Hemma på Island är statsminister Geir Haarde inte oomstridd. Han leder en "blåröd" regering bestående av hans konservativa självständighetsparti och socialdemokraterna.

Det är klart att den politiska oppositionen, i den politiska mitten och på vänsterkanten, är kritisk mot regeringen också då det gäller handläggningen av den akuta bankkrisen.

Men då det riktigt gällde, då alltinget tog ställning till paketet för att rädda bankväsendet, då slöt också oppositionen upp bakom regeringen.

Under Nordiska rådets pågående session i Helsingfors har Geir Haarde uppträtt på ett sätt som förtjänar epitetet en personifierad förtroendeskapande åtgärd. Han formligen utstrålar förtroende då han talar för Islands sak.

Det behövs, sedan Island särskilt hos oss hade hunnit få rykte om sig som landet som hänsynslöst köpte in sig i företag efter företag och misstänktes ha onda avsikter. Amer, Elisa, FIM, Finnair och Sampo var några offer för den isländska framfarten.

Men nu gäller det förstås att skilja på begreppen Island, islänningarna och enskilda isländska affärsmän.

Geir Haarde är inte ansvarig för enskilda isländska företags vilda framfart. Islänningarna hade, med sitt fiske, sin billiga energi och sin flit byggt upp kapital som inte hittade tillräckliga investeringsobjekt hemma. Därför sökte de sig naturligt nog ut i världen. Så långt var allt gott och väl.

Då aptiten växte lånade de dock upp pengar för att kunna investera mera, och det var där det gick snett. Någon borde ha hejdat frosseriet i tid.

Geir Haarde är inte heller ansvarig för den globala finanskrisen, som började på den amerikanska fastighetsmarknaden och via Lehman Brothers spred sig till hela bank- och finanssektorn.

Islänningarna är trots allt långt mer ett offer för omvärlden än själva skyldiga till sin kris. Det som gjorde Island unikt var det sårbara bankväsendet: de tre största bankerna utgjorde i praktiken hela banksektorn.

Nu blir vanliga, oskyldiga om också delvis dumdristiga, islänningar lidande - även om Geir Haarde i Helsingfors påminde om proportionerna:

Då islänningarna sedan 1995 lyckats höja sin levnadsstandard med 60 procent kan krisen nu innebära en återgång till läget för fem år sedan. Redan då levde islänningarna gott, och har ingen anledning att ge upp hoppet.

Men Island behöver hjälp, precis som 1973 då Västmannaöarnas huvudö Heimaey drabbades av ett vulkanutbrott. Bankkrisen är förvisso ingen naturkatastrof, men Islands folk är överlag precis lika oskyldigt som då - och följderna är mer förödande.

Frågan är vilka som kan och vill hjälpa Island, och då talar vi ju inte om humanitärt bistånd utan om lån.

Nu prövas Islands band till Norden och till Europa. För som Haarde fastslog redan då krisen slog till och Island förhandlade med Ryssland om ett lån: om man inte får hjälp av sina vänner måste man söka nya vänner.

Särskilt sedan amerikanerna övergett sin militärbas i Keflavik accentueras Islands band till Norden och Europa. Dessutom är USA väl inte det första land Island väntar sig hjälp från i en kris som hade sitt ursprung i USA.

Nog för att amerikanerna borde vägledas av ett moraliskt imperativ. Och visst har islänningarna redan närmat sig även USA:s centralbank Federal Reserve med en låneansökan.

Britterna har hittills tyvärr snarare stjälpt än hjälpt Island. Det var via de isländska dotterbankerna i Storbritannien som krisen drabbade Island. Ja britterna hade rentav mage att åberopa sin terroristlagstiftning för att ta över isländska tillgångar.

Det är inte uteslutet att det blir räfst och rättarting kring det händelseförloppet, och att Island kan få omfattande skadestånd av britterna.

I Helsingfors har det övriga Norden demonstrerat sitt politiska stöd till och sin solidaritet med Island. Frågan är bara hur stödet materialiseras.

För grundplåten står som sig bör Internationella Valutafonden, som lånar 1,7 miljarder euro. Men mer behövs.

Islands centralbank har vänt sig till de andra nordiska centralbankerna, Europeiska Centralbanken ECB samt länder som Japan och Ryssland, förutom nämnda USA. Ju mer som kan skaffas fram inom Norden, desto mindre behöver Island låna av andra.

De nordiska centralbankerna är av regeringarna oberoende, Finlands Bank dessutom knuten till ECB. De fattar självständigt sina beslut, Finlands Bank tydligen bara genom beslut i ECB:s råd. Det får inte hindra oss från att delta i en samnordisk aktion.

Regeringarna tillsätter en arbetsgrupp för att utarbeta en plan. Mer konkret än så blev löftet inte nu.

De skandinaviska centralbankerna har dock redan avtal om så kallade kreditfaciliteter med Island, av vilka en del har lyfts. Finland har alltså redan nu hamnat på efterkälken.

Sverige kunde tänkas tveka med hänsyn till de svenska bankernas situation, inte minst i Baltikum, men gör det tydligen inte. Finland får inte vara en sämre nordisk granne.

Inte bara Islands band till Norden prövas nu, utan också Finlands.

BJÖRN MÅNSSON

09-1253 244, bjorn.mansson@hbl.fi