– Många sade redan i lågstadiet att jag kommer att bli politiker, och när jag tänker efter så kanske det stämmer. Jag arrangerade ju min första ”strejk” redan på lågstadiet när maten en dag tog slut. Vi bara vägrade gå innan vi fick äta, berättar Vänsterförbundets ordförande Paavo Arhinmäki i en personintervju i Volt den 31.10.

Själv såg han inget mål med sin ”strävan för rättvisa”, som ha kallar det. ”Det var bara något man gjorde”.

– Jag var kanske ett lite annorlunda barn på det sättet att jag alltid var intresserad av politiska diskussioner. Redan som liten följde jag med valdebatter på tv och som lite äldre läste jag sociologiska verk som kanske inte var riktade till riktigt så unga människor.

Engagemanget kom inte hemifrån. Hos familjen Arhinmäki i betongstadsdelen Böle på 1980-talet var man inte politiskt aktiva.

– Det var en vanlig helsingforsisk trebarns medelklassfamilj. Pappa hade suttit i ämnesföreningens styrelse och verkat i vänsterstuderandenas rörelse vid universitetet, men det var allt. Varken min lillasyster eller lillebror är intresserade av politik.

Paavo upplever att hans drivkraft och rättvisekänsla kommer någonstans ”djupt inifrån honom själv”.

– Jag och mina vänner uppfattade oss alltid på ett odefinierbart sätt som vänster, men jag var aldrig med i någon partipolitisk rörelse. Gymnasisternas förbund gick vi med i under depressionen i början av 90-talet. Då leddes förbundet av Samlingspartiets ungdomar i sina kostymer, och vi var där främst som protest mot deras koketteri.

Arhinmäki upplevs av vissa politiska bedömare ännu som en representant för Vänsterförbundets stalinistfalang, främst för att han 2005–07 jobbade som assistent för Esko-Juhani Tennilä, hårdkokt riksdagsman sedan 1975 och en av Finlands mest kända taistoiter.

Själv vägrar Arhimäki kännas vid stämpeln som härstammar från 1960- och 70-talens inre slitningar bland de röda.

– Det var en traumatisk tid för många, och de kommer antagligen att bära minnen med sig hela livet, men de där debatterna fördes åratal innan jag ens var född. Alla vi unga i partiet har klart och tydligt sagt att de gamla skyttegravarna måste överges.


I september 2006 haffades Arhinmäki när han deltog i en demonstration under Asem-toppmötet i Helsingfors. Det finns amatörvideor på Youtube som visar hur han – bland många andra – våldsamt av ett flertal poliser rycks ner på marken och släpas in i piketen. Hans brott var att inte avlägsna sig trots order från polisen, men videon visar hur poliserna tappar nerverna för att han filmar dem med sin telefonkamera.

– Demonstranterna var bara några tiotal men på grund av mediehypen dök det upp hundratals nyfikna. Det verkar som om dåvarande inrikesminister Kari Rajamäki och polisledningen på förhand hade beslutat om att använda hårda nypor. Den policyn drevs igenom trots att det borde stått klart för alla att beredskapen var helt överdimensionerad, säger Arhinmäki i Volt.

Han bedömer det som en ”politisk uppvisning av inrikesministern”.

– Hela operationen spårade ur. Bland de häktade fanns bland annat en fotograf som var där på jobb och en anställd på Utrikesministeriet.


Hur många politikers karriär hade inte tagit en ordentlig törn av att sitta häktad en natt, att bli stämplad som kriminell? I Arhinmäkis fall verkar det snarast ha hjälpt honom i karriären.

Samma sak med ryktena om att ”Paavo hellre åker på fotbollsmatcher än sitter i plenum och debatterar”. Också det skulle ligga andra ledamöter i fatet, men i fallet Arhinmäki är det på något sätt bara coolt. Eller?

– Haha! [lång paus] Har jag missat utskottsmöten under min tid som ordförande? Det tror jag inte! Det här kommer sig säkert av att jag var i Portugal och tittade på Finlands avgörande fotbollsmatch i EM-kvalet i november 2007 och missade några plenum och utskottsmöten.

Han ser det fortfarande inte som problematiskt.

– Men allvarligt, det där är nog fråga om image mer än verklighet. Jag ser mig som en ganska flitig ledamot.


Kan du som ordförande fortfarande delta i demonstrationer?

– Naturligtvis kan jag! Se på Europa där det är självklart att kända ansikten går längst fram i leden. Den här frågan reflekterar mera hur snävt det finska demokratibegreppet är. Politiker och partier borde våga bekänna färg.


Uppfattningen om Vänsterförbundet bland riksdagskollegerna är inte nådig. Många talar om att tiden kört socialisterna förbi. Att klassamhället upplösts och vänstern inte längre har någon uppgift i det moderna samhället.

– Det är sant att klasserna inte är lika tydliga som förr. I stället för bara arbetare och fattighjon är det många fler som tillhör samhällets svagaste och minst skyddade i dag. De kan vara företagare, frilansare, tjänstemän, snuttjobbbare, projektanställda, studerande, arbetslösa, sjukpensionerade … och även om man har ett jobb är det många som sitter på osäkra arbetskontrakt.

– Jag tillhör själv ”osäkerhetens generation” som växte upp under depressionen i början av 1990-talet. Ingen av oss visste hur det skulle gå, det fanns inga klara vägar efter att man blev färdig från skolan. Jag minns att vi på penkkisdagen i gymnasiet hade draperat en av lastbilarna med ett stort frågetecken … det beskriver stämningarna.


Vänsterns paradox är att de som allra mest skulle behöva en stark vänster tenderar att antingen – med Claes Anderssons ord – ”rösta uppåt” eller låta bli att rösta alls. Samlingspartiet duperade sannolikt många vänstertänkande med sin solidaritets- och arbetarkampanj. Vem ville inte vara en del av de vackra och djärva, dem som lägger agendan?

– Det är klart de kom in på det territorium vi inte lyckats fylla, och det är klart att vi måste vinna tillbaka förtroendet vi en gång hade. Ända sedan början av 1980-talet har hela vänstern haft rollen som bromsmästare i den samhälleliga diskussionen. Det duger inte. Vi måste vara aktiva och komma med alternativ och idéer. Agera i stället för att reagera.

– Trots recessionen går det bra för största delen av befolkningen, men samtidigt kör regeringen en politik som folk inte vill ha – alla undersökningar visar att finländarna är beredda att betala mer för bättre välfärdstjänster. Vi måste bli partiet för alla dem som tror på ett rättvist samhälle, oberoende av klass eller inkomst. Det förtroendet kan vi bara få genom att visa att vi jobbar för saker folk bryr sig om. Och att vi kan uppvisa resultat.

Läs hela intervjun i Volt 31.10.

Janne Strang, text • Fabian Björk, foto