Från den högsta toppen av berget Montar ser Gaza City ut som vilken stad som helst i Mellanöstern. Några palestinska flaggor vajar slappt i vinden, de vitkalkade husen lyser i solskenet. Det är när den skraltiga bilen sakta börjar snirkla ner längs gyttret av gator som omfattningen av vad den israeliska offensiven för ett drygt år sedan åstadkom börjar klarna. Bland ruinhögarna ligger klädtrasor, krossade möbler, leksaker och husgeråd som visar att det är bostadshus som har demolerats i operation Gjutet bly. När man ser förödelsen på när håll förstår man uttalandet från FN:s Palestinahjälp om att "Gaza inte har bombats tillbaka till stenåldern utan till leråldern".

Amal al Sammouni sätter sig på bänken inne i familjens provisoriska hem. Hemmet består av två rum med cementväggar och tälttak och ett tredje rum - köket - där väggar och tak består av presenningar. Här har hon bott sedan kriget tog slut för ett år sedan med sin mor och sina syskon. Familjens eget hus är en hög med grå cementbitar och armeringsjärn som förstördes av israeliska trupper i början av januari 2009. Det gäller de flesta andra hus i stadsdelen al Sammouni. Stora delar av Gaza City är nämligen uppkallade efter de släkter som bor där.

Amal ser ut som vilken 12-årig flicka som helst. Hon är lång och smal. Hon har håret i en liten knut i nacken och en ljusröd munkjacka med texten Select på sig, en röd ylletröja och turkosa byxor. Dammet yr kring de bara fötterna.

Det som skiljer Amal från andra 12-åringar är att hon har bomb- eller granatsplitter i huvudet. Splitter som sitter på sådana ställen att det är för farligt att försöka operera. Mamman Zinad visar upp röntgenbilderna där splittret lyser som vita kantiga bitar i kraniet. Amal tar min hand för att jag ska känna på den hårda bit som finns inbäddad strax bakom örat. Bakom andra örat finns ingenting. För en lekman är det svårt att veta om det är brosk eller splitter men det man ser på röntgenbilden och det som känns bakom örat verkar höra ihop.

Därför vakar hennes mamma över henne som en hök när hon leker med de andra barnen i grannskapet. Läkarna har varnat henne för att en smäll i huvudet kan betyda döden för Amal. Mamman trodde redan en gång att Amal hade dött.

Amal berättar tyst med händerna djupt i fickorna om dagen när mamman skyndade efter henne och hennes syskon från skolan för att de skulle ha tid att gömma sig för de israeliska soldaterna som var på väg mot deras stadsdel.

– Alla barnen blev tillsagda att gömma sig i en farbrors hus. Vi låg där helt stilla och väntade på att något skulle hända. Klockan sex på morgonen började soldaterna skjuta mot huset. Vi försökte få dem att sluta och skrek att här finns bara barn men de slutade inte. Alla grät, skrek och var rädda.

Amal tystnar då och då för att leta efter ord. För några månader sedan kunde hon inte alls tala, hävdar hennes mor.

Släkten Sammouni råkade ut för en tragedi som kan vara den värsta som har rapporterats på Gazaremsan. De flesta av männen kommenderades in i ett hus som sedan besköts med tre missiler. Ett tjugotal släktingar dödades, av dem nästan hälften barn, när det rasade.

Amal drogs ut ur ett annat förstört hus flera dagar senare och fördes med åsna och kärra till närmaste sjukhus.

– Alla sa att min dotter var död eller så svårt skadad att hon inte överlever men jag litade på gud, säger Zinad.

Amal överlevde. Nu bor hon tillsammans med sin mor, sin bror Ansam, som var 17 dagar gammal när soldaterna anföll grannskapet, och resten av syskonen i sitt temporära hem. Någon återuppbyggnad kan inte börja förrän Israel tillåter att cement och annat byggnadsmaterial förs in i Gaza.

Kod röd

När larmet börjar yla i den lilla staden Sderot som ligger ett par kilometer från gränsen till Gaza har invånarna femton sekunder på sig att söka skydd. Från staden Beit Hanun på Gazasidan är det bara en kilometer till Sderot. Var Qassamraketerna som skjuts från andra sidan gränsen ska slå ner har inte stadens invånare en aning om. Sedan vapenstilleståndet i januari i fjol har över 310 raketer skjutits mot israeliska mål. Allt som allt räknar man med över 11 000 sedan början av 2000-talet. Staden är en av huvudorsakerna till att Israel inledde operation Gjutet bly i Gaza.

Sderot en torsdagseftermiddag är en lite sömnig småstad med knappt 20 000 invånare. Stadens historia är inte unik för Israel. I slutet på 1940-talet fördrevs de palestinska invånarna i byarna i närheten. I början av 1950-talet slog sig israeliska immigranter främst från Marocko och Rumänien ner i området. Fyrtio år senare kom följande immigrantvåg - aliyah - då från det forna Sovjetunionen.

I ett litet vitkalkat hus träffar vi Noah Bedein. Han leder Sderot Media Center som är ett informationskontor vars mål är att berätta om det helvete som Sderots invånare har råkat ut för i snart tio år.

– Det känns irrelevant att berätta om hur många människor som har dött i attackerna mot Sderot (nio stycken varav tre barn reds. anm.), säger han. Det värsta är den känsla av skräck som vi lever i dag efter dag. Alla i den här staden har fruktansvärda skräckupplevelser. Mammor som har varit tvungna att besluta vilket av barnen som ska föras i trygghet först när varningssignalerna börjar vråla.

För i Sderot ska det vara så nära som möjligt till skyddsrummen. Därför är alla busskurer i staden byggda av minst 40 centimeter tjock betong som ska motstå en raketexplosion. I anslutning till gamla hus byggs skyddsrum för att invånarna ska hinna skydda sig.

– Ändå finns det familjer som inte vågar bo i övre våningen av sitt hus eftersom de inte är säkra på att de hinner söka skydd när raketerna detonerar.

Enligt Hamas riktas attackerna mot militära mål på den israeliska sidan. Något som Noah Bedein fnyser åt.

– De flesta attacker sker på morgonen och eftermiddagen när föräldrarna är på väg till eller från skolan med sina barn.

Därför kallas en av skolorna som ligger på en kulle i staden för "bunkerskolan". Den är helt inkapslad för att skydda barnen. Över och runt en annan har man byggt stora skyddsanordningar. Innanför dem är eleverna skyddade under anfallen.

– Åtminstone om sprängeffekten är densamma som nu, säger Bedein.

En av skolans hus har stora djupa hål i väggen där glödgade splitterbiter från en av raketerna har sprejat den. Bedein säger att efter en träff sprids splittret ibland hundratals meter.

En av lekparkerna i staden har två stora maskar som barnen kan klättra på och krypa i. Inne i de stora larverna finns orange streck.

– Om barnen befinner sig innanför dem borde de klara sig levande.

Osökt går tankarna till de helt oskyddade skolor, hus och hälsovårdskliniker som bombades och besköts med pansarvagnar eller från örlogsfartyg under de 22 dagar kriget i Gaza pågick. Samtidigt slår det en i vilket fint skick staden är med tanke på vilket regn av raketer den har fått utstå. Allt repareras så snabbt som möjligt för att sopa bort minnena av attackerna. säger Bedein. På andra sidan tillåter inte Israel att det förs in byggnadsmaterial eftersom det används till vapen.

Bedein säger att han har fått rapporter från underrättelsetjänsten att Hamas ordnar "sommarläger" för barn för att de ska lära sig att skjuta raketer mot Israel och att de övades i att iscensätta pro-Hamas-demonstrationer under kriget i Gaza.

– 97 procent av alla raketattacker mot Sderot avfyras från civila områden i Gaza, konstaterar han tvärsäkert. Dessutom konstruerar de vapen till exempel av metallen från trafikmärken och gatlyktor.

Motargumentet att det inte finns några egentliga militära områden i Gaza biter inte.

– Allt är Hamas i Gaza och för att vi ska få en lösning i den här regionen måste Israel antagligen gå in där på nytt lika hårt, säger Noah Bedein. Vilken annan västerländsk demokrati skulle tillåta att deras medborgare hålls som gisslan på det här sättet?

Hamas närvaro är överväldigande i Gaza. Men inte i form av maskerade terrorister med AK 47-gevär i händerna eller släpande på missiler. Visst finns det beväpnade poliser, speciellt i närheten av premiärminister Ismail Haniyas hem som ligger mitt i flyktinglägret Beach Camp.

Det är i luften, i moskéerna och på husväggar som Hamas närvaro känns påtaglig och tidvis lite skrämmande.

Från gatlyktor, trafikljus och flaggstänger hänger gröna flaggor för att markera Hamas och svarta flaggor för att visa stödet för Islamiska jihad, en organisation som stöds av Syrien. Organisationen har utfört självmordsdåd i Israel och står bakom flera förödande raketattacker.

Också de väpnade "martyrer" – milismän – som har dött i Israels attacker hyllas på stora planscher och på väggmålningar.

Men Hamas är inte bara terrorister. Organisationen upprätthåller skolor och högskolor, idkar humanitär hjälp bland invånarna och ser till att utlänningar, främst biståndsarbetare och mediefolk, kan vistas säkert i området utan risk för att bli kidnappade.

Tunnlarna – livlina och öde

Salah El Din-vägen går som ett rakt streck från gränsövergången Erez vid den israeliska gränsen i norr vid staden Rafah mot den egyptiska gränsen. Chauffören väjer för farthinder, stora hål i vägen och hästar och åsnor som drar små vagnar, en del fyllda med grönsaker, andra med metallskrot. Efter myllret av människor i Gaza City känns det konstigt att vara omgiven av gröna fält och växthus. Före 2007 hade Gazaborna täta kontakter med Israel och man exporterade bland annat jordgubbar, grönsaker och blommor som såldes exempelvis till Nederländerna.

Bilen dundrar vidare söderut mot Rafah med arabisk musik skrällande ur högtalarna.

Tunnlarna i Rafah förser befolkningen i Gaza med allt från tandkräm och mikrovågsugnar till bilar. Området består av stora vita tält som döljer tunnelöppningarna. Den gulbruna leran suger sig fast i kängorna när vi går från tält till tält för att få se vad som smugglas in. En bit ifrån står ett egyptiskt vakttorn med vapnen riktade mot Gaza.

I ett av tunneltälten finns spannmål.

– Det tog 36 timmar att flytta 24 ton, berättar en av männen som inte vill bli fotograferad och inte vill säga vad han heter.

I en större tunnel drivs ett vinschsystem av en generator som spyr ut avgas. Tobaksrök och avgaser blandas till en blå rök som ligger tung i tältet.

– De egyptiska planerna på att bygga en mur neråt oroar oss inte, säger en man i ett tält där man gräver en tunnel mot Egypten. Om den blir 30 meter djup gräver vi 35 meter djupt.

Det som oroar männen är Egyptens hot att leda in havsvatten och dränka dem. Rafahområdet är också det område som Israel bombar vid raketattacker från Gaza. En dryg vecka efter att Hbl:s utsända besökt tunnlarna skjuter Israel fem missiler mot området som vedergällning för en attack.

Tunnlarna är samtidigt ett måste för överlevnaden och en förbannelse. Den israeliska stängningen av gränsen som inleddes 2007 är stenhård och det kommer väldigt lite in i Gaza som inte är direkt knutet till den humanitära hjälpen. Trots hård internationell kritik försvarar Israel den med att den hindrar att vapen kommer in till Hamas. Att det kommer in vapen genom tunnlarna är klart även om det inte går att bekräfta.

De närmast totalt stängda gränsövergångarna syns också i priserna. För en liter smuggelbensin betalar man 1,15 shekel (cirka 22 cent) jämfört med 6 shekel för bensin från Israel.

En bit ifrån tunnelområdet på en marknad i Rafah säljs smuggelgodset: televisionsapparater, frysar, kylskåp, mat och andra förnödenheter.

Skolan ger hopp

– Problemet är att det nästan inte finns någon privat ekonomi i Gaza utom smuggelbusinessen, säger Aidan O'Leary . Han är biträdande chef för FN:s flyktinghjälp UNRWA. O'Leary ansvarar för utbildningen i Gaza.

– Det finns ett utbud av varor men väldigt få har pengar att köpa någonting, speciellt bland flyktingarna, säger han. Mellan 40 och 45 procent av de vuxna i Gaza är utan jobb. Då ska man komma ihåg att cirka 800 000 av befolkningen är under 18 år.

FN anger att 75 procent av befolkningen i Gaza är flyktingar. De får mathjälp och sjukvård gratis. Men för att de inte ska bli totalt beroende av hjälpen skapar FN 14 000 tillfälliga arbeten i månaden. För allting från outbildad arbetskraft till högt utbildade.

Aidan O'Leary frågar sig hur man ska få barnen i Gaza att hålla modet uppe. Som ett medel ser han skolorna som FN upprätthåller.

– Efter den humanitära hjälpen prioriterar vi utbildning. Vi måste ge barnen i Gaza hopp om framtiden. De måste lära sig att det finns något annat än den verklighet de lever i just nu.

När Noah Bedein i Sderot talar om Hamas krigsläger talar O'Leary om de sommarspel som FN har arrangerat i några år.

– I fjol flög en kvarts miljon barn drakar på stränderna i Gaza. Det här gjorde vi för att visa att det finns roliga saker i livet också.

I ett tält i staden Beit Lahia invid gränsen till Israel talar 33-åriga Wafa Awaja också om hopp trots att historien som hon berättar handlar om sonen Ibrahim som sköts ihjäl av israeliska soldater. Hon gråter när hon berättar om hur kulorna skakade den lilla pojkens kropp inför hennes ögon. Familjen vaknade när israeliska tanks och schaktmaskiner började förstöra deras hus som ligger 500 meter från gränsen.

Hon själv och mannen Kamal Awaja skottskadades. Sonen träffades i huvudet och kroppen och dog i pappans armar. Resten av familjen levde utomhus i flera dagar och samlade ihop mat från ruinerna av sitt hus.

Ett år senare väntar Wafa barn igen. Hon vet att det är en flicka.

– Hon ska heta Malak (ängel) för Ibrahim var en riktig ängel, säger hon där hon står vid tältet med en enorm bild av sin döde son på väggen. Namnet ska påminna mina andra barn om sina bror och samtidigt ge dem hopp om en bättre framtid.

Vägen ut till Israel via gränsövergången Erez är ofrivilligt en passande symbol för Gazakonflikten. Efter en check-point och en svängdörr på den palestinska sidan syns den höga muren som skiljer Gaza från Israel. Långt borta ser man obemannade vakttorn med stora kulsprutor riktade mot Gaza. Fyra fem i bredd kan de palestinier som får tillstånd att resa ut sedan gå den långa asfaltbelagda gången. Några avvikelser går inte att göra från gången genom detta ingenmansland för den är omgiven av tjockt galler på båda sidorna och ett tak av korrugerad plåt.

RICHARD NORDGREN

richard.nordgren@hbl.fi

tor.wennström@hbl.fi

Se Tor Wennströms och Richard Nordgrens bildspel från Gaza här.