- På den tiden kom alla spelare från ett fåtal stater i norr, men när vi vann OS-guld började intresset för sporten spridas. Nu har dörren definitivt slagits in, vi har spelare som kommer från hela landet, vårt juniorlandslag har just vunnit VM-guld och vi har bevisat att USA är tillräckligt bra på samtliga nivåer, säger Eruzione.

55-årige Mike Eruzione minns i minsta detalj vad som hände under de februariveckor för 30 år sedan som slutade med en OS-guldmedalj runt halsen och ett beslut att lägga skridskorna på hyllan som 25-åring. Han var lagkaptenen och pådrivaren som med ett handledsskott halvvägs in i sista perioden sköt in segerpucken förbi en skymd Vladimir Mysjkin i Sovjetunionens mål..

Ett minne som han håller vid liv då han reser land och rike runt och håller föredrag om värdet av laganda, hårt arbete och tron på sig själv och sina drömmar.

"Tränare, inte vän"

Mindre än ett år innan USA:s OS-guld 1980 hade Herb Brooks gjort debut som landslagstränare under VM i Moskva. USA slutade visserligen näst sist men landslagsledningen hade sett något hos tränaren från Minnesota som de gillade. Brooks var själv gammal landslagsspelare och hade haft stora framgångar som tränare på universitetsnivå. Han lovade att det som spelarna saknade i rutin skulle kompenseras med en fysisk och mental föreberedelse utan like.

Sommaren 1979 samlade Brooks ihop de mest lovande spelarna i landet för ett träningsläger i Colorado Springs. Eftersom OS på den tiden enbart var öppet för amatörer, tog Brooks sitt hopplockade landslag till Europa för att undvika suktande blickar och kontraktsförslag från NHL-klubbar. Under de följande fem månaderna spelade USA över 60 träningsmatcher och spelarna lärde känna tränaren som välkomnat dem med orden "Jag är inte här för att vara er vän. Jag är här för att vara er tränare".

- Herb Brooks hade en plan. Han trodde stenhårt på sina idéer och visste exakt hur han ville att vi skulle spela. Han visste också vad han skulle säga och när han skulle säga det och han var fantastiskt bra på att få oss motiverade. Men samtidigt var Brooks oerhört ärlig och brydde sig inte om ifall du gillade honom eller inte. Visst fanns det många gånger då vi spelare inte gillade honom, men aldrig fanns det någon gång då vi inte respekterade honom, säger Eruzione.

Låga förväntningar

USA var seedat sjua inför OS-turneringen och hade i den sista träningsmatchen förlorat med 3-10 mot Sovjetunionen i Madison Square Garden. Förväntningarna var låga och de trettonde olympiska vinterspelen i Lake Placid hade inte ens invigts när USA inför en knappt halvfull ishall inledde gruppspelet mot Sverige..

OS-äventyret såg ut att inledas med en förlust för värdnationen, men med 27 sekunder kvar kvitterade Bill Baker i spel 6 mot 5, vilket skulle bli USA:s enda poängförlust i turneringen..

- Det resultatet kändes som en vinst och lyfte oss, säger Eruzione.

Allt lossnade i nästa match då Tjeckoslovakien besegrades med 7-3 och de återstående gruppspelsmatcherna mot Norge, Rumänien och Västtyskland gav tre segrar. I fyra av USA:s fem matcher hade laget hamnat i underläge innan Brooks hårda träning började ge resultat.

- Jag minns hur det alltid sades att Sovjetunionen var de bästa skridskoåkarna, men vi åkte ifrån lag i den tredje perioden. Vi blev bättre för varje period och match vi spelade och ingen visste egentligen hur bra vi var, men vi var mycket bättre än vad folk trodde, säger Eruzione.

Tichonovs största misstag

Finalserien inleddes för USA:s del mot Sovjetunionen. På fredagskvällen den 22:a februari 1980 föll snön över Lake Placid. Arenan Field House var fullsatt, 8?500 personer, för en match som inte ens direktsändes på amerikansk tv..

Sovjetunionen hade vunnit de fyra senaste OS-turneringarna och hade ett lag med äldre spelare som Charlamov, Michailov och Petrov, men också yngre som Makarov, Krutov och Fetisov. Viktor Tichonov gjorde OS-debut som huvudtränare och Sovjet dominerade första perioden totalt och ledde också med 2-1..

Men när Vladimir Tretjak i målet nonchalant släppte en retur på Dave Christians slagskott från mittcirkeln kunde Mark Johnson kvittera med en sekund kvar av perioden..

Målet gjorde Tichonov tokig, och han valde att ta ut legenden Tretjak och ersätta honom med Mysjkin. I efterhand har Tichonov kallat beslutet "ett av sina största misstag i karriären".

Inför slutperioden ledde Sovjet med 3-2 då det var dags för det som brukar kallas ett mirakel. Mark Johnson kvitterade och Mike Eruzione gjorde 4-3 i en hall som nu kokade av amerikansk patriotism.

Här slutar ofta den amerikanska versionen av vad som hände under hockeyturneringen i Lake Placid. David hade slagit Goliat, väst hade slagit öst och sagan hade fått ett lyckligt slut..

Men USA:s match mot Finland återstod och de amerikanska spelarna fick tidigt på morgonen efter vinsten mot Sovjetunionen veta att ingenting var klart ännu.

- Herb körde skiten ur oss dagen efter. Det var en av de tuffaste träningarna vi haft under hela året. Vi fattade inte varför han var så arg på oss, men det var för att få ned oss på jorden, minns Eruzione..

Valtonens livs match

Också mot ett Finland som jagade landets första OS-medalj i ishockey var USA länge i underläge.

- Jag minns hur deras målvakt Jorma Valtonen gjorde sin livs match. Vi kontrollerade matchen, men låg under med 1-2 inför sista perioden. I pausen inför den tredje perioden minns jag hur vi alla stod upp och bara väntade på att få gå ut och spela igen. Det fanns inte en chans att vi skulle förlora utan vi gick ut och dominerade den tredje perioden totalt och vann till slut med 4-2, säger Eruzione.

OS-guldet var bärgat, och för Mike Eruziones del ryktades det om NHL och New York Rangers. I stället valde han att avsluta sin spelarkarriär då han stod på topp..

Förutom att hålla föredrag jobbar Eruzione i dag som ishockeytränare på high school-nivå utanför Boston och är också tillsammans med bland andra Mario Lemieux och Luc Robitaille delägare i ett juniorlag, Omaha Lancers..

- För min egen del kunde jag inte komma högre än att vinna OS-guld och göra det avgörande målet mot Sovjetunionen. Men om vi inte vunnit hade jag fortsatt spela i 3-4 år till. Jag var kanske inte den bästa spelaren, men definitivt tillräckligt bra för att kunna spela i NHL.

Henrik Manninen

sport@hbl.fi