Det finns ett behov av ett nytt transatlantiskt partnerskap. Det anser utrikesminister Alexander Stubb (Saml). I ett tal i London lade han fram fem konkreta förslag till hur detta förstärkta partnerskap kunde se ut.

Stubb efterlyser ett solidaritetslöfte där EU och USA förbinder sig till stödja varandra inom civilkrishantering - dit Stubb räknar både naturkatastrofer och terroristattacker. Grön ekonomi, frihandel, en gradvis öppning mot länder utanför EU-USA axeln och en expertgrupp som har till uppgift att komma med förslag om hur samarbetet kunde utvecklas vidare, hör till visionerna.

Goda relationer mellan EU och USA är viktiga. Men Stubbs förslag väcker onekligen förvåning. Det finns redan ett naturligt samarbetsforum för transtlantiska relationer och det är Nato. Eftersom en överväldigande majoritet av EU:s medlemmar också är Natomedlemmar kan man fråga sig vilka denna nya pakt skulle tjäna.

Ännu fler frågor väcker Stubbs visioner om att gradvis öppna samarbetsfördraget mellan EU och USA för medlemmar utanför unionen och Förenta staterna.

Dit hör till exempel Norge, Island och Turkiet - som redan nu är en integrerad del av Norden och Nato.

Det mesta Stubb föreslår dök upp i amerikanska utrikesministern Hillary Clintons tal i L'Ecole Militaire i Paris ett par dagar senare. Säkerhet ska betraktas ur ett brett perspektiv. Men Clintons verktyg är Natos nya strategi, ett förnyat Nato-Ryssland råd samt organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE.

I samma veva tar Clinton avstånd från Rysslands och president Dmitrij Medvedevs förslag till en ny säkerhetsstruktur för Europa - som skulle ersätta åtminstone Nato men också organisationen OSSE.

Man kan inte dela upp säkerhet, menar Clinton. Hon tillägger att de gemensamma målen bäst kan nås inom ramen för existerande institutioner och det har hon rätt i.

Clinton säger också klart ut att Natos artikel fem, där ett anfall mot en av medlemmarna betraktas som ett anfall mot alla, ska finnas kvar.

Allt Stubb föreslår kunde alltså skötas inom ramen för redan existerande institutioner - plus FN, som ingendera egentligen nämner.

Vad är då Stubb ute efter? Eftersom Nato redan finns som transatlantiskt form, men Finland inte är medlem, infinner sig tanken att det transatlantiska kompanjonskap Stubb efterlyser egentligen är avsett för att binda icke-Natoländer i Europa närmare USA.

Som argument använder Alexander Stubb Lissabonfördraget och de möjligheter detta åtminstone teoretiskt sett öppnar för att öka EU:s betydelse på den internationella arenan. Men unionen har själv sett till att tunga utrikespolitiska beslut fortfarande är förankrade i enskilda länders huvudstäder.

Varken britter, tyskar eller fransmän vill ge ifrån sig alltför mycket på den fronten. Den solidaritet med helheten som Finland är så mån om att framhålla har inte alltid en lika självklar plats i de stora EU-ländernas tänkande.

Varför just nu , kan man också med fog fråga sig.

Kanske vill Finlands utrikesminister betona vikten av att Europa och USA stärker sina inbördes band? Ett lämpligare tillfälle ges knappast än nu då USA har en president som de flesta européer gärna skulle se att sitter kvar vid rodret på den amerikanska statsskutan så länge som möjligt. Men eftersom amerikanernas eufori inte är lika stor gäller det att agera snabbt.

Transatlantisk solidaritet utanför Nato kunde vara lättare att marknadsföra i Finland än solidaritet som bygger på ett medlemskap i Nato.

Faran är att det kunde leda till onödiga - och dyra - dupliceringar.

.

Stubb, Clinton och Medvedev är ändå inne på rätt linje. En föränderlig värld kräver innovativa lösningar när det gäller säkerhet.

Men det är realistiskt att utnyttja de institutioner som redan finns - EU, OSSE och Nato, inklusive Nato-Ryssland-rådet - och lägga ned energi på att utveckla dem i stället för att skapa en ny organisation.

09-1253 224, yrsa.grune@hbl.fi