Det är alltid ensamt på toppen, men Socialdemokraternas partiledare Jutta Urpilainen verkar ha varit ensammare än de flesta. Oberoende av om det varit hennes eget val eller om det rått brist på partikamrater som velat dela bördan kan det vara ett klokt drag att lyfta fram Eero Heinäluoma.

Beslutet att göra företrädaren på ordförandeposten till ny ordförande för SDP:s riksdagsgrupp var överraskande och har tolkats som ett svaghetstecken. Det kan lika gärna läsas tvärtom.

Det är naturligtvis ett misslyckande att tvingas inse att man inte har resurser nog att föra en övertygande oppositionspolitik. Men det är också ett tecken på styrka att förstå att det kan krävas två för att trotsa motvinden och sund självkritik att erkänna sina tillkortakommanden.

Det är också ett modigt drag med tanke på att det finns en risk att den mer erfarne Heinäluoma lämnar partiets unga ordförande i skuggan.

Urpilainen motiverade beslutet att byta ut Tarja Filatov mot Heinäluoma med att partiet är i behov av tempoväxling. Men hon sade också Socialdemokraterna behöver en man som kan utmana regeringen, så som Samlingspartiets Ben Zyskowicz och Centerns Mauri Pekkarinen gjorde då de var i opposition.

Urpilainens ordval med prioriteringen av "manlig kompetens" klingar märkligt. Förklaringen är kanske att hon i snart två år tvingats höra gliringar om kvinnovälde och förklenande omdömen om "flickighet".

Men det är synd om hon tvingas in i samma könsstyrda tankemönster och förklaringsmodeller för att accepteras av fackpamparna och vissa av kollegerna.

När Urpilainen valdes till ordförande för SDP 2008 var beställningen uttryckligen förnyelse och en ung kvinna. Men betoningen låg mer på profil än på substans och den innehållsliga omgörningen har låtit vänta på sig. Det facto har förnyelsen inte bara saknat en kompass, utan också en karta över samhället och den politiska ideologin.

Teoretiskt sett borde Urpilainen ha en lätt match. I ett läge där arbetslösheten närmar sig tio procent och nedskärningslistorna blir längre samtidigt som de ekonomiska klyftorna växer kunde socialdemokratin ha ett ideologiskt trumfkort på hand. I motsvarande läge lyckades Paavo Lipponen föra SDP till valseger 2005.

Men trots det dystra ekonomiska läget har den traditionella politiken inte övertygat väljarna, varken hos oss eller på andra håll i Europa..

Vilka motiven än är och vem som än dirigerat bytet i ledningen av SDP:s riksdagsgrupp är det här en tydlig signal om ett taktikbyte. Redan tidigare har Urpilainen tagit till hårdare nypor och mer råskäll. Båda kan behövas i opposition, men bär inte särskilt långt i en valkamp.

Heinäluoma är inte heller någon mirakelkur. Socialdemokraterna brukar lida av ett kroniskt missnöje med sin ordförande och det är inte länge sedan Heinäluoma stod i Urpilainens skor. Resultatet blev att han drog sig tillbaka, trött på all svartmålning.

Socialdemokraternas grundproblem är fortsättningsvis inte ledaren, utan bristen på ideologisk profilering. De senaste åren är det det borgerliga blocket som skrivit manuset till berättelsen om välfärdssamhället och arbetet.

Med ett drygt år kvar till riksdagvalet finns ett nytt momentum för SDP. Val handlar mycket om person och erfarenhet, men ingendera bär långt utan en trovärdig berättelse om hur morgondagens Finland ska se ut.

09-1253 215, marit.af.bjorkesten@hbl.fi