Flygfältstaxin släpper av mig i en ändlös trafikstockning. Hotell Caesar’s Palace ska det vara, men för sjutton, det är the Venetian!

Tittar mig förvirrat omkring. Det är mörkt, jag är trött efter 27 timmar på resande fot. Festklädda välfriserade människor väller fram överallt, också denna söndagkväll.

En titt på trafikstockningen säger att det inte är någon idé att ta en ny taxi utan här är det benen som gäller. Caesar’s borde finnas på andra sidan av den flerfiliga vägen, grabbar tag i mitt voluminösa bagage och stegar iväg.

Snart skymtar Caesar’s neon­skyltar i skyn, och yes! Där är ingången!

Det är som att komma rakt in i helvetet. En enda mega­stor plingande spelsal öppnar sig och glammet och stojet är ögon- och öronbedövande. Ser inte skymten av en incheckningsdisk. Går en halv kilometer och finner till slut hotellreceptionen.

Rummet är ordinärt. Ingen lyx, badkaret undantaget. Utsikten är en cementvägg. Men visst finns det bättre rum, om man är villig att betala mer än 160 dollar natten. Våren 2009 kommer det dessutom att finnas 650 nya rum att välja mellan förutom de 3 400 äldre.

Beställer vatten och en
tallrik frukt till rummet trots att det är mitt i natten. Det anländer elegant uppdukat på bord med vit duk, silverglänsande kylare och hela köret, precis som i filmerna om den syndiga stan. Också Caesar’s har funnits med i en lång rad filmer. Senaste är Iron man, och på den långa listan finns också den superba Rain man.
Här bland Caesar’s romerska pelare har också Tony Halme hållit till, inte som politisk tungvikare men som boxare. Men det är länge sedan.

Nästa morgon ligger Caesar’s kasinon nästan tysta, men inte tomma.

En kvinna med grått krulligt hår och rollator har parkerat vid en enarmad bandit. Jag frågar hur länge hon spelat, men hon hör inget utan spelar vidare som om omgivningen inte existerade.

Köper morgonkaffet från en italiensk kaffebar. Kaffet är perfekt. Utbudet på godsaker och fine dining är gott i Vegas. Också i Caesar’s shoppingannex, större än Nordens största shoppingcenter Östra centrum, finns mängder med restauranger som är öppna tills butikerna stänger elva på kvällen.

Jag går via shopping-annexet på vägen ut. Det blir en lång omväg. Butikerna tycks aldrig sina och jag flyr till slut ut i värmen.

The Strip ligger framför mina fötter. Drygt sex kilometer lång, kantad med nöjespalats från Sahara Avenue till Russell Road. Det är här hotellvärldens trender växer fram. Här ligger ungefär 15 av världens 20 största hotell, räknat i antalet hotellrum. Och fler megahotell byggs oavbrutet som om lågkonjunkturer inte fanns. Hotellet Fontainebleau ska stå klart våren 2009 med 3 800 hotellrum. Byggkostnaderna är nästan tre miljarder dollar, drygt två miljarder euro. Ännu större projekt är MGM Mirages City Center för nio miljarder dollar.

Redan i slutet av åttiotalet spådde folk i kasino-branschen att staden var överbyggd. Då fanns 106 000 hotellrum, ett antal som redan i fjol vuxit till 150 000 och nu är uppe i 170 000.

Samtidigt visar färska siffror att Las Vegas tappar inkomster medan Macaos växer. Men alla som kommer hit är inte ute efter att spela. Tvärtom, många – som jag – kommer till Vegas för att delta i konferenser och mässor.

Solen bländar, men gamlin­gen Flamingo mittemot Cae­sar’s låter inte sin rosa fasad och sina plastfåglar blekna. Det är det äldsta kasinot på hela gatan, ursprungligen byggt 1946. Historien berättar att marken som det byggdes på ägdes av Vegas första invånare.

Bakom den grälla fasaden döljer sig riktiga långbenta flamingor och en rejäl pool, betydligt större än den ovala som Benjamin Siegel, alias gangstern Bugsy, lät bygga i begynnelsen.

Mera historia om Syndens stad kan man insupa vid Fremont Street. Det är Las Vegas näst mest berömda gata, grundad av politikern John Charles Frémont som levde på 1800-talet och ställde sig på barrikaderna mot slaveriet. Det är här, utanför the Strip, som spelstaden fick sin början. Fremont Street har som övriga Las Vegas förekommit i många filmer, till exempel i James Bonds Diamonds are forever. Själv minns jag hellre U2:s tjugo år gamla video I Still Haven’t Found What I’m Looking For.

Hotellen i den här ändan av the Strip är lite äldre – Sahara firar som bäst 55-års­jubileum och The Rivi­era har passerat femtio­årsstrecket. Vill man övernatta förmånligt är de värda att beaktas. På tio år gamla hotellet Stratosphere, som ligger allra ytterst på The Strip, kan man också fynda ganska förmånliga rum. Hotellet brukar även rekommenderas för barnfamiljer.

Det är hett och i stället för att slösa på krafterna hoppar jag vid Sahara i en taxi och åker till andra ändan av the Strip, till Mandalay Bay. Jag kunde också ha åkt med monorailen som går ovanför stan, men trafiken är inte hopplöst tät på dagen och då är taxin enklare. Taxichauffören, Al från Libanon, är ytterst pratglad och berättar att han flyttade till Las Vegas efter att frugan slängt ut honom och att hans bror kör buss i Oslo ...

Mandalay har en ”riktig” sandstrand vid poolen, och inte nog med det: Här finns ett akvarium och rev med riktiga hajar, en attraktion som lockar många barn.

När jag äntligen tar mig ut från hotellet är det redan eftermiddag. Jag går till Luxor, beundrar sfinxen och passerar Excaliburs röda och blå tinnar och torn som för tankarna till kung Arthurs tid. På andra sidan om vägen ligger Tropicana med aningen sliten fasad och i skuggan av enorma MGM Grand.

New York ser mycket mera lockande ut och här kommer ett glädjestrålande nygift par emot, på väg att fira med middag tillsammans med släkt och vänner. Alla gifter sig inte lika oplanerat som i filmen What happens in Vegas ...

NY:s rollercoaster är ett måste trots köer. Huj, den kör ruskigt snabbt och sliter kroppen hit och dit, men vansinnigt kul är det, fast flickan som jag delar vagn ser mest skräckslagen ut. Och wow, vilken utsikt över Las Vegas!

Klockan rusar iväg nästan lika snabbt som berg-och-dalbanan. Det har redan blivit mörkt och nu delas reklamlappar för Hot babes-beställningar ut till varenda karl som går längs strippen, Jag tränger mig förbi utdelarna med siktet ställt på Bellagio som står för kvällens vackraste ljusspektakel: Vattenkaskader skjuter upp mot himlen till tonerna av mäktigt dånande operamusik. Gatan är proppad med folk som stannar upp och låter sig förföras. Ett till synes vansinnigt slöseri med vatten mitt öknen, men faktum är att vattenshowen förbrukar bara tio procent av den mängd vatten som tidigare användes till bevattning av en golfbana på samma plats.
En annan snudd på vansinnighet är legendariska The Blue Man Group. Deras diskutabla show går på Venetian och publiken får finna sig i att svepas in i dasspapper och helvetiskt högljudd ”musik”. Lider man av jetlag kan den bli för mycket av det goda.

Caesar’s stående konsert i Colosseum, Elton John med Red Piano som kommer till Helsingfors i december, tycks däremot på basis av aldrig sinande applåder inte dela publikens åsikter. Är Blue Man Group helvetet så är Elton John himmelriket.
CAMILLA AHLBOM
camilla.ahlbom@hbl.fi

:: Resa hit: Räkna med flera flygbyten och att betala cirka 1000 euro för biljetten. KLM via Schiphol och Detroit hör till de förmånligare men innebär flera timmars väntande på flygplatserna. Bättre alternativ finns tidsmässigt till exempel via New York.
:: Bo: Kasinohotellen har 21 års åldersgräns. Hotell finns från 30 euro natten.
:: Resbok: Fodor’s Las Vegas är lättsmält läsning, med roliga tips på till exempel billigaste och dyraste cocktailen: 75 cent för en med räkor och 74 euro för en Goddes elixir margarita av femårig tequila, Grand Marnier, hundraårig jubileums-Cointreau och citronsaf