De vindar som blåser inom designen brukar sällan ljuga om
hur världen ligger.
I dag blåser just de vindar Hannu Kähönen förts av hela
livet: hållbar utveckling, hållbar formgivning, livslängd,
material som inte vållar problem då de blir avfall.
– Jag ser formgivningen som en process där man förädlar
omgivningen och alla föremåls bruksvärde från början till
slut, säger Kähönen.
I en ljus lokal nära Sandvikstorget finns hans företag
Creadesign, vars produkter dagligen används av oss alla i
form av Abloylås och -nycklar, soptunnor, Helsingfors stads
låggolvsspårvagnar, skidstavar, stolar, kundservicediskar
vid universitetsapoteken, och många föremål inom industrin.
Att formge för stadsbilden och för företag som kräver
hållbarhet innebär att man får åsidosätta egotrippen i det
uppseendeväckande och koncentrera sig på användbarhet. Det
unika och ytligt designade, som ofta får ett uppsving då
det sker ett dito i ekonomin och i den onödiga
konsumtionen, läggs åt sidan. Men Kähönen följer med den
kommande generationens elevarbeten på Konstindustriella
högskolan och tycker inte att egotrippen verkar vara
speciellt central i inhemsk formgivning.
– Kanske är det mer användarinriktade personer som söker
sig till min handledning, men framför allt tror jag det
beror på att vi har en så bred kontakt med föremål i den
finländska traditionen. Hos oss har det alltid varit
vanligt att alla människor hanterar, tillverkar och köper
bruksföremål – inte bara en tjänsteklass som tillåts klara
sig med vilka verktyg som helst.

Som barn i Karislojo satt Hannu Kähönen under sin mammas
vävstol och såg mönstren ta form under hennes händer.
Mamman var konstnärligt lagd och barnen tillverkade
föremål. Tillsammans med sina bröder täljde Kähönen gärna
saker i trä och han var skicklig på att teckna.
I sjunde klass hände det sig att en skidutfärd slutade med
brutet käkben och sjukhusbesök. I bädden bredvid låg en
inredningsarkitekt. Bäddgrannen följde med hur ynglingen
tecknade för att fördriva tiden, och gav honom rådet att
söka till Konstindustriella högskolans grafiska utbildning.
Men tiden, och delvis en viss Kaj Franck som var både
föreläsare och läromästare på Arabia under en sommar,
puffade Kähönen alltmer från det två- till det
tredimensionella.

Träet är fortfarande ett favoritmaterial.
– Det är inte ännu heller fullt utnyttjat hos oss eftersom
man hittills fokuserat så mycket på cellulosa och papper.
Träet ses som alltför prosaiskt av finländarna. Samtidigt
som japanska turister vill ta med sig en klabb som
souvenirföremål slänger vi veden blint i bastuugnen. Men
det är ett segt material, en förnyelsebar naturresurs och
eftersom det är organiskt och brännbart vållar det inga
problem då ett föremål är slutanvänt.
Följande rättesnöre fick Kähönen av bland annat Franck: den
avgörande förberedelsen, hur man börjar fördomsfritt genom
att ställa rätta frågor om vad man håller på med och vad
man vill. Fortfarande går största delen av arbetsprocessen
ut på att ställa rätta frågor.

Spårvagnarna i Helsingfors är kanske det mest extrema
exemplet.
Innan formgivningen ens kunde inledas fick Kähönen och hans
arbetsgrupp ta ställning till en oändlighet av detaljer.
Säkerhet, spårvagnsförarens arbete, passagerare, maskineri,
perronger, serviceluckor.
– Jag hade bara sex månader på mig att framställa ett
förslag som kunde presenteras som miniatyrmodell. Sedan
utvecklades spårvagnen under fyra års tid, men då var det
redan många beslut som var irreversibla.

Grundidén som Kähönen vann spårvagnsuppdraget med var
transparensen. Att låggolvsspårvagnen skulle kännas som en
rörlig perrong som man med ett steg kliver in på och där
man ser staden genom fönstren på alla sidor.
Detaljer han fick ta ställning till var att takräcken är
svåra att nå då människor är inpacka­de i vinterrockar –
därför finns det i stället fler lodräta stänger att hålla
i. Fören är rundad för att förminska eventuella
krockpunkter. Höjden och storleken är följsam mot
helsingforsarnas invanda bild av det luftrum en spårvagn
fyller då man ser den komma längs gatan.
Dessutom skulle hjulhusen oundvikligen sticka upp genom de
låga golven och påverka sätenas placering.
– Vi kämpade länge med att undvika säten som står mittemot
varandra eftersom folk är reserverade mot att sitta så. Men
ibland går det bara inte. Jag löste frågan genom att sätta
in ett smalt bordliknande element som ger en känsla av
revir, säger Kähönen.

Att staden vimlar av ens tidigare arbeten har sina
avigsidor. Efter deadline finns det alltid sådant man hade
velat förbättra. Och realiteter som brandskydd gör att man
inte kan välja material, och därmed färger, fritt.
– I början hände det att jag klev på spårvagnen, såg en
detalj och tänkte arrrgh… Men nu har jag gett mig
själv själsfrid och distans.