Grönland hade följt det övriga Danmark in i EU 1973, men lämnade unionen 1985 - det enda område som någonsin utträtt ur den. EU:s areal reducerades då över en natt drastiskt.

Färöarna förblev danska då Danmark 1814 måste avstå deras forna moderland Norge till Sverige. Dansk koloni var Färöarna aldrig, formellt.

I kraft av sitt självstyre sedan 1948 stannade Färöarna utanför EU 1973.

Då man knippar ihop Färöarna och Grönland bör man minnas att örikena i själva verket i flera avseenden snarare är varandras kontraster.

Färöarna är de klart grönare av de två, där de ligger "halvvägs till Island", på Tammerfors breddgrad. (Också Island ligger ju söder om polcirkeln.)

Färöarna har knappt 50 000 invånare på knappt 1 400 kvadratkilometer, vilket ger en folktäthet som är dubbelt så stor som Finlands och Norges, och tio gånger så stor som Islands.

Grönland har bara lite fler, knappt 57 000 invånare, men på en yta på 2,16 miljoner kvadratkilometer av vilka 410 000 isfria. Även räknat bara per isfri kvadratkilometer är folktätheten 0,14 - jämfört med Danmarks 127!

Och så är ju Grönland föga grönt, då 80 procent är täckt av inlandsis och glaciärer. Fast ön var grönare då den i tidernas begynnelse gavs sitt namn.

Ändå knippar Färöarna och Grönland ihop sig själva i det danska parlamentet, folketinget, där bägge är representerade. Tre av deras fyra företrädare - bägge grönlänningarna och den ena färöingen - bildade 2001 Den Nordatlantiske Gruppe, DNAG, separat från danska partigrupperingar.

Det gemensamma intresset bottnar naturligtvis i självstyrelsestatusen, men också i den framgång självständighetsivrarna på både Grönland och Färöarna haft i de senaste valen - och i en känsla av diskriminering.

Den känslan har stärkts på sistone.

Folketinget har 179 platser, av vilka fyra alltså så kallade nordatlantiska mandat. Flera danska regeringar har varit beroende av nordatlantiska mandat för att få majoritet, endera för att alls kunna bildas eller så från fall till fall.

Det här dilemmat har tillspetsats på sistone. Framför allt från den borgerliga regeringens stödparti, det främlingsfientliga Dansk Folkeparti, men också från statsminister Anders Fogh Rasmussens parti, det centerliberala Venstre, har det höjts röster som har ifrågasatt de nordatlantiska folketingsledamöternas moraliska rätt att delta i beslut som gäller moderlandet Danmarks "inre angelägenheter".

Den här attityden är skandalös. Alla medlemmar av det danska folketinget är fullvärdiga medlemmar av det danska folketinget. De är visserligen valda från olika regioner - från Grönland och Färöarna lika väl som från Köpenhamn, Jylland eller Fyn.

Men förutom att de bevakar regionala intressen - och det gör förstås särskilt de självstyrda områdenas ledamöter - har alla samma rätt och plikt att ta ställning till rikspolitiken.

Så länge Färöarna och Danmark är jämställda och fullvärdiga delar av Danmark är deras folketingsledamöter också jämställda och fullvärdiga.

Men det är just det som är poängen: så länge Färöarna och Grönland är delar av det danska kungariket ...

Angreppen på de grönländska och färöiska ledamöterna kan mycket väl bidra till att påskynda strävandena efter full självständighet. Är det det danskarna vill? Har de inte gjort upp med sitt koloniala förflutna än?

Låt oss för ett ögonblick föreställa oss ett självständigt Grönland och dito Färöarna. Vad skulle det innebära?

EU skulle säkert inte få två nya medlemsstater - med en liten reservation för vad Färöarna skulle göra om Norge och Island en dag gick med.

I Europa skulle de båda staterna med en befolkning i storleksordningen 50 000 lätt behandlas på samma sätt som Andorra, Liechtenstein, Monaco och San Marino, av vilka Andorra faktiskt har över 70 000 invånare, de övriga kring 30 000. Liechtenstein är faktiskt medlem i Efta, de övriga har olika arrangemang med EU. Men medlemmar i EU kan lilleputtarna inte bli.

Och Norden då? Skulle Norden, som nu består av fem stater och tre självstyrda områden, då bestå av sju stater plus Åland som enda självstyrt område - eller kanske åtta stater, om Åland skulle känna sig kallat att följa exemplet?

Färöarna är utan reservation ett nordiskt land, låt vara att de ligger närmare Skottland än både Norge och Island - för att inte tala om Danmark.

Men Grönland? Tja. Banden till Norden är förstås urgamla, men geografiskt tillhör Grönland ju den nordamerikanska kontinentalsockeln - den som också Island delvis ligger på. Och kulturellt är Grönland delat mellan den danska/nordiska sfären och den inuitiska med dess förgreningar i norra Kanada, Alaska och Sibirien.

Grönland visar ju redan med sin icke-korsflagga sin avvikelse.

Men skiljer den sig från Finlands?

Utan tvekan skulle ett självständigt Grönland välkomnas som en del av Norden, men nog skulle dess internationella orientering ha ett bredare perspektiv än bara det nordiska.

Ta bara klimatuppvärmningen: här sammanfaller ju intressena med de övriga inuitfolkens, med söderhavsöarnas som hotar att dränkas och med låglänta länders som Nederländernas och Bangladeshs. Men därmed förstås med hela mänsklighetens, som även Norden bör solidarisera sig med.

Men det är nog inte sin exakta plats i det nordiska samarbetet som Färöarna och Grönland i första hand överväger då de dryftar självständighet.

Den allt överskuggande frågan är förstås ekonomin, börjande med makten över naturtillgångarna - som för Grönlands del är lika enorma som miljökänsliga. Det är lätt att klippa av band till ett moderland, men hur frigöra sig från multinationella bolag som exploaterar naturresurserna?

Kolonialismen har bytt skepnad.

BJÖRN MÅNSSON
bjorn.mansson@hbl.fi