Presidenten och hennes talskrivare står varje nyår inför ett dilemma. Medborgarnas förväntningar på nyårstalet är svåra att förena med presidentens numera begränsade maktbefogenheter.

Vår presidents nyårstal kan inte jämföras med till exempel amerikanska presidenters årliga State of the nation-tal om nationens tillstånd. USA:s president är ju också regeringschef, och kan alltså sätta mera politisk tyngd bakom sina budskap och löften.

Vår presidents befogenheter är störst i utrikespolitiken, där de dock begränsas av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

I inrikespolitiska frågor är presidenten närmast en opinionsbildare, låt vara en ledande sådan.

I årets nyårstal valde president Tarja Halonen att ta upp bara ett utpräglat utrikespolitiskt tema: Mellanöstern i ljuset av den akuta krisen i Gaza.

Hon valde här en överraskande försiktig linje. "Våldsspiralen måste brytas och frågorna lösas vid förhandlingsbordet" var inte mycket till ställningstagande, inte ens då det kryddades med en hänvisning till färska fredspristagaren Martti Ahtisaaris tes om freden som "en fråga om vilja".

I ett läge då Israel verkar hylla den primitiva, gammaltestamentliga "öga för öga, tand för tand"-principen om hämnd hade det suttit med en klarare vädjan om sans från den part som inte vill bli beskylld för statsterrorism.

Särskilt som Israel inte tycks nöja sig med "öga för öga, tand för tand", utan åtminstone räknat i antalet dödsoffer hämnas hundrafalt. Finland bör stödja förra EU-ordföranden Frankrikes vädjan om ett åtminstone tillfälligt, humanitärt vapenstillestånd.

I alla de övriga frågor presidenten behandlade i talet i går har hon strängt taget inga formella befogenheter, utan är hänvisad till sin roll som en ledande opinionsbildare.

Intressant nog kunde hon ändå på tal om den globala finanskrisen hänvisa så att säga till sig själv. Då hon nämnde att internationella arbetsorganisationen ILO:s globaliseringskommission redan för fem år sedan varnade för brister i och efterlyste reformer av den internationella finansarkitekturen, hindrade anspråkslösheten tydligen henne att nämna att det var hon själv som, tillsammans med Tanzanias president Benjamin Mkapa, ledde den kommissionen.

Men vem ska påminna om den bravaden om inte ordföranden själv?

I sin jämförelse med recessionen i början av nittiotalet valde Halonen att ta fasta på den positiva sidan: Finlands finansiella utgångsläge nu är "mycket bättre inom både den offentliga och den privata sektorn". Men förteg den negativa: dagens kris är global, och därför svår att motverka nationellt.

Som väntat efterlyste den forna fackföreningsaktivisten satsningar på sysselsättnings-, social- och utbildningspolitiken. Fast hennes bakgrund gör ju inte att hon skulle ha fel i sak.

Klimatpolitiken och särskilt Östersjönsutsatta tillstånd var andra naturliga objekt för presidentens nyårsomsorg.

Nyligen belönad för sina insatser för Östersjön vädjade Halonen för fortsatta ansträngningar "för att rädda vårt gemensamma hav". Här är hon som en ledande opinionsbildare ute i ett minst sagt angeläget ärende.

Det samma gäller det efter skolmassakrerna obligatoriska avsnittet om våldet i samhälle och familjer.

Presidentens ord stannade inte vid det smått patetiska "det måste bli en ändring", utan hon välkomnade konkret regeringens och riksdagens åtgärder "för att minska alkoholens skadeverkningar och begränsa tillgången till handeldvapen".

Just i sådana frågor är det värdefullt för de egentliga politiska beslutsfattarna att få auktoritativt flankstöd av det folkvalda statsöverhuvudet.

För: det måste bli en ändring.

En lätt besvikelse var avsnittet om "märkesåret" 2009.

"Vår mer än sexhundra år långa statsgemenskap med Sverige bröts", fastslog presidenten lakoniskt om 1809. Utan att ge något positivt omdöme om arvet från denna "svenska tid": vårt demokratiska statsskick, våra rättstraditioner, vår kultur ...

Presidenten föreföll att på samma sätt som till exempel statsministern betona 1809 inte som en slutpunkt för en era eller ens en vändpunkt, utan bara som en start för bygget av nationen och senare självständigheten.

Som om nationsbygget inte skulle ha inletts långt tidigare, och som om den autonomi som senare skulle bädda för självständigheten skulle ha varit en ren gåva av den ryska tsaren.

I själva verket byggde den på fortsatt respekt för de lagar som hade gällt i Finland - under den svenska tiden.

I sammanhanget hade det förstås suttit bra med något ord om vår nordiska samhörighet och tvåspråkighet, särskilt som svenskan verkar vara utsatt för ett större tryck än på länge.

Besvikna blev även de som hade väntat sig några förmanande ord mot främlingsfientlighet i ett läge då xenofobin i samband med kommunalvalet just stuckit upp sitt fula tryne.

Men det är klart. Även en ledande opinionsbildare måste välja och vraka bland många angelägna ärenden.

BJÖRN MÅNSSON

09-1253 244, bjorn.mansson@hbl.fi