Klockan 8.45 dyker Mikko Räisänen upp i Radiohuset på Yle. Det första han gör är att hala upp sin Iphone och kolla Finnpanels tittarsiffror för Big Brother-sändningen på Sub-tv föregående kväll. Över 400 000 tittare, alltså omkring 40 procent av alla tv-tittare som suttit bänkade i tv-soffan mellan klockan tio och elva onsdagen den 16 september. Följande dag når programmet närmare en halv miljon och på söndagen, då två personer röstas ut i direktsändning, är det över en halv miljon finländare som följer med.


Räisänen är själv tidigare nyhetsjournalist bland annat på Fyrans nyheter och låter sig inte störas av att numera vara förföljd av journalister som undrar hur det är att vara storebrors storebror, den som i sista hand ansvarar för Big Brother, ett av världens mest populära och omstridda tv-format, som nu sänds för femte säsongen i Finland.

Den här morgonen är det tuomas enbuskes tur att grilla honom. Några minuter i nio går radiovärden igenom vad han tänkt fråga. Till morgonprogrammet på Yle Radio 1 bänkar sig också regissören pekka milonoff och kulturhistorikern kari kallioniemi.

Räisänen får, som oftast, försvara sig.

– Då vi söker deltagare är det inte så att vi i första hand har några speciella kvoterade persontyper. Den grundpopulation vi har att spela med består av människor som verkligen vill vara med och som vi bedömer att håller för det, det är utgångspunkten, och de drag som kan verka intressanta för tv-tittarna är en bonus.

Kallioniemi inflikar att det åtminstone i brittiska Big Brother funnits en överrepresentation av arbetarklassunga som desperat velat bli sedda, en stämpling som rentav ledde till debatt i parlamentet i Storbritannien.

Diskussionen om klass fortsätter i studion och går in på white trash och dumhet, men Räi­sänen drar öronen till sig.

– Dumhet är en konstant. Det enda som förändrats är att det nu finns redskap för alla att föra fram den – ta Facebook till exempel. Om ni följer med folks statusuppdateringar får ni ett snitt av dumhetens konstant och hur folk helt frivilligt visar upp den.


Höga staket och taggtrådsstängsel omgärdar ett område på ena sidan av den stora lagerlokal som är Big Brothers produktionslokal. Det är de tävlandes gårdsplan sedd från utsidan. Inne i lagerlokalen är det halvmörkt och stora lådor med chokladstänger ämnade för produktplacering har lämnats innanför dörren. En trappa upp sitter kärngänget och arbetar. Ett litet rum är inrett med soffor och fullbelamrat med tomma kaffemuggar, laptops, läskflaskor och en låda med kondomer. På väggen hänger sändningsschemat för säsongen, tätt dekorerat med post-it-lappar i olika färger. Här är det bara att glutta vad som är på kommande under de olika sändningsveckorna. Men det är hemligt. Med undantag för några minuter då jag får vänta på utsidan blir jag till sist insläppt i detta innersta heliga planeringsrum.

Under förmiddagen går regissörerna igenom vilka av föregående dags händelser som klipps ihop till kvällens avsnitt, och webbredaktionen planerar vilken minut allt ska avslöjas på webben. Det är en torsdag i september, tretton tävlande är kvar i Big Brother-huset och två ska röstas ut på söndag. Samtidigt ska tre nya invånare flyttas in. Regissörer och planerare hänger i olika ställningar över stolar och soffor.

– Vi avslutar avsnittet med att visa invånarnas reaktioner. Samtidigt sätter vi ut profilerna på de nya invånarna på webben, säger Räisänen.


Det lugnar ner sig längre fram på förmiddagen.

Manusskribenten Sami Aaltonen ligger på en av sofforna och ser ut att sova.

Kärnteamet fortsätter dra i marionettrådarna: Big Brother har utlovat ett straff för att det ramlat över matvaror – en vitlök och ett plommon – från ”paradiset” till ”slummen” och det är inte tillåtet. Teamet är dessutom överens om att slummens invånare fått en alltför bra sammanhållning efter att de spelat amerikansk fotboll i två dagar.

– Då är det dags att spräcka sammanhållningen, säger Räisänen.

Någon säger att deltagarna kunde få göra upp tillsammans om vem som ska genomlida bestraffningen för allas del.

– De borde påminnas om att alla tävlar mot varandra.

Ett nytt tävlingsmoment är också under planering och på whiteboarden ritas det upp hur en bana ska snickras upp på tävlingsområdet, en inhägnad av fanér och taggtrådsstängsel som byggts i anslutning till Big Brother-husets innergård.

Deltagarna ska bära tunga kärl fyllda med någon vätska genom en hinderbana, men ska vätskan vara färgad? Borde den stinka? Debatten går igång i planeringsrummet.

– Den måste inte stinka. Vad får vi ut av det? Man känner inte stanken på tv. Fast om de är lite rädda för att spilla det på sig blir det ju ett spänningsmoment.

– Men ska flickorna ha samma kärl som karlarna? De orkar ju inte bära lika mycket.

– Om jag lägger in klättermoment och hinder blir det ju också lättare för dem som är längre. De som är kortare blir kanske tvungna att lyfta sina kärl högre upp. Det är inte riktigt rättvist.

Aaltonen sover inte. Han mumlar från soffan:

– Vi har en massa olika slags tävlingar så det jämnar väl ut sig. I dag hade vi ju en frågesport, och den som är dum är då dum.


Big Brother-bunkern är som en bubbla där det arbetas dygnet runt. Inne i den finns ännu en bubbla, den bostadsliknande kuliss med badrum och altan som för några veckor sedan fick extra publicitet för att den inte fått byggnadstillstånd för att vara en bostad. Räisänen vidhåller i motsats till tjänstemännen vid Esbo stad att det är fråga om en långvarig kuliss. Big Brother-huset är en gränsmark på många sätt.

Räisänen öppnar en dörr till en mörk korridor och tänder en ficklampa. Vi smyger och sänker ljudnivån till ett viskande. Korridoren är en kameragång som löper runt hela bostaden. Med jämna mellanrum finns gardintäckta kamera­gluggar där fyra rullande kameror kan ställas beroende på i vilket rum invånarna vistas. För de tävlande ser det ut som speglar överallt. De vet inte bakom vilken glugg det kan finnas en kamera. Bara de fjärrstyrda kamerorna som är permanent monterade inne i bostaden avger ­ibland ett litet surr som påminner dem om att de är betraktade.

Räisänen släcker ficklampan och drar en gardin åt sidan.

Vi tittar in i badrummet. BB-Tuija sitter på tuppen. I ett annat rum, som hör till ”slummen” där hälften av invånarna bor, är det bara madrasser på golvet och där sitter några och samtalar. Genom glaset hör vi inte vad de säger. BB-Minna sitter där. Hon och Esa J framkallade skandalrubriker då deras samlag sändes över webben och 24-timmarskanalen. Täcket hade av misstag glidit av dem och det syntes för mycket. Sådana bilder har inte kanalen tillåtit och den anställda som var ansvarig då materialet sändes ut fick sparken på grått papper dagen efter. Räisänen är fåordig om det. Det råder en ”militant orderkedja”, menar Räisänen, för att misstag inte ska hända, och det som hände var att en person gick förbi orderkedjan.

– Varje gång någon blir utröstad ur huset brukar vi börja med att ta dem på en rundtur runt den här korridoren. Det blir en första förflyttning till världen utanför – att se kulissens konstruktion och påminnas om alla kameror. Många blir överraskade att se att det funnits kameragluggar överallt, även om de i princip vetat om det, säger Räisänen.

För de tävlande som ska lämna programmet och återgå till sina liv följer en pratstund tillsammans med producenten och den heltidsanställda psykologen. Då går man bland annat igenom tidningsklipp från allt som skrivits i kvällstidningarna och i 7 Päivää under programmets gång.

För till exempel Minna, som fortfarande sitter på sin madrass, kommer bilderna av hennes samlag att komma som en överraskning. Än så länge ser vi henne där inne i bubblan, helt omedveten. I samma veva får de gå igenom andra större händelser som de varit avskärmade ifrån. Skolmassakern i Kauhajoki var en sådan i fjol, och att barack obama blivit vald till president i USA. 

Läs hela reportaget i Volt den 31.10.

Text; Sylvia Bjon, foto: Fabian Björk