Vi finländare verkar vänta på resultaten från det globala klimatmötet i Köpenhamn i mitten av december med en tyst och märklig entusiasm.

Många tycks tyst hoppas att mötet ska bli en framgång och ser rentav fram emot besked om vilka våra följande plikter för att rädda klimat och miljö ska bli. Kyotomötet för 12 år sedan präglade oss, och vi är märkligt nog beredda att ta nästa steg.

Fortfarande verkar det vara så att om någon ställer upp ett klart och entydigt mål för Finland och visar att vi som ett segt och utmärkt folk kan nå målen, så är det förvånansvärt många som lugnt och självklart sätter igång och börjar jobba.

Någonstans i botten är vi finländare sådana. Vinterkrigsandan, säger en del, fast bilden är gammal och för varje gång den används blir mera föråldrad och godtycklig.

Den 7 december landar reportrarna i Köpenhamn. Då börjar FN:s klimatmöte i Bellacentret på Amager i Köpenhamn.

Exakt den dagen år 1939 landade de utländska reportrarna i Helsingfors. Tre amerikanska journalister kom i spetsen och det var vinterkrigets åttonde dag. Ryssen stod i Suomussalmi kyrkby, omringade Salla och sökte till kvällen med sin 56:e pansardivision stridspositioner vid Kollaa. På den tiden var det dessutom kallt.

Det som börjar efter Köpenhamnsmötet är ett krig om klimatet, vädret och för vår del om vintern.

Vår gamla vinterkrigsromantik och nationella beslutsamhet håller kanske ett stycke på väg i detta nya vinterkrig, men inte så långt.

Vi finländare är benägna att ställer upp på nationella utmaningar om våra ledare formulerar dem väl, som entusiastiska lågstadieelever i den ålder då ögonen tindrar och ingen uppgift som läraren ger kan vara för svår eller komplicerad.

Men när det kommer till bekvämlighet och privat integritet är det många miljöambitioner som kommer på skam.

I september arrangerade den globala medborgarpanelen WWViews endagsseminarier och en avslutande webbomröstning om klimatet för 4 400 människor i länder världen över.

I webbenkäten ansåg 71 procent av de drygt etthundra representativt utvalda finländarna att de var väl orienterade i fråga om problemen med klimatet.

Överraskande många ansåg att priset på bensin och fossila bränslen borde höjas - en del att i synnerhet de rika länderna skulle ta den största delen av prishöjningen.

Av finländarna ansåg 48 procent att klimatuppvärmningen måste stoppas och att ett två grader varmare klimat inte är acceptabelt. Men så är det väl det som är den lilla skillnaden som avgör om Finland är den vita julens land eller inte.

Å andra sidan verkar det i Finland vara svårt att leva upp till den goda miljöfostran.

Fortfarande utvecklar vi satellitförorter beströdda med enfamiljshus långt ute på landet med två bilar på gården och svängrum för golden retrievern och.

Det verkar inte heller finnas något brott i trenden att människor allt oftare håller en fritidsbostad på landet på basvärme, samtidigt som man värmer bastun i allt fler höghusbostäder.

Vi ser inte heller nånstans en aktiv trend att avstå från privatbilen - utom i de parkeringskrångliga innerstäderna. Alternativet vore den miljövänligare kombinationen kollektivt och taxi.

Vår tid kommer att gå till historien som en märklig kombination av värderingar.

Hela 2000-talet har präglats dels av en grundmurad insikt om miljövärden - och samtidigt en djupt rotad föreställning om att varje konsument ska göra sin plikt för att, som det heter, hålla hjulen rullande.

Det har dels banat väg för att miljövänligare lösningar har blivit kommersiellt lönsamma. Men samtidigt har det gjort oss blinda för att vissa miljömål inte alls går att nå förrän vi helt och hållet avstår från vissa produkter eller tjänster, och lever lyckliga ändå.

För många år sedan sa vi, när vi ville vara pedagogiska, att allting kommer att gå på tok den dag alla kineser köper kylskåp och bil. I dag säger vi att allt är under kontroll så länge vi själva köper rätt sorts kylskåp och rätt sorts bil. Så enkelt kan det inte vara.

09-1253 244, jan-erik.andelin@hbl.fi