Det tar fem minuter att promenera från lyxhotellet Grand i centrum av Oslo till järnvägsstationen. Karl Johans gate – Oslos huvudgata som är döpt efter en svensk kung – är vackert julpyntad. Men inte ens allt julpynt i världen skulle kunna skyla misären. I varje gathörn sitter hemlösa missbrukare inlindade i sina trasor.

De har vanliga norska namn som Björn, Kåre och Klas.

Män med trötta ögonlock och stela pupiller tittar vädjande fram ur trashögarna. Kläderna skyddar dåligt mot den bitande kylan.

Oslo, huvudstaden i ett av världens rikaste länder, har ett missbruksproblem som kan göra vem som helst mörkrädd.

Psykiskt sjuka

Vi möter Arild Knutsen på plattan. Plattan är den öppna plats invid järnvägsstationen som är centrum för handeln med narkotika. Arild har av norska medier döpts till "gatukrigaren" för sitt frivilligarbete bland Oslos narkomaner. Själv slutade han knarka för tolv år sedan. Arild Knutsen besöker plattan mest varje dag. Han delar ut rena sprutor, skedar, filter och askorbinsyra åt missbrukarna. Missbrukarna känner Arild Knutsen sedan gammalt. En efter en kommer de fram till honom, och gång på gång trevar Arild i sin svarta läderväska. Han tar fram verktygen och räcker dem till en utsträckt hand. Kåre , en av missbrukarna, har inget emot att fotografen tar en bild av honom. Det har faktiskt inte de flesta andra vi talar med heller.

Utom langarna förstås.

– Dop? frågar en av säljarna mig.

Dop är den norska benämningen på heroin. När han märker att vi inte är intresserade går han vidare.

Arild Knutsen undrar om vi vill besöka 24 Sju, en cafeteria som kyrkans stadsmission driver, och som är öppen dygnet runt. Vi tittar in, några kvinnor spelar kort. Det är en lugn kväll. Den kvinna som vi stämt träff med en kvart tidigare är inte där. Så kan det gå när man stämmer träff med en narkoman. Vi går därifrån.

Arild berättar att mellan 50 och 70 procent av sprutnarkomanerna i Oslo har någon form av psykisk sjukdom. Många av dem har adhd, en psykisk sjukdom som ger koncentrationssvårigheter och hyperaktivitet.

"Hämta mig"

Lite senare samma kväll möter vi Michelle Muren, 21. Hon är nu fri från sitt heroinmissbruk. För fyra månader sedan var hon slutkörd. Michelle är manisk-depressiv – en sjukdom som förstärks av abstinensbesvären när heroinruset ebbar ut. Hon hade sökt vård, men nekades en vårdplats. Hon nekades också behandling med subutex för att hon ansågs vara för ung.

I mitten av augusti var Michelle så desperat att hon ville ta sitt liv. Hennes kropp var slut. Hon hittade inga blodådror att injicera heroinet i. Arild Knutsen visar ett klipp ur Dagsavisen. I klippet sitter han tillsammans med Michelle och hennes mor i en soffa. Han har några minuter tidigare hjälpt Michelle med att injicera heroin. När sjukvården svek såg han ingen annan utväg än att ge Michelle tillfällig smärtlindring med ännu en dos heroin.

I artikeln vädjar Michelle:

– Kom och hämta mig, bind fast mig, gör vad ni vill. Jag vill bara läggas in. Jag vill ha hjälp nu!

Publiciteten hjälpte. Michelle fick en akut vårdplats.

– Jag åkte in på akut abstinensbehandling. Efter artikeln fick jag komma in med en gång, andra kan tvingas vänta i 2–3 veckor. Så gör de inte om man har benbrott. Jag förstår inte varför ingen gör något. Norge är världens rikaste land. Det fattas inte pengar.

När Hbl träffar Michelle i december är hon utskriven. Hon har hittat ut ur den mardröm som började för åtta år sedan. När hon var 13 år rymde hon från sin pappa i Sverige till Norge. Hon hamnade snabbt in i missbrukarkretsar och redan efter några år var hon beroende av heroin. Hennes liv kretsade kring hur hon skulle få pengar till nästa dos. Många flickor ser prostitution som enda utvägen.

– Du har dem som är 17–18 år och som börjar sälja sin egen kropp på en gång, säger Michelle.

– Jag har haft tur, jag har aldrig bott på gatan och jag har aldrig sålt mig. Jag har aldrig kritat mer än 200–300 kronor och har därför inte heller haft någon torped efter mig, tillägger hon.

Michelle och hennes pojkvän finansierade i stället missbruket genom att sälja små doser heroin.

– Du säljer så att du har råd att berusa dig själv. Det är otroligt arbetsamt. Det är krig hela tiden.

Michelle är i god form efter behandlingen. Hennes kropp har läkt fantastiskt bra. Hon ser ut som en ung, vacker 21-åring ska göra. Just nu grubblar hon över vad hon ska göra härnäst.

– Jag har lust att arbeta med att hjälpa andra att bli fria från sitt missbruk. Jag har också alltid drömt om att bli frisör.

Gräver och gräver

Medan vi sitter och talar med Michelle ringer Christer Modin på dörren. Han har en dålig kväll. Christer Modin, 40, är ett välkänt ansikte i Oslos missbrukarkretsar. Han har varit med länge. År 1986 ropade han för första gången efter hjälp i en artikel i Arbeiderbladet. Tjugotre år senare är hans fysik nedbruten. Hans tänder är sönderfrätta. Man får anstränga sig för att uppfatta vad han säger. Han sluddrar. När han visar sina ärrade armar och såriga ben förstår man vilket hårt liv han lever.

Christer sätter sig vid det lilla köksbordet. Hans ögonlock hänger och pupillerna är stela. Arild Knutsen ger honom en engångsspruta, sterilt vatten, askorbinsyra, filter och ett litet kokkärl som påminner om en sked.

Christer drar upp en milliliter vatten i sprutan, sprutar ut vattnet i plåtskeden, tillsätter askorbinsyra och bryter en del av heroinet och låter smulorna glida ner i vätskeblandningen. Han eldar under plåtskeden tills det börjar puttra. Heroinet löser sig som en buljongtärning i det kokande vattnet, som antar en rödaktig färg. Han suger upp dekokten genom ett filter. Sprutan får svalna.

Nu kommer det värsta. Christers har för länge sedan stuckit söder sina armar. De ytliga blodkärlen har dragit sig inåt, som för att gömma sig för hans kanyler. Han sticker sprutan i ena handen, han gräver och gräver, men utan att träffa en blodåder. Han prövar andra handen. Men med lika klent resultat. Han tar av sig byxorna och lyckas till slut hitta en blodåder i vänstra vaden. När det kommer blod i sprutan kan han skjuta in heroinet.

En kvart senare kvicknar Christer Modin till så mycket att det går att ställa några frågor åt honom.

– Det här är ett helvete, är det första han säger.

– Fast jag verkar påverkad nu så slappnar jag av. Det är inte roligt att behöva gå omkring på helspänn varje dag.

– Jag behöver en psykiater. Jag behöver få en chans att vara den jag är.

Christer Modin väntar på att få behandling med Dolcantin, ett preparat som läkarna skriver ut till missbrukare som väntar på vårdplats. Christer Modin har haft många motgångar i sitt liv, men han har också haft bra perioder. Då har han åkt omkring i skolorna och berättat om sitt missbruk.

– Jag vill inte att de unga ska tvingas leva det liv som jag lever nu. Kan jag rädda en av skolungdomarna från att bli missbrukare så har jag gjort någonting bra.

Hbl besöker plattan vid centralstationen en gång till senare samma decemberkväll. Julruschen är över för den här dagen. Bara langarna och deras kunder dröjer kvar. Arild och Michelle stannar till för att ge missbrukare rena sprutor.

Christer å sin sida har siktet inställt på de langare som spanar efter nya eller gamla kunder. Efter någon minut kommer han tillbaka med fem små, vita piller i handen. Epilepsimedicin, säger han.

Arild Knutsen, 40, har vigt sitt liv åt att hjälpa Oslos missbrukare. I mer än halva sitt liv har han levt samma sorts liv som Christer Modin lever i dag. Det skiljer bara några månader i ålder mellan de två.

Arild Knutsen, som startade Föreningen för human narkotikapolitik 2006, är en av de viktigaste rösterna i den norska narkotikadebatten. Han skriver tjogvis med debattartiklar, han ordnar möten mellan missbrukare och stortingsledamöter och han delar ut rena sprutor. Han anser att samhället ska sluta upp att moralisera och i stället betrakta missbrukarna som sjuka människor som behöver vård.

– Missbrukarna är inte samhällets fiender.

– De allra flesta missbrukare som injicerar har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen. Var femte flicka och var tionde pojke i Norge har blivit utsatt för sexuella övergrepp. Var fjärde flicka och var tjugonde pojke i åldern 16–18 år skadar sig själv, antingen genom att överdosera, hoppa från höjder, skära sig eller använda alkohol och droger.

– Har du missbruksproblem så är du per definition kriminell. Men problemen är sällan självförvållade. Missbruksproblemen är ofta en normal reaktion på någonting som andra har gjort mot dig. Missbrukaren behöver hjälp, inte straff. Vi kan inte behandla en grupp som socialt utstötta, som kriminella och sjuka på en och samma gång. Då kastar vi ut det mesta av pengarna genom fönstret. Åtgärderna motverkar varandra.

Gratis heroin

Polisen i Oslo verkar ha gett upp. Att ta in fler missbrukare är meningslöst. Oslo blir inte av med problemet förrän det finns fler behandlingsplatser för narkomanerna har Åge Hansén , chef för centrumpolisen, sagt.

4 500 missbrukare står årligen i kö för en vårdplats.

Norska hälsomyndigheter räknar med att det bor 8   500–12   000 injicerande missbrukare i landet. Minst hälften av dem hittar man i Oslo. Norska regeringen har gett veteranpolitikern Thorvald Stoltenberg i uppdrag att utreda om gratis heroin kan erbjuda en utväg till ett värdigare liv för de tyngsta missbrukarna.

De som stöder gratis utdelning av heroin talar om att ge brukarna ett värdigare liv, men också om minskad kriminalitet.

Sprøyterommet – på svenska sprutrummet – är ett annat intressant experiment för att komma till rätta med heroinmissbruket i Oslo. Efter en hård politisk debatt godkände norska Stortinget en lag som legaliserar injicering av heroin inne i sprutrummet.

Avsikten är att reducera antalet överdoser och öka livskvaliteten för brukarna.

Sprøyterommet påminner till det yttre om en hälsovårdsmottagning. Rummet öppnades 2005 efter att Norge under en rad år hade haft skyhöga dödstal i överdoser. År 2001 registrerades 338 överdoser med dödlig utgång i Norge. I fjol hade siffran sjunkit till 197.

Sprøjterommet är omdebatterat, men vårdpersonalen vet att rummet räddar liv. En utvärdering visar att överdoserna bland kunderna blir färre. Sprøyterommet har en pedagogisk effekt och kunskapen sprids bland missbrukarna.

– Vi får inte hjälpa dem att injicera heroin, men vi får berätta om de till exempel sätter nålen i en för brant vinkel. Det finns brukare som säger att de lärt sig något nytt här efter 20 år som missbrukare, säger Ingvill Fauske, ansvarig sjuksköterska.

Se Hbl:s bildspel från gatorna i Oslo.

Text: Markus West
Foto: Tor Wennström