar, fiskpinnar och annat som man bara kunde drömma om i slutet av 1960-talet här i Finland. Kockarna sa att jag måste lära mig att be om dessa ”fish sticks” på engelska. Så jag gick till biblioteket i Karhula för att lära mig de engelska namnen på olika rätter utantill. Farsan hade lärt mig läsa ur tidtabeller när jag var fyra år. Lärarna var rätt så förvånade när jag som sjuåring började i lågstadiet och hade kunskaper i läsning och engelska.
– Har du själv några tankar om när det började gå snett för dig?
– Jag har faktiskt aldrig tänkt på det viset. Min kära mor var en mycket dominerande kvinna, som försökte styra mig efter skilsmässan med min far. Men jag är en krigare till naturen så det gick bara inte. Jag passade inte in i bilden längre när min mor hade hittat en ny man. Så när jag åkt fast ett par gånger för snatteri fann de en orsak att sätta mig på barnhem.
– Du har tydligen alltid visat långfingret åt alla högre instanser?
– Aldrig åt skolväsendet, för jag har alltid varit intresserad av att studera. Men min morsa och farsa var krigsbarn som fick mig på 1960-talet. Jag började digga rockmusik direkt. Den första rocklåten jag hörde var Tallahassee Lassie på Roadrunner av Hurriganes. Där slutade mitt undergivenhet. Då började jag ta reda på vad som händer i världen. Så hittade jag chuck berry, Animals, och 60-talsgrupper som Rolling Stones. Beatles kissade man på, för det är ju bögmusik.
– I något skede kom det äldre killar med i bilden. De ägde paketbil och kofot. De bad mig följa med dem. Jag funderade på vad det kunde vara fråga om, jag hade ju knappt blivit av med blöjorna då. Varför vill de ha mig med? Det fanns två orsaker: jag var inte rädd och jag var inte dum. Jag hamnade i en ond spiral i deras sällskap, men det var jag själv som gick med.

Make hade just fyllt 15 år när han fick sin första villkorliga fängelsedom i oktober 1980.
Första gången Make hörde fängelseportarna stängas bakom sig var i Skatuddens länsfängelse 7 augusti 1982, när han var 16.
– Inte kändes det speciellt. Jag tänkte att det är fråga om samma skit som hade börjat redan när jag var nio. I finkan rekommenderade de äldre farbröderna mig att flytta till centralfängelset för att sitta min åtta månaders dom, för då skulle jag slippa undan med hälften. I Kervo ungdomsfängelse skulle jag ha suttit i sex månader för det inkluderade också ungdomsuppfostran.
– Hade du velat bli en anständig medlem i samhället?
– Det finns  två sätt att se på saken. På grund av de ungdomsår jag fördrev i systemet, vars uppgift är att göra ordentliga människor av oss så kallade huliganer, blev vägen för snäv för mig för att anpassa mig där. Samtidigt funderade jag på att göra något ordentligt av mitt liv, så jag studerade till ett yrke. Då insåg jag att det inte finns bostäder åt mig i denna stad, och ingen annan av dem jag kände hade en yrkesutbildning.
Make provade ett par skyddshärbärgen.
Han förstod att de var menade för alkoholister utan framtid vars enda uppgift i livet är att gömma undan flaskor från de anställda och deras ögonpar. Bandspelarna tutar musik dag ut dag in och det finns inga rum för ensamboende.
– Försök nu att jobba under sådana omständigheter.
I detta skede radar Make upp ett flertal exempel som närmast kan betraktas som bortförklaringar. Faktum är att hans kriminella förflutna och alkoholberoende har gjort det praktiskt taget omöjligt att försörja sig själv. Borde man tycka synd om honom? Ja och nej.
Under den tid jag tillbringar med Make lär jag mig känna igen när han ljuger eller bortförklarar sig. Han röstar på Samlingspartiet. Han går dessutom med nationalsocialistiska tankar, och därför är det svårt att tycka synd om honom. Varför skriver Husis över huvud taget om en spurgu? funderar säkert mången. Ändå lider han av vår största nationella sjukdom, alkoholism och alkoholberoende.
Make låter bitter när han kritiserar Finlands flyktingpolitik.
– Världen är överbefolkad med över 8,5 miljarder människor. ”Jo, kom hit bara, här finns plats åt er. Allt ordnar sig nog.” Varför ordnar det sig inte för de personer som är födda här? Men om fan något händer vid den östra gränsen, vem fan stoppar dem? Endast de som är infödda här.
Är du bitter?
– Bitter, nä för fan, inte är jag det. Men nog är jag lite. Det är lätt för samhället att se ner på mig och på hur mycket mitt underhåll har kostat för samhället. Men Finland är färdigt att pröjsa för andras uppehälle medan man glömmer de landsmän som fallit utanför systemet.
Make rör sig främst i Ulrikasborg och Eira, där de dyraste bostäderna ligger i Helsingfors.
– Hur brukar de rika se på dig?
– De brukar inte se mig. Jag går mina egna vägar. Jag bryr mig inte. Jag har inte ens funderat på något sånt.

Han har knarkat, ja, han har brutit lagen, ja. Men under de samtal vi har är det kristallklart varför det behövs män som Make i vårt samhälle. Män som kan fungera som varnande exempel över varför det är hälsosammare att jobba hårt i samhällets ekorrhjul än att låta bli.
Ironin ligger i det att Make är lika fast i sina rutiner som den laglydige arbetaren, som jobbar stenhårt från nio till fem och drar en rejäl fylla varje veckoslut för att fira ännu en avklarad vecka.
Make har nu varit hemlös i fyra år och tio månader.
Det gör sammanlagt 248 veckor.
Han har supit sex månader i sträck, 24 veckor. Varför? Jo, för att han inte vågar sluta numera. När han bekänner detta verkar han skamsen. Det gör han också när han stulit några påsar handdecinfieringsvätska, som han blandar i mellanölet vi avnjuter i en av Berghälls ruttna hålor. Vilket bidrar till att vi rätt så snabbt blir utkastade.
– Det finns ställen på gatan där det är säkrare att bo än på de serviceställen som samhället bidrar med. Jag tycker ändå inte att den här artikeln bör handla enbart om mig, eftersom jag vill prata på alla oss bostadslösas vägnar. Samhället kan nog bidra med skyddshärbärgen, men samtidigt kräver de fullständig förvandling av alla levnadsvanor hos folk som kan ha supit i 40 år. Dessa kloka beslut har gjorts av ämbetsmän och kvinnor bakom sina stora bord. Men hur fan kan man kräva av en människa att totalt förvandla sig? Men de behöver inte bry sig, bara ge sken av att göra det. Viktigare för dem är att behålla sina arbetsplatser.
– Vissa skyddshärbärgen kräver att man ska ha varit utan sprit i fyra till åtta veckor. Men försök själv leva fyra veckor på gatan. Hur skönt är det att sova i en trappuppgång eller en offentlig toalett utan alkohol? Det skulle jag vilja veta.

Nalle Österman, text

Fabian Björk, foto