”Italien förstörs av ett välstånd bestående av egoism, trams, subkultur, skvaller, moralism, tvång och konformism: att på något sätt delta i denna föruttnelseprocess är vår tids  fascism.”

Pier Paolo Pasolini, 6 september 1962


När jag första gången bosatte mig i Italien 1982 minns jag hur chockad jag blev över de hundratals tv-kanaler som fanns. Statliga RAI hade redan tre, medan Silvio Berlusconi bara hade två, Canale 5 och Italia uno.

Det skulle dröja till 1984, Orwells 1984, innan han också lade rabarber på Rete 4. Det var ett ofantligt medie­brus för en ung svältfödd svensk student som var van vid två SVT-kanaler utan reklam.

Jag zappade vilt med fjärrkontrollen – fast jag inte visste då att det hette så i Italien – och såg den ena långfilmen efter den andra, samtidigt som jag hittade hårdsminkade damer som ställde horoskop eller spådde i tarotkort åt tittare som ringde in. Och jag blev inte överlycklig över att se medelålders hemmafruar som strippade i rutan mitt på blanka eftermiddagen.

När mina föräldrar en gång kom på besök, så gav min hyresvärd pappa fjärrkontrollen och förklarade att han som hedersgäst fick välja vilken tv-kanal vi skulle titta på medan vi åt middag. Detta var en verklig ynnest och höjden av gästfrihet för vincenzo casagrande, en tapetserare i 60-årsåldern som levde med tv:n på jämt, som nästan alla italienare.


I nio hem av tio i Italien står tv:n så placerad att man kan se den från matbordet. Bruset är så långt man kan komma ifrån den svenska televisionens repriskräkande evangelium.

Till sist sker en total indoktrinering, om man inte har vett att stänga av. De många reklamsnuttarna och lekprogrammen hopar sig. Och ju äldre och flintskalligare programledarna har varit desto mer lättklädda har programmens värdinnor varit. De där unga tjejerna som hoppar, skuttar och dansar och har till uppgift att locka tittaren att hänga kvar när till exempel ett reklamavbrott kommer. De kallas för ”veline” – svåröversatt, men på senaste filmfestival i Venedig enades jag och ett antal kollegor om att det rätta svenska ordet är ”kuttersmycke”.


Berlusconi har under mina Italienår förändrat såväl den politiska scenen som hela tv-världen.

Han är först och främst en försäljare. På samma sätt som han i sina reklamkanaler sålt fastigheter, blöjor och olivolja så säljer han nu med framgång politik. Ordet framgång baserar jag på hans i dag rekordstora parlamentariska majoritet, även om han har trixat ordentligt med vallagen som gett honom orimligt stora majoritetspremier.

Mannen som byggde upp hans tv-imperium är också mannen som byggt upp Berlusconis parti Forza Italia som det länge hette (numera heter det Frihetens folk, som om Italien var ett ofritt land). Han heter för övrigt Marcello Dell’Utri, är 68 år gammal och omvaldes i fjol till senator trots att han redan var dömd till nio års fängelse för samröre med den sicilianska maffian. En obetydlig detalj som inte väger mer än en fjäder i en italiensk valkampanj.


Jag träffar regissören erik gandini två gånger. Först i Stockholm när hans film Videocracy har premiär och sedan på filmfestivalen i Venedig, där filmen blir ett verkligt event, eftersom reklamtrailern bojkottats av såväl Berlusconis tv-kanaler som statliga RAI.

Köerna ringlar sig utanför ett fåtal visningar.

Biennalens filmansvarige marco müller vill inte – eller vågar inte? – ha filmen med i tävlingen, antingen för att han inte vill stöta sig med regeringen eller för att han verkligen säger sanningen när han påstår ”att det är en riktigt dålig film”. Fast det hör till sällsyntheterna att en festivalchef som Müller tycker raka motsatsen mot vad publiken och gräddan av världens filmkritiker anser.

Det blir inte en regelrätt intervju.

Snarast utbyter jag och Erik Gandini erfarenheter och intryck, eftersom vi gjort varandras motsatta resor. Jag flyttade till Italien 1985. Ett år senare, efter att ha insett hur kärvt det var att göra bra dokumentärfilm, lämnade Gandini 19 år gammal det norditalienska Bergamo för en filmutbildning på Biskops Arnö i Sverige.


Det var befriande att komma till Sverige, säger han.

– Sverige hade ingen reklam i tv. Att det fanns en stor tradition att göra dokumentärfilm var för mig en överraskning. Svensk tv visade till exempel Claude Lanzmans Shoah – nio timmar om Förintelsens offer.

Som färdigutbildad dokumentärfilmare verkade det som om Gandini i det längsta drog sig för att ta sig an sitt hemland och sprida den pessimistiska bild som Videocracy ger. Svenskarnas syn på Berlusconi sporrade honom till sist.

– Mina vänner i Sverige skrattar åt Italien. Med Videocracy vill jag visa att det absolut inte finns någonting att skratta åt. Filmen har definierats som årets ”skräckis”, sade han till publiken i Venedig, direkt efter en festivalvisning som följdes av en lång debatt.

Hur italienskt är då detta fenomen? frågar jag honom senare, när vi träffas över en snabb lunch. En lång rad av dokusåporna som visas i italiensk tv är importer av utländska succéformat som svenska Expedition Robinson eller Grande Fratello som det ursprungligen holländska programmet Big Brother heter i Italien.

– Dagens banala tv-kultur har förstås inte anknytning bara till Italien, men i Italien har den blivit helt normgivande.

Det specifika med Italien är ju att mannen som äger tre rikstäckande tv-kanaler för tredje gången nu är landets premiärminister. Har televisionen och politiken fått ett och samma språk? Gandini nickar.

– Fabio (producent och bildansvarig för Grande Fratello, anm.) säger i filmen att det är en enda mans personlighet och undermedvetna som styrt Italiens tv-utbud i 30 år. Utbudet är en spegelbild av Berlusconi. Han gillar kvinnor med stora bröst. Så ser kvinnorna i hans program ut. Han hatar grönt. Därför finns det aldrig något grönt i hans tv-studior.


Händelseutvecklingen är nu mycket snabb i Italien. Det politiska klimatet hårdnar. Sedan Erik Gandini klippte klart sin film efter att ha filmat vid otaliga tillfällen under tre år har mycket hänt. Sommarens sexskandaler och de många prostituerade kvinnor som varit hedersgäster på Berlusconis fester i hans privatresidens i Rom finns förstås inte med i Videocracy. Det hela är ett moraliskt problem om vad som är lämpligt för en premiärminister att göra och inte göra.

– Man försöker ställa Berlusconi inför rätta för korruption. Men hans största brott som jag ser det är den kulturrevolution han har åstadkommit, säger Gandini och förvandlar filosofen Hannah Arendts ”Ondskans banalitet” till ”Banalitetens ondska”.

– Detta är inget som kan mätas och är inget juridiskt brott, men ett negativt arv som Berlusconi lämnar till eftervärlden och som kommer att bestå under lång tid.


Videocracy har tre huvudpersoner som för berättelsen framåt. Den unge Ricky Canelli är ett offer för den kändisdröm som Berlusconis television propagerar för. Han tränar, dansar och sjunger och hoppas bli uppmärksammad av något tv-program. Den ende som verkligen såg Ricky när han deltog i en audition på Berlusconis bolag Mediaset var Gandini. Efter att ha sett den färdiga filmen utbrast Ricky i Venedig att ”min önskan att bli en kändis håller kanske på att gå över”.

Den andre personen är den mäktige talangscouten Lele Mora som är en nära vän till Berlusconi. Mora sitter som spindeln i nätet, rycker i en massa trådar och verkar fungera som ett kitt mellan politikens och tv-underhållningens värld. Gandini filmar honom i hans villa på Sardinien, där Italiens rikaste kändisar träffas under några semesterveckor. Lele Mora framstår som en glad lax. Likt ett stort oskyldigt barn tar han stolt fram sin mobiltelefon. Gandini zoomar in skärmen som strax fylls av nazistiska hakkors och en propagandafilm med Mussolini ackompanjerad av den klämkäcka fascistsången Faccetta nera . ”Helfestligt eller hur?” säger Lele Mora rakt in i kameran.

– Sången handlar om hur italienarna kommer till Abessinien för att befria den svarta kvinnan från slaveri. I praktiken var det ett löfte till alla soldater om fri sex vid ankomsten.

– Att Lele Mora är fascist är en detalj. Det säger egentligen mer om hur liten betydelse detta har i Italien, betonar Gandini som inte tycker att den oplanerade scenen är ett scoop.


Den tredje personen i Gandinis så speciella tv-galleri är den mycket obehaglige paparazzi-kungen Fabrizio Corona. En egocentrisk, ljusskygg person som kör runt i bil i Milano nattetid tillsammans med en fotograf som tar bilder på folk i smyg. I kameran fastnar kändisar som äter ute med älskarinnor eller umgås med prostituerade. Bilderna säljer han till samma personer som han har fotograferat. Kändisar som gärna betalar rundligt för att fel bilder inte skall hamna i skvallerpressen. Berlusconi betalade rejält för oskyldiga bilder på sin egen dotter Barbara, som han sedan själv lät publicera i sin egen veckotidning Chi och tjänade en god slant på!

Corona framstår som en man utan moral eller som en 2000-talets egoistiske Robin Hood när har säger: ”Jag stjäl från de rika och ger till mig själv.” Samtidigt en sanningssägare, eftersom han påpekar att ”den enda fördelen med att vara politiker är att man kan bryta mot lagen hur mycket man vill och dessutom få immunitet”.

Gandinis dokumenterande kamera filmar Corona naken i duschen, där han nästan onanerar. Varför denna scen? frågade en ung tjej i Venedig.

– Corona är inte en person som du regisserar. Egocent­riska människor har inga gränser för hur mycket de kan exponera sig, löd Gandinis svar.


Videocracy har ibland beskrivits som en film mot Berlusconi. Det är helt fel. Filmen handlar om hur trettio års tv-kultur har påverkat italienarna. Det är egentligen inte heller en politisk film. Gandini slår ut med händerna:

– Skillnaden i dag går egentligen inte mellan höger och vänster utan mellan dem som är med i tv och dem som inte är med.

Peter Loewe

Videocracy är producerat av bland annat Zentropa och 
SVT, medproducent är också Yle/FST. Filmen visas under Docpoint-festivalen 26–31 januari 2010 i Helsingfors, och 
visas måndagen därefter på FST5.