Hannu Olkinuora

Det könsneutrala äktenskapet har medvind som tycks vara överraskande – men är det inte. Den breda och snabba acceptansen avslöjar att tanken ligger i tiden. Det finns motståndare men saken har mognat under de senaste åren.
Äktenskap och vigsel är två relaterade men skilda saker. Äktenskap är ett förhållande som enligt kyrkan har stiftats av självaste Gud och avser man och kvinna men som för samhället mest handlar om släktens fortbestånd, arvsrätt och ordning. Vigsel är samhällets eller samfundets sätt att auktorisera löften parter – individer, släkten osv. – emellan.
Frågan om vigselrätten klev till förstasidor först då den avgående biskopen Eero Huovinen i Helsingfors uttalade sig om saken även om den har debatterats och förberetts länge både i gräsrötterna och i maktens korridorer, i riksdagen såväl som på kyrkans riksdag kyrkomötet.
Nu önskar de största politiska partierna att den nya lagen ska vara med i regeringsprogrammet efter vårens riksdagsval.
Det könsneutrala äktenskapet eller vigsel av samkönade par är inget nytt i världen. Det har godkänts även i vissa delstater i det familjenära USA. De lokala kyrkorna har antingen fortsatt att viga enligt sin egen praxis eller – fråntagna vigselrätten – välsignat den obligatoriska civila vigseln. Det är alltså inte något som enbart händer i det i vissa avseenden smått demoniserade Sverige, som är den enda att även viga samkönade par i kyrkan.
Nu väljer den finska kyrkan att gå i kamp för den kyrkliga vigseln. Tyvärr är slaget redan förlorat.

Att försvara vigseln som Guds bestämda anvisning håller inte teologiskt. Äktenskap är inte synonymt med vigsel. Den nuvarande ritualen kom dessutom till först på medeltiden, delvis av kyrkans ekonomiska intressen. I dagens läge väljer var tredje brudpar kyrkan till sin första vigselakt. För de andra äktenskapen – som ju är en växande marknad – får kyrkan inte förtroende av ens hälften.  
Av kyrkans förrättningar har vigseln förlorat mest i kristlig karaktär och symbolik. För allt fler unga brudpar är akten mest ett förspel för hejvilt festande. Höggravida brudar kommer till altaret iklädda vit prinsessdröm till toner av ungdomstango. Över hälften av de förstfödda blir till i icke-gifta förhållanden.
Typiskt nog har kyrkan inte än fört statistik för välsignande av äktenskap. Men verktygen finns. Ordningen för välsignelse av äktenskap är förbluffande lik vigsel – till den grad att de flesta i församlingen inte förstår att det inte var en riktig vigsel de var vittnen till.

Att både foga sig för könsneutrala äktenskap och avstå sin vigselrätt skulle vara fördelaktigt för kyrkan. Därmed kunde kyrkan både dra sig tillbaka från ”världens” dunster helt i den lutherska regementlärans anda. Samtidigt kunde kyrkan klargöra sina egna uppgifter i världen, bland vilka det viktigaste ju är att förmedla budskapet om Guds kärlek – med andra ord: att välsigna.
Denna dubbellösning skulle kunna gå hem både hos de konservativa som vill höja kyrkans teologiska profil och de toleranta som vill agera mer inkluderande.
Att anpassa den juridiska omgivningen till rådande praxis är att erkänna realiteter och se nya möjligheter, inte låta sig kuvas av den så kallade världen. Kyrkan har fortfarande uppdraget att vara värdeledare i samhället.
029080 1365, hannu.olkinuora@hbl.fi