Dagens finländska politik kan två åldersrelaterade fenomen uppfattas som en paradox. Å ena sidan överger de unga finländarna den traditionella politiken. Detta har under en längre tid tagit sig två internationellt bekanta uttryck: de ungas valdeltagande har sjunkit och partiernas medlemskårer har förgubbats och -gummats. Å andra sidan bevittnar vi en generationsväxling bland partiledarna. Generation X, fyrtiotalisternas barn födda på 1970-talet, ofta karaktäriserade som ironiska, individcentrerade, pragmatiska och karriärinriktade, finns nu vid partirodren.


Paavo Arhinmäki, född 1976, är den yngsta av dem och han är 23 år yngre än Vänsterförbundets förre partiledare Martti Korhonen.

Liknande åldersglapp ser vi i andra partier som har bytt partiledare. SDP:s Jutta Urpilainen (f. 1975) är 20 år yngre än sin föregångare Eero Heinäluo­ma. De grönas Anni Sinnemäki (f. 1973) är 30 år yngre än förra ledaren Tarja Ccronberg och Jyrki Katainen (f. 1971) var 12 år yngre än ville itälä vid maktskiftet i Samlingspartiet.


Det är förstås ingen paradox. Partierna har valt unga partiledare i syfte att attrahera de unga väljarna – att få dem upp från sofflocket och i bästa fall få nya anhängare till de förtvinande medlemskårerna. Frågan är bara om unga partiledare tillför något nytt som entusiasmerar unga människor och förmår vitalisera partierna.

Förvisso har de unga finländska partiledarna under sin uppväxt formats av andra politiska erfarenheter än den äldre politikergenerationen. Till exempel var Arhinmäki tolv år då Berlinmuren rasade, och Sinnemäki var bara sex år då Koijärvi-rörelsen, embryot till det gröna partiet, etablerades.

Den djupa finländska ekonomiska krisen i 1990-talets början inträffade under de ungdomsår då deras syn på politiken formerades. Deras grundsyn på politiska frågor kan alltså vara annorlunda, likaså deras politiska horisonter.

Men representerar unga partiledare allmänt taget något nytt ifråga om sättet att vara partiledare i offentligheten? Skapar de en ny image av partiledarskap genom att bryta mot etablerade koder och normer?

Optimisterna svarar jakande och pekar på Arhinmäkis fräscha och atypiska framtoning, ivrigt spridd av medierna. Jag är mera tveksam och skulle då vara benägen att se Arhinmäki mer som ett avvikande fall.


Stöd för mina tvivel hittar jag i en ny studie av två brittiska forskare, Michael Bruter och Sarah Harrison, som har undersökt hur unga partimedlemmar i sex europeiska länder ser på sitt partiengagemang och sin framtid inom partipolitiken. I undersökningen finner forskarna tre grupper av unga partimedlemmar.

Den första gruppen består av ungdomar som blivit partimedlemmar av moraliska och ideologiska skäl: de vill hjälpa andra och påverka samhället. Denna grupp är den mest radikala och dess medlemmar ser sig mera som aktivister än politiker. De är inte främmande för alternativa konfronterande former av politisk aktivitet, exempelvis den typ av gatudemonstration som Arhinmäki deltog i och som renderade honom ett dygn i häktet. Dessa medlemmar är mest osäkra på sin framtid i partiet; de siktar inte på en karriär inom partiet, snarare attraherar andra typer av rörelser. En stor del av medlemmarna i denna grupp är med i socialistiska partier.

För den andra gruppen fyller partimedlemskapet sociala behov: i partiet träffar man vänner, deltar i intressanta diskussioner och möter stimulerande personer. Som partimedlemmar är de ganska passiva och de tvekar inför framtida engagemang inom partiet.

Den tredje gruppen, som består av yrkesinriktade partimedlemmar, är den minsta men mest intressanta i ett partiledarperspektiv. Dessa ungdomar siktar uppåt, de arbetar aktivt för att göra politisk karriär, helst inom sitt parti. I sin strävan uppåt är de i regel inställsamma. De lägger sig i partiets ideologiska mittfåra, skyr unga radikala former av politiskt deltagande och tillägnar sig de intrikata normer, koder och beteenden som finns hos partiet och den politiska klass som de strävar att bli en del av. Denna grupp utgör en reservoar av potentiella framtida partiledare och enligt forskarna agerar dessa partimedlemmar redan som ”mini-ledare”.

Det är från dessa iakttagelser som jag när mina tvivel om att unga partiledare allmänt taget skulle representera något annat än de äldre partiledarna inom en och samma tidsperiod. Kanske är det snarare så att unga partiledare formas av gamla strukturer; att de anpassar sig till underliggande och sedan gammalt etablerade krav, normer och koder för att nå framgång i partierna.


Hur ska vi då förstå fenomen som Arhinmäki och var ska vi söka undantag från detta anpassningsmönster? Ett svar är att det är skillnad mellan olika typer av partier. På vänsterkanten, bortom SDP, har koderna för hur en partiledare ska vara, bete sig och se ut sedan länge varit andra än bland borgerliga partier. Det finns en annan acceptans för en lite mer okonventionell partiledarframtoning.

För Vänsterförbundets del har detta att göra med dels förankringen i arbetarklassen, dels det faktum att partiet inte strävar efter att bli ett stort tjugoprocentsparti. Och om vi såhär i efterhand skulle försöka placera Arhinmäki i någon av de grupper av unga partimedlemmar som ovan urskiljdes, är det snarare de ideo­logiska motiven som drivit honom, inte en långsiktig personlig strävan att nå Vänsterförbundets topp.


Möjligen hittar man i framtiden unga partiledare som bryter gamla mönster också bland kvinnliga politiker. En intressant iakttagelse i den internationella undersökningen är att det oftare är unga män än unga kvinnor som återfinns i den karriärinriktade gruppen. Eftersom det är mansdominerat i toppen av den politiska klass de försöker anpassa sig till, är det kanske snarare kvinnliga unga partiledare än manliga dito som kan bidra med något nytt? För både manliga och kvinnliga unga politiker är offentligheten här ännu knepig. Unga manliga politiker som siktar på politisk karriär stämplas som ”broilers” som åkt i ”herrhissen” medan unga kvinnliga politiker ses som ”pigga” inslag.

Kanske är vägen upp till partiledarskapet svårare för unga kvinnliga politiker i patriarkala borgerliga partier där traditionen av manliga partiledare är stark – notera att SFP och Samlingspartiet numera är de enda riksdagspartierna (med undantag för Sannfinländarna) som aldrig har haft en kvinnlig partiledare.


En annan femma är slutligen om det alls har någon betydelse för valframgången att ha unga partiledare. Förmår de lyfta sina partier i valrörelserna genom att attrahera den stora röstreservoar som de unga passiva väljarna utgör?

I en kommande bok om politikens personifiering visar min kollega i Åbo, professor Lauri Karvonen att unga väljare i ett flertal länder inte känner starkare för partiledarna än de äldre väljarna, snarare förhåller det sig tvärtom.

Även om Karvonens rön huvudsakligen härrör från en tid innan partiledarna föryngrades, är det alltså möjligt att unga väljare söker något annat i partierna än unga ledargarnityr. Det är förstås något som Arhinmäki vet och som han nu vill förändra i Vänsterförbundet.

Men där har han en mycket tuff uppgift att reformera en rad gamla strukturer, såväl ideologiska som organisatoriska, i sitt parti.